De blir vad man gör dem till

Av någon anledning gick gårdagens samtalsämnen åt barnuppfostran och mammaroll. Även om du inte har barn själv så kan jag ge mig fan på att du har en massa åsikter om barnuppfostran och en del ”När/Om jag blir mamma ska jag…” – för det hade jag med och det har de flesta. Men jag kan förvarna dig redan nu – det blir aldrig så. Aldrig.

Jag ska aldrig skrika på mina barn.
Det sa jag. Jag står för att jag sa det. Men jag har inte hållit det. Jag har skrikigt högre än de flesta av mina vänner som också har barn. Ibland finns det situationer där en högre tonart krävs. För att påkalla barns uppmärksamhet snabbt – för att överrösta barn. Om du ser ditt barn springa vind för våg över gatan och du ser en bil köra fort emot ditt barn, nog fan skriker du på din unge? Och inte nog med det, när du dragit ditt barn undan faran skriker du igen på ditt barn. För att du blev rädd att mista ditt barn och det är en naturlig reaktion.
Jag kan skrika mycket och ofta. Vi är en högljudd familj, jag och pojkarna. Det funkar för oss och det är huvudsaken.

Jag ska ALDRIG ta tag i mina barn.
Jag sa ju det också. Men det har jag inte heller hållit. Precis som ovan, finns det tillfällen då det faktiskt behövs. När jag såg min treåring hålla fast i sin lillebrors huvud och gnagde hans näsa var jag tvungen att ta tag i honom och dra honom därifrån innan min yngste son skulle få ett missbildat ansikte. Likaså när min yngste skitunge fick för sig att det kunde vara kul att ta sina salivdränkta fingrar och stoppa in i el uttagen efter att jag tjatat i flera år att man INTE FÅR LOV att göra så. I nästintill panik tog jag tag i min son och nästan slet bort honom däifrån när jag föreställde mig blixtrar och en liten livlös pojke.

Sen finns det saker som jag faktiskt sa innan jag blev morsa som jag fortfarande håller. Som ni vet, det där med godis & skitmat, det där med nyttigheter.
Men jag trodde aldrig att jag skulle bli den typ av mamma som jag egentligen är. Jag och mina pojkar ett ett annorlunda förhållande till varandra än vad de flesta föräldrar kan ha till sina barn. Jag daltar inte med mina barn överhuvudtaget. Allt eftersom tiden gått har vi fått ett bättre, mer avslappnat och ”annorlunda” förhållande till varandra.
Det är mer än en person som höjer på ögonbrynet när jag kan säga till Phini ”Städa ditt rum skitunge, annars slår jag dig”. Phini i sin tur skrattar åt mig och hojtar nått om att mamma inte slår honom ändå. Jag minns en kväll när min mamma var här. Phini frågade mig vad jag gjorde och jag svarade med ett ”Skit du i det, så lever du längre”. Min pappa sa så till mig när jag var liten och det blev folk av mig ändå. Min mamma tittade på mig med höjda ögonbryn ”Så kan du inte säga till honom?” Nähä. Och varför inte? Phini tar det för vad det är, varför kan inte andra göra det?
Jag är uppkäftig som person, det ligger i min natur. Jag är sån mot alla – mina kollegor, vänner, min familj och även mina barn. Hur motsägelsefull vore inte jag som person om jag ska påstå att jag är på ett vis men vara på ett helt annat mot vissa människor? Jag har attityd så det räcker till oss allihop men jag har även glimten i ögat. Och det vill jag att mina barn ska ha med.

Om du frågar dig själv, om du är förälder eller inte – vad är en förälders uppgift? Låt oss gå igenom en liten checklista på några väsentliga punker.
Barn ska känna sig älskade
Jag älskar mina ungar mer än mitt eget liv. För de blöder jag min sista droppe. De vet om det, det går inte att undgå. Varenda liten puss, varenda omfamning viskar om den mest enorma kärlek som planterats i ett hjärta. De är min enda längtan och mina mirakel och jag har lärt dem vikten av kärlek och att bedyra den.
Barn ska känna sig trygga
Mina barn vet att jag aldrig kommer lämna dem för det har jag bevisat. Trots att deras pappa lämnade dem så fanns jag här. Jag påminner dem varje dag att jag är här hos dem och inte kommer lämna dem. De vet att jag aldrig skulle skada dem, det har jag bevisat. De vet att jag ställer upp för dem och stöttar dem.
Förberedelse inför det vuxna livet
Detta är en viktig del som jag personligen kan tycka att många föräldrar tycks glömma. Att våra barn en dag kommer vara vuxna. Att de en dag ska ta sina egna steg ut i livet och i det samhället som vi skapat åt dem. Och i just denna lilla kategorin faller så mycket annat på plats. Det är i denna kategorin vi ska placera in moral, etik och principer. Det är här vi inte kan omlinda våra barn – det vore för jävla förrädiskt.

För om du ska vara ärlig – hur ser vårt samhälle ut? När du slår upp en dagstidning i dag och läser igenom rubrikerna, vad hittar du då? Misshandel. Mord. Mobbing. Våldtäkt. Krig. Jag pratade med Babbi i telefon om just sånt här igår. Och jag känner att jag vill förbereda mina barn på hur livet egentligen ser ut. Jag vill att de ska vara ”härdade” och kunna armbåga sig fram och TA sin plats i livet och vårt samhälle, för det är ju så, att vi inte tilldelas en plats gratis. Man får det man tar. Jag har själv blivit mobbad i flera år och det är över min döda kropp som mina barn ska genomlida samma sak för att de inte vågade säga ifrån. Så jag ska lära de att säga ifrån och jag har redan börjat. Att skvallra för fröken kommer man inte långt med. Att vända andra kinden till är att inbjuda mer. Jag vet det av erfarenhet jag provade allt i många år. Mina pojkar ska säga ifrån – på skarpen. Och de ska lära sig att inte ta skit från någon, att inte slås ned. Jag ämnar uppfostra starka män. Men om jag ska dalta med mina pojkar och vara mjuk som Jell-O, hur kommer det gå då?
Missförstå mig rätt, jag är inte en elak morsa alls. Jag är ENORMT kärleksfull men samtidigt väldigt hård. Det funkar inte, hemma hos mig, att min son kommer och skvallrar för att brorsan slog honom. ”Jaha.. ta det med honom då” säger jag. De får lära sig att lösa problem själva (så gott det går).
Och till mina barn kan jag faktiskt säga, att de får inte slå VARANDRA. Inte ens om den andra slog först, de får inte slå tillbaka. De får inte säga dumma saker till varandra. Familjen betyder allt. Ante omnis mea familia. Därmed inte sagt att de inte får slå tillbaka om någon annan unge slår dem..

missmaddis kidz

Det som jag uppfattar som en idealisk man är vad jag vill att mina pojkar ska bli. De ska veta att familjen betyder allt. Man vänder aldrig familjen ryggen. De ska kunna älska djupt och visa kärlek – kramar, pussar och uppskattning ska vara en del av vardagen. De ska samtidigt kunna säga ifrån när någon behandlar dem illa. De ska vara ärliga och rakfram – säga vad de stå för och stå för det de säger, oavsett andra människors reaktioner. De ska aldrig känna trängda eller hämmade. Jag vill att de ska vara logiska med sunt förnuft och med hög moral och vara väldigt principfasta.
Är det för mycket begärt?

Och för att avsluta dagens blogg vill jag ägna någon minut åt någonting helt annat. Bloggtoppen har nollställts igen, som sedvanligt var 14:e dag och jag, mina vänner.. ligger inte på första plats längre. Vilket jag kan tycka är underligt med tanke på mina 150-200 unika besökare dagligen varav minst 20 st kommenterar. Om alla som kommenterat hade röstat hade jag legat etta med marginal. Att ni inte skäms. Förvisso är det min goda vän Gabriella som ligger etta nu, och det kan jag egentligen unna henne.. men jag sticker inte under stolen med att jag faktiskt fortfarande vill ligga etta. I varje inlägg, just ovanför min signatur, finns en liten länk med ”Rösta på in blogg” – Gört det till en vana att klicka där innan du kommenterar. Vilket, även det, du naturligtvis gör, för att du vet hur lycklig det gör mig..

Rösta

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

14 tankar om “De blir vad man gör dem till”

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com