Charmen med ett handskrivet brev

När jag var yngre hade jag brevvänner. Jag vet inte hur det är idag men i min ungdom var det populärt. Jag hade några olika brevvänner som kom och gick men det är särskilt en jag minns som var stadigvarande i några år. Vi träffades även IRL (in real life) senare. Och sen växer man upp, tappar kontakten osv. Life happens.

Sen har jag väl inte tänkt mycket mer på brevvänner sen dess. Förrän ganska nyligen..

Jag hade nyss sett klart hela serien ”Orange is the New Black”. Serien handlar om en tjej som hamnar i fängelse. Den var lite svår att fastna i, i alla fall för mig, men innan jag visste ordet av stängde jag av sista avsnittet. Jag blev nyfiken på hur det egentligen fungerar i USA, i kvinnofängelse. Hur många som är livstidare, hur gamla kvinnor är i snitt, vilket som är det vanligaste brottet för kvinnor osv. Jag tycker att det så spännande med olika människors livsval och öden.

Så jag googlade såklart och läste på. Man klickar sig vidare från sida till sida, läser olika fall och utdrag ut rättegångar, kollar videoklipp osv. Och plötsligt har jag hamnat på penacon.com som är en sida där man kan hitta brevvänner- med intagna. Fenomenet i sig, att brevväxla med fångar är inget nytt. Många av er har säkert hört att det finns en hel kategori kvinnor som brevväxlar med seriemördare, livstidare osv, blir kära och gifter sig. Jag är inte riktigt där. Men jag kollade igenom presentationerna och de låter som vilka andra som helst. Fångarna beskriver hur de är, vad som är deras hobby osv. Så jag tänkte ”Äh, jag gör det!”.

Jag skickade ut några mail till fångar med en liten presentation både på sidan ovan nämnd och även på writeaprisoner.com sen tänkte jag inte mer på det – förrän jag fick svar. Jag fick några svar och i dagsläget har jag 3 olika brevvänner med kvinnor som sitter i fängelse i USA. Helt olika kvinnor, olika åldrar (den äldste jag brevväxlar med är 72!), olika brott och olika straff. Jag tycker det är så intressant att läsa om deras liv, både innan och efter de åkte in i fängelse och hur deras livsval landade de där de är. Vi är ju alla trots allt – bara människor. Jag känner mig ofta tacksam för mitt liv jag har idag när jag tänker på det, man blir ödmjuk. Det kunde ha gått lite hursomhelst för oss alla, eller hur? Ett enda jävligt dumt val i ungdomen, ett enda snedsteg i stundens hetta, kan verkligen sabba ett helt liv.

Magnus spontana reaktion när jag berättade för honom att jag skrivit till interner var ”Du är sjuk i huvudet!” – vilket förvånade mig. Han brukar vara mer öppensinnad. Men han hade inget positivt eller stöttande att säga alls om saken så jag slutade dela med mig. Man behöver väl inte enas om allt antar jag även om jag såklart hade föredragit det.

Men jag står fast vid vad jag tycker. Det är intressant att läsa om andra människors livsöden. Jag tror man får en annan förståelse om man verkligen tar sig tid att lyssna (här; läsa), utan att vara fördomsfull. En egenskap som är få förunnat.

Så jag letade runt på nätet efter brevpapper man kan skriva ut. Jag tänkte att det borde ju finnas. Ni vet, man köpte ju såna set när man var yngre, blommiga jävla papper och matchande kuvert. Skitfula. Katter och fåglar, hundar och hjärtan. Och man kan tro att utbudet torde ha berikats men inte märkbart. Så jag öppnade upp Autodesk på datorn och fixade egna brevpapper.

Bilderna är kanske inte de bästa, färgerna kommer definitivt inte till sin rätt. Inte detaljerna heller. Men ni kan nog klicka och zooma om ni vill det. Ni får ett hum om de i alla fall. Jag blev himla nöjd!

Nu måste jag bara träna på min handstil, min penmanship. Jag vill så gärna ha en riktig reservoarpenna. Gärna en med fjäder också! Jag vill lära mig kalligrafi! Det är verkligen en konstform, det där. Det är helt galet hur dyra dessa pennor kan vara. Det finns olika märken osv. Jag har iaf beställt en billig penna från wish, mest för att först få en känsla för det. För jag vill ändå tycka att det ligger en viss charm i ett handskrivet brev. Det blir mer personligt. Även om det gör ont i mina händer så är det värt det!

Har någon utav er erfarenhet utav dessa pennor?

Jag på upp en bild på IG rörande just brevvönner och mina brevpapper och fick då respons utav en av mina bloggläsare som följt mig ganska riktigt jävla länge, som ville brevväxla. Så jag till henne på min lista. Även en annan nära vän som jag träffar sällan ville skriva och jag tycker det är så himla skoj! Jag var börjat skriva breven men som ni förstår kan jag inte skriva ett brev på en sittning.

”Mamma, jag är törstig”
”Mamma, får jag en glass?”
”Mamma, han slog mig!”

Osv etc i all evinnerlighets evighet. Så ligger det till.

Hur många av er hade egentligen brevvänner när ni var yngre? Har ni eller har haft brevvänner i vuxen ålder?

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

En tanke om “Charmen med ett handskrivet brev”

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com