ante omnis mea familia

Dagens latenta känslor & tankar

Jag tänkte först att detta skulle bli mina handskrivna ord i min egen lilla dagbok här hemma, mest för att få ut det och för att slippa människor omkring mig som kommer garanterat påpeka inlägget i ett sms, telefonsamtal eller nästa gång vi ses. Men jag bestämde mig för att outa mig själv och blotta mig själv lite grann till. Min dagbok – min ömkan nu när jag vill och behöver, vill du inte veta så klicka dig bort. Cindy och Lotta – nej jag vill inte prata om det.

Ibland uppför jag mig helt tokigt och alldeles olikt mig. Ibland är jag så instabil att jag inte ens vet var jag har mig själv och tanken är skrämmande. Som om mina ord inte är mina egna. Det kan bli så ibland när jag tappar fotfäste om mitt eget liv och känner mig villrådig. När man inte riktigt vet var man ska ta vägen. har du också känt så ibland? Vad ska jag göra nu, vad är planen. Hur tar jag mig fram, hur tar jag mig dit. Vad ska jag säga, hur ska jag handla. Och jag kan vara sjukligt besatt att VETA vad, när, hur och varför.. Annars blir jag sådär alldeles skogstokig. Nästan så att jag känner för att klä av mig naken, rulla mig i tjära och fjädrar och springa rakt in i en vägg för att se om det lättar på trycket. Och jag blev magiskt välsignad med gåvan att kunna TÄNKA(logiskt eller ej hör inte hit) och analysera, men det kan vara min värsta fiende ibland. Och jag välsignades med förmågan att kunna KÄNNA. Varenda känsla som finns i registret behärskar jag till fullo, för mycket utav varje. Och får jag för många olika känslor samtidigt blir det överväldigande och åter igen är det tjära och fjädrar som känns lockande. Skogstokig. Som en ensam häxa i skogens mitt som hittar på skumma saker med sin kittel och djurdelar. Det kan mycket väl vara jag.

Någon lämnade en kommentar nyligen att jag kanske borde söka terapi. Är det så uppenbart för främlingar som läser min blogg att jag är helt spritt språngande galen? Är jag det? Eller är det så att när man går igenom händelserna i mitt liv, allt som har hänt, så måste det vara så att man är tokig. Att man blir galen av allt sånt? Förmodligen. Vissa självbiografiska böcker man läst har man själv tänkt den tanken att “Shit han/hon måste vara loco by now, helt fukkad efter det som hänt.. helt förståeligt”. Tja, det är kanske så. Antingen är det den slutsatsen eller så är det så att min blogg på sistone visat depressiva manér. Konstigt, mitt liv tog en helt fuckad vändning inom loppet av några månader. Konstigt vore om jag inte reagerade alls, och konstigt vore om jag var GLAD över det? Och vad skulle jag sagt till en terapeut..? “Tja du.. jag är deppig för att jag kastade ut min man jag känt några månader, det tog knäcken på mig vet du. Sen att jag blivit förgripen otaliga gånger i barndomen, utsatt för det ena än det andra i hela mitt liv, mobbad i flera år i skolan och kämpat mot fetma, lämnad ensam med två barn av en psykopat till man, det var väl piss i Mississippi, men NU mår jag kasst”. Känns som om jag varit med om värre utan att behöva en terapeut. Eller, så råkade det bli en droppe för mycket. Eller så var jag bara inte förberedd. Eller så blev jag naiv. Eller så blev jag bara riktigt upp över öronen förälskad. Vem vet. Men min terapi finns inte hos en terapeut. jag vill inte viska på deras sekretessbelagda lilla röriga kontor, jag vill skrika mig gul och blå offentligt där alla som vill och kan ta del av min sorg och smärta kan få göra det. Om man någonsin känner sig ensam och utelämnad så är det hos en terapeut när man går därifrån uttömd och ensam med kvarlevorna av andetaget man drog när man sa det sista innan man gick. Och den jävla frågan.. “Hur känns det då?” – Fuck you. Fråga mig inte hur det känns. Det är det jag försökt förklara din ignoranta, korkade idiot.

Missförstå mig inte, nej jag är inte deprimerad. Jag är bara jävligt ledsen och besviken och sårad. Vissa dagar är bra. Vilka de är och vad det beror på är olika. Det är dagarna jag känner mig trygg och älskad som jag mår bra. När jag slipper undra, när jag slipper tänka och när jag slipper negativa känslor. För just nu är jag beroende av allting gott. Och det är förbannat svårt att ändra sitt eget tankemönster, sina egna känslor. Hur stänger man av känslor? Den boken har jag inte heller fått läsa. Tiden läker alla sår (men lämnar feta jävla ärr) och det är nog det jag behöver en rejäl dos av nu. Tid.

Och ja era råd är enkla: Skit i honom, ta aldrig tillbaka honom, tänk inte på honom. Gå vidare.
Fan vad lätt! DET ska jag göra!!
Men HUR? Några av er glömde några detaljer.
Känslorna som är kvar. Det var inte kärleken som dog, det var tilliten.  Ni ber mig sluta älska honom. För om jag inte haft några känslor för honom så hade jag inte tänkt på honom heller, eller hur? Då hade läget varit annorlunda, ja.
Barnet i mig som jag känner. Vårt barn. Det, om något, är en ständig påminnelse. Så ja, enkla råd ni ger mig, att skita i honom, aldrig ge några chanser, gå vidare, läk dina sår.
Ta på dig mina skor och gör det åt mig.
Och ta med dig varje hjärtslag av kärlek jag känner, varje sekund av längtan och drömmen som spolierades och besvikelsen och ilskan och misstänksamhet. Ta alla dessa ingredienser, koka en soppa på det och drick det, låt det fylla hela ditt inre till brädden tills du mår illa och SEN ta sig an de råd du ger mig. Snälla, jag ber dig, gör det. För det är satan ta mig inte lätt.

Det var dagens dos av latenta känslor och tankar som ligger baktill och pyr..

Så mitt dagens råd till er är: Ge inte råd som du inte är 110% säker på att du själv hade kunnat fullfölja.

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

6 tankar om “Dagens latenta känslor & tankar”

%d bloggare gillar detta: