Barnens verklighetsförberedning

Det är ett stort ansvar vi föräldrar tog på oss när vi bestämde oss för att skaffa barn. För mig blev det en mycket större uppgift än vad jag först trodde att det egentligen var. Jag kände mig redo att bli mamma redan i mina tidiga tonår och visste med säkerhet i min naiva värld att jag skulle klara av rollen som mamma. Att ge sitt hungriga barn mat, att bada barnet och smörja in, sjunga vaggvisor om kvällarna, vyssa om nätterna och läsa sagor om sånt som itne finns och naturligtvis ge all den obligatoriska kärleken med överflöd av ömhet. En lätt uppgift. Men som ni föräldrar redan vet, det är inte så lätt. Det där jag nämnde nyss är bara basics och, för de flesta föräldrar, en självklarhet. Sen kommer ju allt det andra, ju äldre de blir, och utvecklar den härliga egna viljan. När de trotsar på ren pin kiv, bara för att de vet att de kan. När de ska testa gränser för att se hur långt man kan gå. Det var inte inräknat i mina planer, men så ä det och även det är egentligen också basic. Men det jag har tänkt mycket på är hur vi egentligen förbereder de inför den verkliga världen. Vi föräldrar, i samspel med förskoleverksamheten och även senare i grundskolan och uppåt. Hur mycket lär vi egentligne våra barn om sanningen? Vi lär de ingenting om att det finns mördare som dödar andra människor utan anledning, eller med anledning eller bara därför. Vi lär dem om tomtar och troll ur alla sagor de inmatas med sedan barnsben. Vi sjunger inga vaggvisor om snattare, rånare, pedofiler eller blottare. Nä minsann, vi sjunger om trollmor som drar sina barn i svansen och vi sjunger om vindar på haven och skattkistor. Vi berättar sagor om drakar, dinosaurier, tomtar och troll, féer och älvor och matar de fulla med sånt som inte finns och vi är noga med att lugna våra barn med att berätta att det är inte på riktigt, för att skydda dem så att de känner sig trygga. Men vi berättar ingenting om alla faror som faktiskt lurar. Vi förbereder de inte på det som faktiskt finns. Så om våra barn mot förmodan skulle möta ett troll på lekplatsen blir de inte förvånade. De vet att troll är skitfula och elaka så barnen hade sprungit därifrån. Väl förberedda på vad troll är. Men hur förberedda är de på att möta en blottare, pedofil eller fula gubben? Vad gör barnen då, när de inte ens fått höra talas om det?
Förvisso, de senaste åren har det uppmärsammats mer och mer och man pratar med barnen om ”fula gubben”. Det är främst tjejerna som börjar bli stora som får höra om fula gubben. Men det är ett vida begrepp och jag själv vetefan vad fula gubben egentligen är. Är det bara en ful gubbe? Eller är det en sådan gubbe som den äckliga typen som blottade sig för mig och min kompis när jag var runt 12, och jagade oss? I vuxen ålder kan jag nog kategorisera honom som just en ful gubbe, men det visste jag inte då.

Min point är ganska simpel – vi måste förbereda våra barn för att skydda dem. Vi måste informera våra barn om allt det tragiska i vårt samhälle. För att de ska vara trygga. Det finns så många bra sätt att förbereda dem på utan att de ska bli rädda och kommunikation är A och O, mina vänner.

Låt mig ge ett exempel.

För några veckor sedan hade jag besök av en väldigt gammal vän. Hon är mamma till en pojke omkring Laaiti’s ålder. Och när två mammor fikar kan man inte undvika att prata om just sina barn, barnuppfostran och så vidare. Jag berättade lite för henne om mina tankar om just detta jag skriver om ikväll. Och de flesta av er känner till min barndom då jag varit utsatt för sexuella övergrepp upprepade gånger av olika män och hur det har satt sina spår i mig. Och det värsta tänkbara för mig vore om mina egna barn ska behöva gå igenom samma lidande som jag själv. Och i dagens samhälle är det fullt omöjligt att vara med mina barn varenda sekund av varenda dag under hela deras barndom. Däremot kan jag sätta upp deras liv inom vissa linjer. Mina barn är aldrig utan tillsyn (de får exempelvis inte lov att gå ut på gården ensamma och leka), antingen är de under fröknars tillsyn på dagis eller hos min mamma. Min mamma är för övrigt den enda barnvakt de nånsin haft och så ser jag helst att det förblir. Jag har en öppen kommunikation med mina barn och till min kännedom är de trygga nig att kunna komma till mig och prata om det skulle vara någonting. Sen ahr vi informationsbiten. Sedan långt tillbaka har jag talat om för mina barn att deras privata delar är just privata. Det är deras lilleman och ingen annan får lov att röra den. Och flickornas snippa är bara deras och ingen annan får lov att röra vid den heller. Och för att poöngtera detta faktum som jag gett dem så slutade jag tvätta deras privata delar när de duschar – det får de göra själva. Jag kan torka de när de har uträttat större behov men där drar jag gränsen – jag rör inte deras privata delar. Alls. Och det kan låta överdrivet för er, men jag bryr mig inte. Så är det. De ska veta att det är BARA DERAS och ingen annan – INGEN, inte ens mamma, får lov att röra där. Och det finns ingen anledning till det iehller. Sen ju äldre de blir kommer följdfrågorna. ”Men vuxna då mamma? Får inte vuxna heller röra?” och då får jag förklara lite av hela blommor & bin-grejen, men poöngera just tillåtelse och när det är okay.
Varför allt detta? För att förbereda och informera. För om ett barn blir utnyttjat av en vuxen är det faktiskt inte självklart att barnet vet att det är fel – ingen har ju sagt det? Och varför ska ett barn säga till en vuxen som rör vid dem att det är fel och att de inte får lov att röra dem, om ingen talat om det för barnen?!
Och små barn (detta vet jag av erfarenhet) berättar ingenting trots att de mår dåligt av det. De låter det bygga bo inombords och mår dåligt och tar an sig en skuld av enorma höjder – när de egentligen inte har någon skuld. Men vad vet barn.. ingen har ju berättat i förväg. Sånt är vi smarta nog att berätta efteråt. Efter 10 självmordsförsök på en deprimerad tonåring som knappt vågar sig utanför dörren och som vaknar mitt i natten av madrömmar, när vi luskat ut det verkliga problemet. Smart thinking. Så jag tänkte i alla fall vara steget före. För om någon vuxen någon gång skulle ta på nån av mina söner där nere, så vet de redan att det får de inte lov och det är inte okay. Mina barn hade förhoppningsvis och förmodligen haft större möjlighet att säga ifrån redan där och då och undvika ett större övergrepp bara genom att veta. Och vidare hade de förhoppningsvis och förmodligen kunnat komma till mig och berätta om det.

Vi är noga med att tala om att de inte får lov att slåss, att de inte får lov att slå andra men ibland glömmer vi bort att berätta att det inte är okay om andra slår på dem heller. Vi går emellan syskonbråk och medlar men vi glömmer bort att lära dem lösa egna konflikter och stå på sig. Curling, kallas visst det. Curling suger.

Jag vill förbereda mina barn för hur samhället faktiskt ser ut. Jag vill ge dem den råbarkade sanningen men det utan att de ska känna sig otrygga. Jag vill ge dem vapen att skydda sig och lära sig använda det och det genom information och kunskap. Och det kan nog fan inte bli för tidigt att lära dem men däremot kan det bli jävligt för sent. Det finns böcker i saga-version som skildrar sanningar, som vi aldrig läser för barn. De böckerna används när barnen redan blivit utnyttjade – när man misstänker ett barn blivit utnyttjad läser man sagan för att sedan läsa av deras reaktioner och se om de då berättar. Varför inte ta fram boken i förhand och förbereda dem? Jag minns en bok som en kurator gav mig att läsa, när hon hade misstankar om mitt förflutna som jag då aldrig delat med mig utav. Den lilla drakflickan. Den skulle jag fan ha läst långt innan.

Det blev ett långt inlägg och jag skulle kunna sitta i flera timmar. Du behöver inte hålla med mig, men jag hoppas i alla fall att du förstår vad jag menar.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

10 tankar om “Barnens verklighetsförberedning”

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com