Dagis agerade.

Åh min bebis är inte bebis längre.. Hon börjar verkligen bli en stor liten flicka. Hon är uppe i en intressant och lärorik utvecklingsfas. Det där med att prata. Hon var nog relativt snabb med att ta några stapplande första ord men nu märker jag mer och mer att hon faktiskt förstår mer än vad man tror. I morse exempelvis, när jag frågade henne var hennes mössa var. Hon hade haft den på sig och sen när det var dags att gå var den borta, såklart. Utan att förvänta mig något konstruktivt tillbaka frågade jag henne var mössan är. Oftast är hon som en papegoja och upprepar det sista ordet i meningen hon hör, exempelvis
– “Var är din mössa?”
– “Mössa!”
Ja, ni förstår hur intressanta våra konversationer har varit. I morse däremot när jag frågade henne “Var är din mössa” så la hon huvudet på sned som en hundvalp, sträckte fram sin hand som att hon ville jag skulle ta den och sa “Kom! Visa!”. Och så visade hon mig var hennes mössa var. Tänk att en sådan egentligen liten sak kan göra mig så glad – vad duktig hon är.

På dagis har de satt upp en ny grind. En sådan som inte ens jag hade tagit av så lätt. Kul att se att det HÄNDE något av mailen jag skickade. Det hade i och för sig varit trevligt med ett konstruktivt mail tillbaka som svar och gehör på det jag hade att säga. Jag har ännu inte gett upp om svar.

Igår var pappa och jag på en liten roadtripp. Han skulle köpa ett nytt bord från någon i Skurup genom blocket och jag var chaufför. Skurup. Vad fan vet jag om Skurup. Men vi hittade fram till slut och när bilen var lastad fick pappa en känning (han är ju diabetiker) så jag knackade på villan där vi hade hämtat bordet och bad om några sockerbitar och  matade pappa med. Vi hittade däremot hem lättare än vad vi gjorde dit. Jag sitter fortfarande och retar mig på de två bilarna som körde framför oss just innan Sturup och hela vägen till Staffanstorp. En svart jeep som vinglade fram, hamnade nästan i diket och körde över mittlinjen och den silvriga lilla bilen bakom honom som verkligen slickade hans röv. Ett tag trodde pappa att de kanske bogserade men vi såg senare att det inte var fallet. Han körde bara sinnessjukt nära och det kändes otryggt att ligga bakom – jag höll en jävla distans till de galningarna i alla fall. Folk är fan helt otroliga på vägarna. Pinsamma omkörningar gör mig mörkrädd. Som igår, jag höll hastigheten – bilen bakom körde om mig, framför en kulle som var en kurva, med en bil mötande! VA FAN! Den jävla idioten utsätter inte bara sig själv utan alla andra för fara. Hur tänker folk? Vågar man ens chansa? Han tar alltså risken att ha ihjäl en ensamstående trebarnsmamma och lämna tre små barn föräldralösa för att HAN har bråttom? Skottpengar. Människor är så jävla egocentriska..

Idag väntar jag på att vårdcentralen ringer tillbaka. Det är nått fel här..

Du gillar kanske också...

1 svar

  1. Sandra skriver:

    Åh jag blir så arg på folk som har så jäkla bråttom i trafiken, fine om du vill ha ihjäl dig själv men du ska fan inte ha ihjäl andra!

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.