ante omnis mea familia

Att ställa upp – gratis

Det är ofta förekommande på sistone att jag får kämpa mig ur sängen. Jag vill helst stanna kvar i värme och mys där jag känner mig som tryggast just då när morgontimmarna kryper under skinnet på mig. I morse var det extra jobbigt att kliva upp.

Jag vaknade någon gång runt tre i morse utav Laaiti, min lilla treåring som yrde omkring som en höna med avhugget huvud. Han klättrade upp i min säng och gnällde och tjöt att nej, där skulle han inte sova och gick in i sitt rum igen och gnällde. Jag kallade på honom och han kom in till mig igen och gnällde för att sen yra ut i hallen, in på toa och kissa sen upp i min säng igen. Han gnällde och jag drog honom intill mig och kände hur brännhet han var. Jag klev upp och hämtade tempen och en alvedon och återvände till mitt sovrum där han låg i min säng. När han såg tempen fick han nästan panik – han ville absolut inte. Vi har en sådan där digital teromometer som man tar i rumpan och det är inte mycket populärt hos mina söner. Men klockan tre i morse gav jag inte Laaiti något val (det gör jag inte annars iheller). Han spände sig som en fjäder och garderade rumpan. Men jag var oveklig. Och nej, jag hade inte ork eller lust att vara ett dugg pedagogisk klockan tre på natten.

Jag höll honom i handen och försökte prata lugnt med honom och efter en stund lugnade han sig och jag kunde strax läsa av  tempen på 40.1°C. Han fick en alvedon (supp) som kom ut igen när han därefter gick på toa och skulle kissa så han fick en ny – lika lite populärt. Vi kröp ner i sängen igen och som Laaiti alltid gör så la han sig så nära han kan komma mig och hans lilla brännheta kropp nästan brände mig men jag la en arm omkring honom och pussade hans lilla panna och berättade hur mycket jag älskar honom. Jag berättade att han inte kunde gå till dagis idag utan fick vara hemma hos mormor under dagen. Han älskar sin mormor och trivs hos henne som om det vore (och det är ju egentligen det) hans andra hem.

Och mormor, ska ni veta – ställer upp för mig och pojkarna i tid och otid, i vått och torrt. Så när jag ringde henne klockan 8 i morse och förklarade situationen var det en självklarhet att han skulle få stanna hos henne så att jag kan gå till jobbet.
Och ni ska veta att jag inte gör det lättvindigt. Att lämna barnen när jag vet att de är sjuka är jobbigt men ibland har man  inte mycket val. Jag måste jobba. Jag måste försörja mina barn och se till att vi har någonstans att bo, mat på bordet och kläder om deras ryggar. Tryggheten ligger hos min mamma. Jag vet hur mycket hon avgudar pojkarna och hur väl hon tar hand om dem, både när de är sjuka och friska.

I morse hade febern lagt sig och den enda väldiga värmen på hans kropp kom från solskenet från köksfönstret på hans arm. Jag packade ihop temp och alvedon och gav till mormor när jag lämnade över Laaiti.

Jag inser hur lyckligt lottad jag är att ha både familj och vänner som ställer upp för mig så mycket som de gör utan att någonsin kräva någonting tillbaka. För mig är det en självklarhet att man ställer upp och hjälper om man kan men det är tyvärr inte så för alla. Jag blir lika förvånad varje gång jag pratat med vänner som berättat om exempelvis deras föräldrar de lånat pengar av i svåra tider som tjatat om detta lån och till och med begär ränta tillbaka – av sina egna barn.
Jag vet gånger då jag bett mina föräldrar om ett lån och de gett mig pengar. Och vice versa – om de kan hjälpa mig så gör de det utan att kräva det tillbaka. Gratis och utan baktankar. Och jag gör likadant. Så är jag uppfostrad.

Och jag märker hur jag valt mina närmsta vänner väl när de ständigt erbjuder hjälp när de ser att jag har det svårt med än det ena eller det andra och alltid ställer upp. Om jag nämner att jag fått en oväntad räkning jag kanske inte har råd till så erbjuder de mig lån om de kan. Om jag nämner att jag vill börja motionera så erbjuder de mig sällskap och moraliskt stöd (Tack Jenny, jag älskar dig). Om jag känner mig ensam så kommer de hem till mig med en film och håller mig sällskap. Det är sanna vänner. Och de kräver ingenting tillbaka och jag har aldrig fått det i huvudet att ”men jag ställde faktiskt upp för dig…” – kanske för att det är såhär: what comes around goes around. Jag försöker ge lika mycket som jag tar.

Fy fan vad jag uppskattar min familj som ALLTID ställer upp och mina närmsta vänner som finns där när jag behöver dem.

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

8 tankar om “Att ställa upp – gratis”