Barnens samtycke

Vi har fått hem blanketter från förskolan. De ska tydligen ha något forskningsprojekt på förskolan om undervisning. Och till detta ska man ge sitt samtycke. Till blanketten fick man dessutom med ett brev som är skrivet till barnen, mer eller mindre. Hur man ska berätta detta för de små och få deras samtycke. Barnens samtycke. 

Så jag sitter nu och funderar på hur jag ska lägga fram detta till 4-åringen och hans brorsa som snart blir 2. Jag har inte hunnit lära de vad forskning och projekt är. Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig för att de ska förstå vad de ger samtycke till, inte ens brevet man fick till kan hjälpa. Jag undrar om ens mina söner är intresserad? 

Deras samtycke. Hade jag behövt deras samtycke till alla beslut som tas, som berör de så hade vårt liv sett annorlunda ut. Meelo hade aldrig bytt blöja. Alls. Han hade inte fattat sambandet mellan röd rumpa och blöt blöja. Han hade inte heller tillåtet en läkare att titta på denna röda rumpan. Keeron hade inte ätit något annat än köttbullar och pasta. Han ger sällan samtycke till annan föda. Kaeli hade inte gett samtycke till tiderna som sätts, hon hade varit ute alltför sent och definitivt inte lagt sig kl 20 som vi bestämt. Det gäller för övrigt samtliga 6 barn i hushållet. 

Jag är tveksam till att något av barnen hade gett samtycke till att erövra kunskapens värld överhuvudtaget och deltagit i skolan. Deras hjärnor är än inte mogna nog att fatta beslut som är för deras bästa då barn har en förmåga att inte tänka längre än till när nästa glass ska imundigas. Därav vårdnadshavare, förmyndare, förälder som ska ta den rollen och fatta deras beslut. Fatta beslut som är bäst för barnen vare sig barnet ger samtycke eller ej. 

Det är ett nymodernt begrepp detta, att man ska ha barnens samtycke till sånt som rör dem. Jag har svårt att veta vart gränsen går. En del säger man måste ha samtycke när man byter deras blöja. Annars kränker man barnet. Jag såg en video där en australiensare sa det. Så om jag inte får samtycke och barnet får sårig rumpa – är jag en bra förälder då? Har jag satt barnets bästa i centrum då? Hur avväger man vad som är viktigast, barnets fria vilja, och trygghet i att inte bli kränkt eller en sårig rumpa? 

Aldrig någonsin har jag tänkt på att mina barn skulle bli kränkta, innan detta begrepp myntades i sammanhanget. Att de skulle bli kränkta för att att jag ”tvingar” dem att få bajsblöja bytt, har inte varit en grej förrän någon gjorde det till en grej. Och låt oss fråga oss jölva – hur många av oss har minnen av hur kränkt man känt sig när man fått blöjan bytt som lien? Som känt sig kränkt för att man blivit ”tvingad” att äta sina gröna saker?

Är vi den kränkta generationen? Mår vi dåligt idag över hur vi blev fostrade och ska nu göra om och göra bättre när vi nu fostrar nästkommande generation. Den nya, starka generationen som alltid ska ge samtycke, som aldrig får bli kränkt, som börjar sina meningar med ”jag känner”. All vår tid kommer gå åt att först få samtycke av samtliga som kan beröras av ett beslut. Alla måste vara eniga. 

Ja ni förstår nog att jag tycker detta är överdrivet. Jag är deras mamma. Jag är deras vårdnadshavare av en anledning – att de själva inte kan fatta rätt beslut. Så dör tre jag vid och jag kommer fortsätta fatta beslut som jag anser vara för deras bästa. Och skulle jag anser att jag behöver barnens samtycke om en sak så ber jag om det, vilket händer sällan. 

Jag tillhör fortfarande den generationen mammor som tar tag i barnet, drar de till mig med fnittriga protester och vrål av ”neeej!!” när jag pussar de överallt i ansiktet och kittlar de samtidigt trots att de vrålar nej utan en tanke på att de känner sig kränkta. Kanske ska jag ta mig en funderare? 

Hur tänker ni? 

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

3 tankar om “Barnens samtycke”

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com
%d bloggare gillar detta: