Att vara tonårsmorsa till en rebell

Det är ett återkommande tema, detta. Det är förmodligen fler som kan relatera till detta – när det blir skit, blir det oftast mer skit på en gång. Det är inte alltför sällan som problem dyker upp fler än en åt gången. Det blir mycket. Är det inte nån som sagt att det kommer i trefaldighet? Äh, jag vet inte.

Att vara mamma till en tonåring kan vara både berikande och tröttsamt på samma gång. Alla tonåringar är olika, även de med samma genetiska och sociala förutsättningar. Jag tycker för övrigt det är intressant – ta mina två äldste söner exempelvis. De har samma genetik med samma mamma och pappa. Likadan fostran. Likadan miljö. Men de är som natt och dag. Både till utseende och beteende. De har olika erfarenheter och olika intressen. De har olika behov. Den ena är social och den andra är tvärtom. Det som de bägge har gemensamt är att de har mig – en mamma som älskar de så det gör ont och gör allt för att sörja för en god fostran, trygghet och omtanke. De har en (styv)pappa som likaså vill ge de allt de behöver och tar sin föräldraroll på största allvar.

Men de är så olika. Så enormt olika. Man kan inte bemöta de på samma sätt heller. De var vuxit till att bli så olika individer med egna personligheter.

Som förälder kan man bara göra så mycket. Man är begränsad i sitt föräldraskap. Det kommer en dag, alldeles för tidigt, då ens barn plötsligt lyssnar till kompisar. De får influenser från olika håll i samhället, från lärare, kompisar och social media. Och våra tonåringar är inte mogna nog att sålla all information och ta till sig det de behöver och förkasta det som inte är nödvändigt. Lägger man då till erfarenheter som speglas i personligheten så kan det bli ödesdigert och avgörande för kommande dåligt fattade beslut.

Man får ingen instruktionsmanual när man får barn. Men småbarn är ganska lätta, i jämförelse med tonåringen. ”små barn, små problem” fick jag höra när mina äldste var små. Inget är så sant som det, har jag lärt mig. Det finns mycket som är uppenbart och givet när man blir förälder. Sånt som alla föräldrar fattar själva och vet om. Man byter blöja, man ger de mat, man ger kärlek, ser till så att de är trygga, finnas tillhands hela tiden. Barnen är vårt ansvar även då de inte befinner sig vid vår sida 24/7. Man lär de att gå, att prata, att klä på sig. Man lär de att inte slåss, inte säga dumma saker, att säga förlåt och tack. Tillvägagångssätten för allt detta varierar men grunden är detsamma.

Sen blir de äldre. Tonåringar. Hormoner och jävelskap. Kompisars inflytande. Det är svårt, om ens möjligt, att skydda barnen från dåliga influenser. Man kan bara hoppas man gett de en stabil grund att stå på så att de kan stå emot och våga stå på sig och välja rätt.

Ett av mina barn blev mobbad väldigt länge. Detta utanförskap gjorde att han kände/känner stort behov av bekräftelse från sina jämnåriga. Ett nästan desperat behov av vänner. Han har alltid varit väldigt gosig och känt att han vill ha någon som älskar honom (en förälders kärlek täcker långt ifrån dessa behov) och som han kan älska. Och i denna desperata längtan efter vänner och partner så kan man ibland fatta helt fel beslut och komma på villovägar. Detta behovet kan bli så stort att man börjar prioritera fel. Plötsligt är där någon som är villig att ge sin vänskap men som kanske inte är den bästa influensen. Likaså med partner.. och som förälder är man maktlös. Är man förälder till en tonåring så förstår man vad jag menar.

Vi har en rebellisk tonåring här hemma. Det är ofta en viljornas kamp här. Och lägger man till NPF- diagnoser, tonårshormoner osv så har man lagt grunden för ett krig. Jag är långt ifrån en slapphänt förälder. Tvärtom. Jag är tydlig, rak, envis, rättvis. Sträng, säger mina barn. De får inte åka/gå vart de vill när de vill. De har tider de ska vara hemma, de har sysslor som ska utföras. Samtidigt är jag givetvis kärleksfull och omtänksam. Det ena utesluter inte det andra och mina barn vet om detta. De vet att allt jag gör och säger är bara av omtanke och kärlek. Jag är enormt rädd om mina barn och ja, jag vet att jag kan ha svårt att släppa dem. Jag vill inte att de hänger i stan, vare sig det är Malmö, Lund, Kristianstad, Arlöv eller nån annanstans. Jag vet ju precis hur samhället ser ut. Jag vill inte att de är ute för länge och ”ränner”. Min 16-åring får resa till/från skolan och till vänner men har restriktioner för vart han får vara. Min 14-åring likaså även om denne inte är intresserad av att resa runt. Min 9-åring får absolut inte resa nånstans utan förälder/pålitlig vuxen. Hade inte låtit henne resa med äldre syskon heller. Likaså för de yngre såklart.

När man är 16,17 år gammal börjar man bryta sig loss. Man vill fatta sina egna beslut. Men vi som förälder vet att det är fortfarande vårt ansvar och när vi kliver in med gränser och regler som ska följas så är det inte alltför ovanligt att man möter motstånd. Och det är inte heller alltid lätt att veta hur man ska handskas med en situation man befinner sig i. Alla föräldrar är olika och vi handskas alla med olika situationer på olika sätt, utefter vår förmåga, vad vi anser vara rätt för just vår tonåring. Och alla föräldrar kan inte samarbeta med varandra heller – vilket är något jag lärt mig de senaste dagarna.

Min äldste son rymde hemifrån. Det är inte första gången. När han inte får som han vill så gör han så. Lägg till hans ADHD-diagnos (impulsiv) och en odiagnosticerad extrem ODD (trotssyndrom). Det känns lite som en Romeo & Julia- historia. Han ville vara med sin flickvän men av många olika anledningar var det inte passande just då, ansåg vi föräldrar. Men dessa två tonåringar tyckte annorlunda. De gör precis som man gjort sen urminnes tider och smyger iväg för att ses i hemlighet, smyger in till varandra på nätterna osv. Vilket kan tyckas imponerande med tanke på avståndet med mellan 2-3h kollektiv enkel resa. Så när föräldrarna går in och säger stopp så packar tonåringen en väska och drar. I det stora hela, minus en massa små (om än förvisso väsentliga) detaljer.

Som förälder till ett barn på rymmen kan jag säga att det är inget man tar lättvindigt på. Man slutar inte leta efter sitt barn förrän hen är hemma. Man försöker allt. Man ringer runt alla man känner, man kontaktar polis, fältgrupp, socialtjänst, ja alla man kan tänka sig. Man sitter med telefonen hela tiden, man kan inte sova ordentligt, man kan inte äta ordentligt. Man oroar sig. Man behöver stöd av vänner och nära för att kunna prata av sig, bolla tankar, få råd och tips så man kanske inte heller kan tänka klart. Precis så var det för mig.

Det bästa och mest framgångsrika sätt att hitta sitt barn är oftast i kontakt med vänner och det sociala nätverk man befinner sig i. Att kontakta de kompisar man vet barnet har, deras föräldrar och även sina egna vänner. Oftast är människor samarbetsvilliga och behjälpliga. Men inte alltid. Och det förvånade mig när jag mötte motstånd av andra föräldrar som antingen ignorerade mig eller inte ville hjälpa till att hitta min son även då de var den som kunde hjälpa mest – ex flickvännens förälder.

Jag vet nu, att den kompisen som nämns, där var min son med sin flickvän. Så flickvännen visste exakt vem det var. Så mamman hade kunnat ta reda på det, om hon hade velat.

Vidare blev jag både förvånad, besviken och arg när jag fick veta att han varit hos och sovit över hos en kompis men dennes mamma hade gjort ett medvetet val att inte kontakta mig (trots hon visste ha var försvunnen) då min son bett henne att inte göra det. Mamman har jag varit i kontakt med tidigare och kommit överens med att hon skulle kontakta mig om min son kommer hem till dem, bara för att checka av. Men det gjorde hon inte.

Hon ringde mig efter det. Berättade att han kom till dem i måndags. Hon ville skriva till mig då men min son hade bett henne att inte berätta.
Sen ljög han ihop en historia om hur dåligt han har det hemma, för att få hennes medlidande och hindra henne från att kontakta mig. Han ville ju inte att jag skulle veta vart han var. Så hon sa till honom att hon lova att inte berätta att han var där om han lovade henne att han skulle ringa Soc själv dagen efter och berätta hur dåligt han har det hemma.

Hur hade ni agerat?

Jag hade agerat annorlunda. Jag hade inte litat blint på en tonåring, jag hade kontaktat föräldrarna och pratat med dem. Jag anser att det behövs mer än en tonåring-på-rymmens ord för att kunna bedöma hur en hemsituation kan se ut för därefter råda barnet att anmäla till Soc att man far illa. Utan någon annan information kan man inte fatta ett sådant beslut anser jag. Missförstå mig inte, det hade inte spelat mig nån roll om min son ringt soc eller inte (det hade dessutom besparat mig ett samtal) men man kan inte lita på att saker och ting ser ut som det sägs alltid, om ni förstår vad jag menar.

För mig är detta främmande. I min krets, med mina vänner som också är mammor, är detta helt motsatt till hur vi agerar. Vi samarbetar. Vi hjälper varandra. Vi letar upp barnet, vi kommunicerar. Det hade varit okej om min son sov där. Det hade varit okej om hon informerat mig ”i smyg”, sålänge jag hade fått vet vart han var, att han var okej så att jag inte hade behövt att oroa mig. Till mig sa han först att han varit utomhus nästan hela tiden, inte ätit något osv. I samtalet med kompisens mamma så förklarade jag kort situationen, och hon sa att om hon hade vetat detta så hade hon agerat annorlunda. Men det är just det som är grejen – man kan inte förutsätta saker och ting. Hon kan/får inte fatta ett sånt beslut att jag, som vårdnadshavare inte ska underrättas. Hon borde dessutom förstå, som mamma, att jag är konstant orolig!

Och förutom den besvikelsen och ilskan jag känner över dessa två mammor jag stötte på, så är jag såklart enormt ledsen att min son ljuger om mig. Det är en kniv i hjärtat och faktiskt det som just nu känns jobbigast. Det är föga förvånande dock, då tonåringar inte alltför sällan kan uppfattas som enormt egoistiska och att de sen inte har ett utvecklat konsekvenstänk förrän de är i 25-årsåldern. Det är svårt att inte ta åt sig även då man vet att det bara är lögn och ungdomen själv erkänner lögnen.

Tonåringen både barn och vuxen
Under tonåren befinner man sig i gränslandet mellan barn och vuxen. Tonåringen behöver förbereda sig på att lämna barndom och beroende och bli vuxen och självständig. Det blir naturligt att ta avstånd från föräldrarna och försöka skapa en stark social tillhörighet utanför familjen. Kompisar blir viktigare än någonsin.
En tonåring behöver tid och utrymme att hitta en egen identitet. Därför kan tonåringen uppfattas som egoistisk och självupptagen. För att komma fram till vem man är och vad man vill, måste man få vara kritisk och ifrågasätta. Som tonåring behöver man pröva olika roller och sätt att vara på tillsammans med andra.
Humöret påverkas också av pubertetens hormonförändringar. En tonåring kan pendla kraftigt mellan olika känslolägen. Samtidigt förändras kroppen och utseendet. Det blir betydelsefullt för hur vi uppfattar oss själva. Därför kan barnet känna sig vilset och osäkert.
Som tonåring tror man också ofta att man är oövervinnelig. Detta kan leda till att en del ungdomar blir våghalsiga och testar sina gränser lite väl mycket. De kan till exempel dricka för mycket sprit, röka och prova droger. Naturligtvis måste tonåringen få lära sig genom sina misstag och pröva nya saker, men det är viktigt att du som förälder försöker förhindra det mest galna testandet.
Tobak och alkohol är inte bra för en ung växande kropp. De snabbt växande cellerna skadas av det mycket starka giftet nikotin och de andra tusentals skadliga ämnena i tobaksröken. Tonåringar har ibland också oskyddad sex då det hör till åldern att leva med uppfattningen att ”inget drabbar mig”.

Källa: barntotal.se

Jag är knappast den första eller sista föräldern som har problem med en rebellisk tonåring. Vi gör alla vårt bästa men man måste inse att man inte är allsmäktig och man kan inte ha kontroll över allt. Man måste be om hjälp när det behövs. Jag tänker inte skämmas för detta heller. Jag tänker inte känna mig misslyckad som förälder för jag kan med gott samvete säga att jag gör vad jag kan. Och jag tänker inte låta mig påverkas utav eller bry mig om de människor som kan komma att döma mig som förälder – det är inte många som har all information om hela situationen, som gått i våra skor och som inte kan göra en rättvis bedömning heller. Så innan människor får för sig att de ska ha en åsikt om saken – se till att man har all information först.

Och tänk på, att ingen kan sia om framtiden. En vacker dag kan det vara du, som dömande medmänniska/förälder, som sitter i liknande situation.

Vi måste samarbeta med varandra, vi föräldrar. Vi måste hjälpa varandra istället för att döma. Vi kan inte och vi får inte förutsätta det ena eller det andra. Om vi alla hade samarbetat så kanske världen sett annorlunda ut.

Du gillar kanske också...

7 svar

  1. Tess skriver:

    Håller helt och håller med… vi föräldrar måste hålla ihop. 😊

  2. Tonårstiden kan vara riktig jobbig tid att ta sig igenom. Har haft två rebelliska tjejer den ena värre än den andra. Den yngsta dottern var ganska strulig med att gå i skolan både i grundskola och gymnasium. Hon har i efterhand fått fixa till det genom folkhögskola. Men på vägens gång hamnade hon i fel sällskap. Träffade en kille som rökte hasch och där startade problematiken. Hon var 16 år. Under två år var det mycket som hände. Man fick försöka med allt socialen och andra instanser. Hon gömde sig när hon skulle tvångsinläggas på Råby i Lund och det när milt sagt en kaotisk tid. Tur i oturen var att killen tog en överdos och hamnade på sjukhus och sen fick ett fängelsestraff och vi fick dottern in på rehab i Malmö. Det var jobbigt att se sin lilla dotter på andra sidan fönstret utan att kunna kram henne. När hon kom ut åkte vi på semester i Sverige för att vara nära. Ett tag efter höll hon kontakt med killen, men kom till insikt och bröt kontakten. Här började resan att komma tillbaks, att avstå och hitta sunda värderingar. Mitt ansvar som förälder är att vara stöd, jobba för hjälp hur långt jag än måste gå, ställa upp, överösa med kärlek, lyssna och vara den som leder. Det är tufft, men man får aldrig blunda.
    Idag har jag två vuxna, välmående tjejer som står på egna ben och jag kan njuta av alla tårar och frustration som jag kämpat mig igenom. Det har gjort mig starkare Kram Kajsa

  3. JJ skriver:

    Det är så lätt att sitta och döma en annan förälder och speciellt en annan mamma. Vad är det med det egentligen? Det verkar börja redan på öppna förskolan. Va ger du ditt barn ersättning, mitt barn ammas. Osv…
    Jag är föräldern som i smyg hade messat, men jag hade också sagt till mamman. Han är här nu, han får stanna i natt. Han är trygg. Imorgon när allt lugnat sig så tar vi nya tag. Mitt hem ska va en trygg plats för alla barn och ungdomar.
    Jag hoppas det lugnar sig för er. ❤ Värsta tanken att inte veta var barnet är. ❤

    • Jag upplever samma sak. Även om andra kanske inte alltid säger eller gör nått så märker man de dömande blickarna. Vi föräldrar borde samarbeta istället. Ja jag hade – beroende på omständigheterna också kunnat smsa i smyg för att lugna föräldern.

  4. Tess skriver:

    Då jag hade tonåringar hemma, så hade vi föräldrar ett nätverk. Om någon utav de tonåringar som ibland sov hos oss, sa att de hade problem hemma osv. så skulle jag givetvis först kontaktat föräldrarna för att tala om att de var hemma hos mig. Sedan satt mig ner och pratat över en fika och frågat vad jag kunde göra och därefter kontaktat soc. Men givetvis ska föräldrarna veta var sina barn är. Vi hade på helgerna ofta de som sov över eftersom vi bodde i stan och många andra lite utanför, men alltid kontakt med föräldrar eller de visste att om de sagt att de skulle sova hos oss eller om mina sagt att de skulle sova hos den eller den så visste de att det enkelt skulle kunna kollas upp.

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2Social Auto Publish Powered By : XYZScripts.com