ante omnis mea familia

Del 1: försoning, förlåtelse och genuin kärlek

Antecknat: 11/5-2020

Älskade blogg, idag ska du få tjäna ditt syfte. Jag måste lägga ner min börda en stund. Jag måste få ur mig alla dessa känslor innan de förtär mig.

Jag ville inte att barnen skulle se mig så fördärvad. Jag ville inte att de skulle se mig gråta sådär. Det är svårt att gå undan och svårt att hålla tillbaka alla de känslor och tårar som inte vill något annat än att överskölja mig. I måndags kändes det som om ett ton med tegelstenar föll rakt på mig. Plötsligt slog det mig – det slog mig hårt. Och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen.

Det är svårt att försöka tänka på något annat. Göra något annat. Mina tankar faller alltid tillbaka till samma punkt.

Min pappa

Så många år av känslostormar med honom. Vi har stångats, lika envisa bägge två. Vi har varit arga. Jag har varit sur på honom, arg på honom, tillrättavisat honom och bett honom att förändras för att vi skulle kunna ha en fungerande relation. Men pappa har alltid varit envis. Han förändras inte för någon. Ingen.

Så det resulterade i, som ni vet, en bränd bro. Jag orkade inte mer. Den relationen blev för mycket för mig att klara av. Så vår relation tog slut och kontakten upphörde. Jag sa åt mina föräldrar att de fick höra av sig om/när de ville träffa barnbarnen men det gjorde de aldrig. Min pappa är stoltare än tuppen på gården. Och han är tuffare än de flesta. Han är hård, han är arg och han är jävlar i det bestämd.

Sen fick jag veta på omvägar att pappa var sjuk. Dvs, utav min äldste son som de berättade för. De berättade inget för mig, pappa ville tydligen fortfarande inte ha kontakt. Jag lät det bero. Om han/de hade velat att jag skulle veta/engagera mig, så hade de såklart kontaktat mig. Men så blev det inte.

Jag fick veta, nån gång i mars tror jag, att pappa fått cancer. I lungan. Dessförinnan hade han fått KOL, lungfibros och nu cancer igen. Han har redan haft en kamp mot cancer tidigare och vunnit den striden med hjälp av cytostatika och strålbehandling, för många år sen. Då hade han en tumör på halsen som visade sig vara cancer i en lymfkörtel om jag inte minns fel. Men nu är det lungcancer.

Sen kom det plötsligt ett meddelande från pappa som jag inte visste hur jag skulle reagera på. Hur jag skulle tolka. Jag analyserade och överanalyserade. Vi som känner pappa vet att han inte kan det där med känslor. Sociala kontakter och bemötande kanske inte är den starka sidan. Medan jag är motsatsen och är en egen liten känslostorm. Jag visar mina känslor tydligt – att visa uppskattning och tacksamhet har jag inte ett dugg svårt att förmedla. Jag kramar och pussar de jag älskar och jag låter de veta hela tiden att jag älskar dem, att jag bryr mig. Att säga ”jag älskar dig” är inte svårt för mig men i det närmsta omöjligt för min pappa. Jag har alltid önskat och längtat efter pappas spontana och ärliga kärlek. Att höra ”jag älskar dig” och inte bara ”dito” med ett flin som svar på mina kärleksförklaringar. Så om pappa ”sträcker ut en hand” så kan han göra det på udda sätt. Aldrig någonsin pratar man ut om något. För pappa kan det innebära att man huxflux ställer en fråga om något irrelevant. Sen är han klar – Contact made, mission complete. Så hur vet man då, vad han egentligen vill, känner, tänker eller hoppas? Försöker han försonas eller vill han bara ha svar på sin fråga? Oavsett vad så innebär det att man svarar på frågan. Men man vet inte om man ”är sams” eller inte.

Pappas sjukdom försämrades snabbt. Han blev inlagd på sjukhus men avvek från behandlingen, dvs rymde. Personalen ringde min mamma och sa att han var borta. Detta visste hon om. Pappa ville hem till mamma och tog en taxi hem. Han verkligen hatar sjukhus. Detta hände mer än en gång. Tills förra veckan då han blev hämtad med ambulans och inlagd på tisdagen (5/5). På fredagen kontaktade min mamma mig och berättade att han är väldigt sjuk. Det var första gången någon utav de två kontaktade mig ang hans sjukdom. Hon berättade att han försämrats väldigt fort. Hans lungcancer har spridit sig till levern och även lymfkörtlarna. Hans hjärta börjar svikta. Mamma nämnde ASIH och byte av avdelning. Till en palliativ avdelning.

Så det pratades om ASIHavancerad sjukvård i hemmet, vilket är ett nytt begrepp för mig och det var just termen ASIH som min mamma berättade för mig. Så jag tänkte att han ska få sjukvård i hemmet bara, tills han är frisk nog för att fortsätta sin behandling, som mamma la fram det till mig. Som en slags hemtjänst med sjukvård. Men det dröjde ju inte länge innan jag började dra i trådarna och kolla upp hur läget egentligen ligger till, innan jag förstod vad som egentligen händer. Så jag fick vara extra tydlig med mamma så att hon förstod detta, som hon inte ville förstå, inte ville lyssna på. Att palliativ vård, ASIH – detta är slutet.

Första mötet med pappa.


Sen ringde mamma mig igen. På lördagen. Pappa hade då sagt till läkaren eller sköterskan, att han ville träffa sin fru och sin dotter. Sin familj. Och jag hade inget annat val än att ta mig dit, såklart. När ens pappa ber om en på sin dödsbädd så kommer man. No questions asked. Oavsett hur många tankar eller känslor man kan ha om saken. Man kommer. Jag vänder aldrig ryggen åt en utsträckt hand oavsett det groll som kan ligga bakom. Om någon behöver mig så kommer jag. I synnerhet en människa som har varit viktig för mig på ett eller ett annat sätt.

Mamma hade inte träffat honom sen tisdagen då han först blev inlagd på medicinen. Besöksförbud överallt pga Corona. Jävla Covid-19 ställer till det. Så på söndagsmorgon körde jag först till Staffanstorp och hämtade mamma sen körde vi till pappa tillsammans. Undantagsbesök verkar det som. De var väldigt försiktiga när vi ringde på och tveksamma tills vi förklarade att vi var väntade på ovanvåningen.

Vi har inte setts på år. Men nu ville han ha dit mig. Han hade sagt det tydligt. Så jag kom. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig. Men jag visste att det skulle bli jobbigt på ett eller annat sätt och det gjorde att jag kände att jag helst inte ville. Egoistiskt ja, men det var en spontan och flyktig känsla. Och det var aldrig ett alternativ, att inte komma.

Jag kände knappt igen pappa. Han var inte lika stor och stark som jag minns. Han var inte arg längre. Inte sur. Inte en tillstymmelse till den tjurigheten som personifierat honom och hans murar var nere. Han var sårbar.

”Befriande”

Jag visste att han varit lite förvirrad på sistone. Så jag frågade honom ”Visste du att jag skulle komma?” och han svarade att det hade sköterskan berättat för honom. Han var inte alls förvirrad då. Helt klar i huvudet.
”Hur känns det då, att jag är här?” undrade jag. Han tittade på mig och svarade kort. ”Befriande.”

Min mamma och jag satt hos honom i flera timmar. Han åt ingenting och vi hjälpte honom att dricka. I rummet var det tyst och han ville inte ha på varken tv eller musik just då. Ljudet från syrgasen fyller rummen mellan samtalen. Han slumrade till några gånger men han ville inte sova. Han ville inte sova när vi var där även om vi var tydliga med att det var okej. Men han slumrade ständigt till med ögonen öppna.

Han är inte alls samma stora starka, tuffa pappa.
Han är svag, han är förvirrad, han är glömsk, han är rädd och ledsen och gråter och känner sig ensam.

Sen satt han och stirrade på mig länge. Han började gråta i full panik, man kunde se den enorma ångest som slog till plötsligt och han tjöt tydligt ”Vad fan har jag gjort!!! Vad har jag gjort!! Så mycket jävelskap jag ställt till med!” – han var helt förtvivlad och grät högt och hejdlöst. Mamma och jag blev bägge förvånade och lite chockade, vi stirrade på varandra en snabb sekund innan vi bägge föll över honom och tröstade honom. Jag pussade honom på pannan och sa ”Det är okej, pappa, inget spelar roll längre, jag är här nu och jag älskar dig, pappa” och pappa grät och sa ”jag älskar dig med” – vilket pappa aldrig sagt till mig.

I denna stunden var det omöjligt att hålla igen. Jag grät som ett litet barn, och torkade hans tårar och vår försoning och förlåtelse oss emellan var ett faktum. I denna sekund insåg man att allt tjafs man haft, oavsett vad det har handlat om i alla år, är trivialt. Alla världsliga saker som ”du gjorde så, du sa si” spelar verkligen ingen roll alls.

Jag vet inte om det var en stunds förvirring eller om han såg eller visste något som vi andra inte kunde se eller veta. Han var tyst länge och sa ”det gör mig inget att ni är så många här, jag vill ju träffa min släkt” varpå jag svarar att det är ju inte många här, det är bara jag och mamma. ”Men det kommer ju fler” svarade han. Jag svarade att det bara är Micke som kommer, att det är vi tre som kommer vara där. ”Jaja.. skitsamma” svarade han. Pappa har ju alltid tyckt det kan vara jobbigt när man är ”för på” så jag sa till honom att om han tycker det är jobbigt att vi är där så får han säga till, så går vi. Jag ville att han skulle veta att HAN själv fick välja. Han svar dröjde inte en sekund ”Aldrig i livet! Aldrig! Ni kan ju stanna tills jag slocknar, om ni vill” svarade han. ”Om du vill det, pappa, så stannar jag hos dig, så länge du vill”. Han var lugn i rösten när han svarade ”Ja, det vill jag”. Han höll min hand hela tiden, med en enorm styrka och kraft. Jag kunde inte ens dra åt mig handen för att hämta ett glas vatten åt honom.

Mitt hjärta gick itu att se honom så ledsen. Aldrig någonsin har varken mamma som levt med honom i nästan 50 år eller jag sett honom gråta såhär. Aldrig.

Vi satt och pratade om allt mellan himmel och jord, om gamla minnen och sen pratade vi om hur lika (till utseendet) jag, pappa och min äldste son Phini är och pappa sa ”Undrar om morsan hade känt igen oss om hon sett oss nu en och en, Phini, dig och mig”
Så jag svarade honom ”Mm. Men hon är ju död nu, din mamma
Pappa spärrade upp ögonen i chock och utbrast högt ”Va???? Är hon död??”
Mamma och jag tittade på varandra förvånat då vi insåg att han hade glömt bort sin mammas bortgång. Hon dog för 11 år sen,  faktiskt i dessa dagarna (den 23/5-09) så jag svarade ”Ja pappa… Det är många år sen hon gick bort”
Pappa började storgråta igen och blev enormt ledsen att få veta att hans mamma gått bort. ”Det visste inte jag!! Är hon död!!” Och han grät högt och tydligt och återigen föll jag i hans famn med tårar i ögonen och pussade på honom, strök honom över kinden och torkade hans tårar.

Han fick alltså uppleva sorgen igen, att förlora sin mamma. Det tog hårt på mig att se. Man kunde nästan ta på den smärtan och sorgen i rummet så tydligt det blev. Mamma bröt ihop och grät nästan lika mycket som pappa, jag fällde tysta tårar och dolde ansiktet när jag höll igen. De behöver mig så stark som möjligt så jag tog en liten stund inne på toaletten att gråta ut en stund och samla mig.

Han var så förvirrad och glömsk. Och hans förändring skedde så plötsligt, mitt framför ögonen på oss.  Man kan se rädslan och paniken i hans ögon. Aldrig någonsin har jag sett honom med sådana känslor, men nu kom fan allt. Det kom mycket och det kom fort. Och det kom förbannat hårt.

Jag tog ett steg tillbaka för att lämna plats

Min mamma ringde efter min bror. I-fall-om-att. Pappa försämras hela tiden. Det går så fort nu. Min pappa var livrädd att ha dit honom, han fick nästan panik eftersom han fick för sig att brorsan är sjuk och då dör pappa. Han ville ha papper på att han är frisk. Jag fick garantera pappa att jag inte låter något hända. Att de inte släpper in någon som är sjuk ändå. Att dörrarna är låsta. Men brorsan kom ju. Och då kommer sköterskan in och berättar att man får man bara 2 som hälsar på. Och det måste vara samma 2 personer hela tiden som kommer.

Så jag tänkte, att jag hade ju varit där flera timmar. Mamma måste få stanna hos pappa. Brorsan kom nyss. Så pappa behövde nog mer tid med honom så jag lämnade. Jag körde och fixade ärenden åt mamma så hon slapp tänka på det och körde senare och hämtade upp henne närmre kvällen. Fick då veta att brorsan hade stuckit hem efter en timme eller så.

Jag stannade hos min mamma en stund på kvällen. Vi försökte få i oss lite mat, jag hjälpte henne få ordning på den nya telefonen pappa skulle ha då hans var sönder. Sen kände jag mig tvungen att köra hem. Min bonus var hos oss och skulle hem till sin mamma måndagsmorgon och efter alla duster Magnus haft med mamman så kände jag inte att det fanns nån möjlighet för kompromiss – det finns inte en chans i iskalla helvetet att hon hade hämtat sin dotter hos oss så att jag hade kunnat stanna hos min pappa. Jag hade alla bilbarnstolar i min bil så Magnus hade inte kunnat köra med barnen och lämna dottern och han kan såklart inte lämna de ensamma hemma heller. Och mamman har gjort klart att deras umgängesavtal ska följas till punkt och pricka vare sig Magnus och/eller dottern vill eller ej. Så jag var tvungen att ta mig hem och lämna min mamma och pappa.

”Jag vill vara hos min pappa!”


Väl hemma, på måndagen, kändes det som om jag fick en säck tegelstenar över mig. Plötsligt stod jag där med bulldegen och började gråta så besinnigslöst och kunde inte sluta. Så många känslor sköljde över mig och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Magnus jobbade och jag ville ha hem honom men kunde inte förmå mig att förmedla det. Jag kände inte att det var någon rättighet jag hade. Så jag väntade. Jag spenderade dagen i en dimma med bilden av pappa inristat på min näthinna, hur han är ensam och sjuk och döende och nu ville han ha mig. Nu behövde han mig och vart fanns jag? Långt borta utan någon uppenbar möjlighet att kunna ta mig till honom. Jag kände en enorm maktlöshet, panik och rädsla.

Närmre kvällen satt Magnus och jag och pratade. Jag grät och sa att jag har sett min pappa för sista gången. Jag kommer ju aldrig få träffa honom mer. Och jag snyftande som det lilla barn jag kände mig som och grät ”Jag vill vara hos min pappa”

Magnus skickade då meddelande till sin chef på kvällen och förklarade läget och han fick svar att såklart skulle jag få vara med min pappa och han kunde få ta ledigt. Så morgonen därpå körde jag direkt, med en resväska packad och med avsikt att stanna där till slutet.

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

10 tankar om “Del 1: försoning, förlåtelse och genuin kärlek”

%d bloggare gillar detta: