Del 2: Ett avslut med ett förlorat farväl

Följande inlägg har tagit mig väldigt lång tid är skriva som ni märkt. Förutom sorgen och vardagsliv med många barn mitt i ett sommarlov så har jag/vi varit sjuka i omgångar. Därför tar det tid. Det är svårare än vad jag trodde att det skulle vara att skriva detta, samtidigt som jag känner ett behov utav att få lägga av min börda, mina tankar, mina känslor och hela händelseförloppet. De säger att det blir lättare med tiden men de glömmer att nämna vilken berg- och dalbana det är, att förlora en närstående. Varje gång jag öppnat utkastet till följande inlägg har minnen och känslor sköljt över mig vilket har gjort att jag dragit mig för att skriva – framförallt är det därför det dröjt. Men här kommer det..

Men i alla fall, fortsättningen..

Så jag kom på tisdagen igen. Jag kom in i pappas rum på den palliativa avdelningen som han var inlagd på och hälsade mjukt ”Hej pappa” och han tittade mot mig och svarade ”hej hjärtat”.… Hej hjärtat, sa han. Till mig. Två små ord men ack så mäktiga. Ni förstår, pappa har ALDRIG NÅGONSIN kallat mig hjärtat. Det har aldrig hänt. Han har kallat mig Madde. Sällan Madeleine även om det hänt, men Madde. Det har inte funnits på kartan att pappa skulle använda något ord eller fras i ömhetsbetygelse till mig. Så bara den lilla hälsningen just då, fick mig att stanna till.Jag var målmedveten och i full fokus. Jag hade en uppgift. Jag skulle finnas där för min pappa först och främst. Jag skulle trösta, lugna och älska. Jag skulle göra just precis allt jag bara någonsin kunde för att pappa skulle ha det så bra och bekvämt som möjligt och för att uppfylla alla de önskningar han kan tänkas ha då, i den mån jag är förmögen. Jag visste att min pappa låg på sin dödsbädd och detta var det enda rätta jag kunde göra.Mitt sekundära mål var att finnas som ett stöd för min mamma. Inte mindre prioriterat men pappa kom först. Mamma har ju inte riktigt hanterat detta med något lugn alls. Hon har varit panikslagen, haft enorm ångest och varit rädd och ledsen samtidigt. Det syntes på långa håll för vemsomhelst. Inte minst min pappa. Så för att kunna se till att pappa var lugn behövde jag även lugna mamma och stötta henne. Och det gjorde jag. Jag fixade kaffe åt henne, kramade om henne och försäkrade henne om att allt kommer att bli okej. Vi är tillsammans nu. Hon är inte ensam. Hon upprepade gång på gång hur skönt det kändes för henne att jag var där. Jag förstod att hon behövde mig. Hon hade såklart knappt sovit på sistone och hade bestämt, nu när hon fick veta att hon kunde, att hon skulle övernatta hos pappa, i den bäddsoffa som fanns i rummet. Planen var då att jag skulle övernatta i deras lägenhet (10 minuter bort) så att jag fanns nära till hands. Men jag skickade först hem henne på tisdagen för att ladda sina batterier och försöka (även om jag förstår att det är omöjligt) koppla bort och koppla av en liten stund. Så jag skickade hem henne och försäkrade henne om att jag inte lämnar pappas sida och kommer kontakta henne vid minsta förändring. Pappa hade ju varit ganska klar under dagen. Inte så många förvirrade tillfällen även om han sa saker som man undrade över. Han frågade mamma om de bodde ihop. Han frågade om det var Laaiti som hade gjort musiken vi lyssnade på, som jag hade satt på till honom. Han sa till mamma att de kunde se filmen som Phini gjort. Många referenser till barnen, i synnerhet de äldsta.

ASIH

Pappa hade tydligt uttryckt att han vill hem. Det kom inte som någon överraskning alls, han hatar sjukhus. Ofantligt mycket. Han vantrivdes och hade en sådan stark önskan att få komma hem vilket hade varit plan nummer 1 för alla inblandade. Så det blev min första uppgift, att se vad jag kunde göra. Det var ju det som vi hade som mål från första början. Jag sa ifrån att jag ville träffa läkaren och prata och jag ville faktiskt göra det utan min mamma, så jag passade på att göra så när jag hade skickat hem min mamma en stund. Jag hade på känn att mamma kanske inte riktigt hade tagit in allt som läkaren sagt (vilket jag förstod på de journalsanteckningar där det stod att de haft minst 3 brytpunktsamtal med mamma) och jag vet att mycket av den informationen de gett mamma har trillat bort i dimman. Så jag ville tala öppet i klarspråk med läkaren och han kom in till mig en stund senare. Det stod mig ganska klart att ASIH inte stod på tapeten längre. Jag blev inte förvånad, jag såg i vilken rask takt pappa förändrades. Det syntes tydligt. Det gjorde ont i mitt hjärta att inse att det inte skulle hända att han skulle få komma hem. Jag hade inte tänkt på den processen det innebär att skapa förutsättningar för att skickas hem med avancerad vård i hemmet med att koppla in sjukvårdsteam, hemtjänst, och en säng som ska beställas och levereras etc. Läkaren sa att i den takt man försämras är den takt det kommer fortgå och i denna takten som pappa förändrades så skulle de inte hinna. Så det var en önskan jag inte kunde infria och det gjorde ont i mig, att behöva tvinga honom kvar. Läkaren hade nämnt för mamma att det kan komma att bli aktuellt med sedering, något som mamma inte hade nämnt för mig, som jag hade läst i pappas journal. När jag pratade med mamma om detta senare så fick jag känslan av att han inte riktigt förstod vad en sedering är så jag förklarade det för henne. Jag kände, att hon måste vara mer förberedd.

Onsdagen

Jag kom tillbaka på onsdagen efter att ha övernattat hos mina föräldrar och mamma som hade stannat där över natten sa att hon knappt sovit något. Hon hade varit orolig och lyssnat på det enorma rosslande som var pappas andning. Det är svårt att beskriva det ljudet. Ungefär som ett bubblande man hade kunnat höra i mikrofon, något ekande. Han hade ju inte kraft att hosta upp slem han hade i halsen så det fick han mediciner mot. Först inhalerade han medicin som inte tycktes hjälpa, varpå jag undrade om de hade något annat. De kom då in och gav honom ett läkemedel som heter Robinul som man brukar ge vid ex operationer som helt enkelt torkar upp allt slem. Det funkade bättre så han fick stå på det.Det var på onsdagen som han blev mer och mer påtagligt och smärtsamt panikslagen. Hans enorma oro i kroppen gick inte att ta miste på. Han tycktes inte vilja stänga ögonen helt överhuvudtaget. Han ville inte sova. Han ville faktiskt inte ens ligga ner överhuvudtaget, det kändes som om det gav honom panik. Jag tror att det var rädslan för att dö som gjorde sig påmind och jag tror inte att pappa visste eller förstod vart han var och varför. Jag tror inte han förstod att detta var hans slutskede. Eller så misstänkte han det, varav paniken. Han slumrade till ständigt, oförmögen att hålla sig vaken tillräckligt men ögonen förblev något öppna. Så fort han vaknade till så kom den oerhörda paniken ”Jag måste upp!!! Upp!! Upp!!”. Han fick komma upp lite, små stunder. Sitta på en stol, sitta i en fåtölj. Ta några steg. Känna att han faktiskt fortfarande levde och kunde gå och stå. Vi hjälpte honom att dricka. Äta var det knappt på tal om. Jag hade köpt två dubbelnougat som är både hans och min favorit och han fick i sig ett halvt nån gång under dagarna. Kaffet var för varmt och för starkt och all kolsyrad dryck var för starkt för honom så jag spädde ut allt och serverade med sugrör. Han drack förhållandevis ganska mycket vatten (för att vara pappa som, liksom jag, verkligen inte gillar att dricka vatten) framförallt eftersom han var ständigt torr i munnen.

En liten stund ute

Pappa sa även upprepade gånger att han ville ut. Han ville ha luft. Han kändes inte varm utan tvärtom tyckte jag att han var mest sval. Men han upplevde sig varm. Så jag sa till mamma att ta på sig jacka innan jag öppnade fönstret närmast honom på vid gavel. Rummet var kallt men pappa blev mer nöjd och bekväm. Personalen sa att vi inte kunde få gå ut eftersom de inte hade någon portabel syrgasmaskin. Pappa behövde ju syrgasen. Vi diskuterade det minst två gånger men fick nej. Pappa såg så ledsen ut när han fick ett nej och mitt hjärta värkte för honom. 
Jag stod och tittade ut genom fönstret och såg att på våningen under fanns en terass med träplankor. Där var stolar och bord och en dörr ut dit. Så jag ringde på sköterskan och undrade om de inte hade någon förlängningssladd. För de hade i alla fall en syrgasmaskin som måste ha el, som de använt när han satt i en matsal då vi var där på söndagen. För då kunde vi köra ut honom i rullstolen på baksidan åtminstone. Sköterskan skulle springa ner och kika om hon kunde hitta allt som behövdes. En stund senare kom hon tillbaka och då var det ordnat. Så de körde pappa ner, vi fick gå ut och runt (anhöriga får inte vistas på avdelningen pga Covid-19) och mötte upp på baksidan där pappa nu äntligen fick sitta utomhus. Vinden var kylig men annars var det fint väder. Där fanns många träd och gräsmatta runt oss och man kunde höra fåglarna kvittra. Vi fick kaffe och kaka och bytte plats på pappa några gånger när det blev för kallt med vinden mot honom. Pappa oroade sig för kakan. ”Det är nog inte bra för mitt socker” sa han. Han hade ju diabetes. Men sockret var ju hans sista bekymmer.Mamma frågade mig innan jag körde, om jag kunde stanna där på natten med henne. Hon hade tyckt att det var så jobbigt natten innan och ville gärna att jag skulle stanna där med henne nästkommande natt. Givetvis sa jag ja. Jag körde hem till mina föräldrar för att ta ett bad, äta och packa med mig tandborste osv och körde tillbaka igen.Jag satt bredvid pappa hela natten. Strök honom ömt på armen och tittade till honom. Jag sov inte mycket men jag slumrade till sittandes i fåtöljen hela natten. Morgonen kom och runt 05 vaknade han och ville upp. Jag hjälpte honom upp till fåtöljen.Det blev än mer påtagligt med hans panik. Han slumrade och vaknade i panik allt oftare och det var så jobbigt för honom. Jag frågade honom ofta ”Känns det jobbigt, pappa? Är du orolig?” och han svarade ja varenda gång – vilket även det är olikt för honom, att erkänna. Så jag tog det på allvar och vi pratade med läkaren igen. De hade redan gett honom ganska mycket mediciner för att lugna honom men det hade nog inte önskvärd effekt. Läkaren insåg att det var en ohållbar situation för både oss anhöriga och pappa och med vårt godkännande beslutades det att sätta en pump med både smärtstillande och lugnande med målet att hålla honom sederad och lugn även om det skulle innebära att han inte vaknade mer.Jag skrev till Lotta. Min vän Lotta jobbar inom sjukvården med väldigt mycket erfarenhet om just livet i slutskedet och allt vad det innebär med palliativ vård. Och jag vet att Lotta är, precis som jag, rak på sak och ärlig. Inga konstigheter och inga förskönande omskrivningar. Det var precis vad jag behövde. Jag behövde veta precis vad detta kan innebära. All fakta, vad jag kunde förvänta mig. Och den sanningen gav hon mig. Hon förklarade ganska rakt att när man väl sätter in sedering så är det mer eller mindre slutet. Så hon rådde mig att säga allt jag ville ha sagt innan de satte pumpen och lät honom säga det han ville ha sagt. Huruvida detta skulle gå fort eller långsamt finns det ingen att säga om, berättade hon. Men pumpen sattes. Det kunde ta ett tag innan den nådde full effekt så medicin hade han fortfarande vid sidan om, vid behov. Det finns en viss process i livets slutskede, kan man säga. Med sedering kan man säga att man hoppar över några steg. För somliga människor är det jobbigare än andra och då kan det behövas.Så med det, satte jag på musik på min laptop som jag hade med mig. Musik han gillar. En tröstande hand på hans arm och mitt sällskap alldeles bredvid. Min bror kallades dit, nu fick vi vara tre stycken samtidigt på rummet, och min mamma var där. Och med det förstod vi att det var nära.

~Det var så plågsamt att se honom. Det gjorde ont i hela mig att se honom ligga så försvarslös, så rädd och i full panik. Han var sannerligen livrädd. Han vågade inte släppa taget och rädslan försvann aldrig ur hans blick. Jag kände mig maktlös inför det faktum att jag inte kunde göra något mer än det jag gjorde. Jag ville ta bort all panik, all smärta och ge honom lugn och trygghet. Det var så ovärdigt för honom, detta. Som för många andra med, antar jag. Jag vet att pappa sagt förr, när man pratat om sådana saker, att aldrig någonsin skulle han vilja ligga i en blöja och vara ”helt borta”. Så känner nog de allra flesta utav oss, inte sant? Men nu låg han där. Med kateter och blöja och i det stora hela var det som gjorde honom till just min pappa – borta. Det var så ovärdigt att se honom så. Han hade inte velat detta alls. Men vad gör man åt saken? Vad kan man göra åt saken förutom att bara stå vid sidan om och titta på..?

Jag hade ju som sagt inte sovit natten innan. Och med allt vak blev det tungt ganska fort och jag kunde inte komma till ro att vila i pappas rum. Så jag bestämde mig för att köra hem till mina föräldrars lägenhet och sova nån enstaka timme och ladda batterierna. Jag bad mamma att smsa mig en gång i timmen oavsett om något hade hänt eller inte hänt. Och givetvis, skulle läget förändras så skulle hon kontakta mig direkt. Det tar trots allt bara 10 minuter att köra dit. Sagt och gjort. Jag körde.Jag kom fram, gjorde kaffe och varvade ner en stund innan jag la mig i deras soffa. Jag bestämde mig för att meditera en stund. Jag valde en guidad meditation. Dels ville jag försöka verkligen varva ner och koppla bort men även samtidigt fanns där en viss förhoppning om att kunna hitta något sätt att kunna hjälpa min pappa. Jag letade svar överallt.Jag la mig tillrätta och påbörjade min meditation. Inom kort hade jag, i min bubbla kommit fram till en plats där jag mötte min farmor som avled den 13 maj 2009. Nästan på den dagen, 11 år sedan. I min meditation försökte jag nå fram till farmor och be henne hjälpa oss. Hjälpa pappa, att ta sig över. Jag försökte förmedla att han var rädd och behövde hjälp. Jag hade en varm känsla i kroppen och det kändes på något sätt verkligt. Meditation är egentligen inget jag är så familjär med än även om jag försökt på olika sätt väldigt långa gånger. Men denna gången kändes det bra.
Jag vet hur detta låter. Tro mig, jag vet. Jag är inte dum på något sätt. Och även om jag har en stark tro till allt det andliga så finns det inte många fler än mig som är skeptisk och helst av allt vill ha hårda bevis för alla händelser man kan lätt påstå är andliga eller övernaturliga. Men jag vill tro på det andliga och jag vill lita till min intuition och alla känslor jag har och det som jag fått till mig, men inte kan tolka. Jag vet inte – kanske mötte jag min farmor på ett andligt plan, kanske inbillade jag mig och det bara var en fantasi, ett hopp. Vem vet.. Jag höll just på att avsluta min meditation och hade sagt farväl till min farmor och tackat henne när min telefon ringde.Mamma ringde. Hon sa att jag låste komma tillbaka direkt. Jag hade inte varit borta mer än en halvtimme varav 20 minuter av dessa, i meditation.
Jag reste mig, gick raka vägen mot dörren, sprang ut till bilen och körde direkt in till pappa. Det tog mig lite mindre än tio minuter. Jag blev insläppt, och tog mig snabbt upp för trappan och såg den manliga sköterskan stod precis innanför dörren och redan då visste jag, att sköterskan väntade på mig.Han öppnade dörren och sa att han beklagar, men min pappa gick bort för fem minuter sen.Tio minuter.
Tio minuter.- Men va?! Mamma ringde mig nyss, det tog mig bara TIO MINUTER att köra in! Tio minuter!! svarade jag och gick raka vägen in på pappas rum där mamma sitter bredvid pappa och jag går raka vägen fram till min pappa som bara nyligen hade tagit sitt sista andetag – utan mig. Jag var inte där och tog farväl. Bara den stunden – och jag var inte där. Det grämer mig. Det gör mig ledsen.– Fem minuter, pappa. Kunde du inte väntat i fem minuter! var det enda jag fick fram innan tårarna tog över. Pappa var borta. Tystnaden utan hans rossliga andetag blev tyngre och jag vankade av och an mellan varven och klappade honom ömt på kinden när jag sa hejdå och sovgott. Jag ringde Magnus ganska kort därpå, jag kände någon form av panik i kroppen. Min mans lugna röst var precis var jag behövde även om det var ett väldigt kort samtal.
Vi stannade i rummet en stund innan vi gick ut. Sköterskorna skulle vädra, byta kläder på honom, tända ljus och sätta in blommor så att vi kunde få en stund till innan vi lämnade.
Mamma ville inte lämna honom där. Jag lät henne stanna så länge hon behövde, jag själv kände inte behovet. Jag kände att pappa inte var kvar i rummet.Jag körde oss hem till henne, vi grät tillsammans, jag tröstade henne efter bästa förmåga och sa åt henne att försöka sova. Sen ringde jag min man, min klippa. Jag grät men jag var nog även i chock. Allt detta hade gått så fort. Jag hade inte riktigt förstått vad som hänt heller. Jag ville hem till honom och bara ligga i hans famn men jag ville samtidigt vara hos mamma och inte lämna henne ensam. Jag körde hem dagen därpå.Det är en sån klyscha, men varenda låt som spelades påminde om pappa på nått sätt. Hela körningen hem är som en dimma. Det är knappt att jag ens minns bilfärden hem mellan den surrealistiska känslan jag hade och den fors av tårar som inte kunde hejdas. Väl hemma fick jag äntligen tröst av Magnus en liten stund – innan jag fick trösta mina barn. En efter en, i grupp, två och två och detta har pågått sen dess i omgångar. Än idag kan vi plötsligt minnas något, se någon bild, läsa nått gammal meddelande eller något annat som påminner om pappa/morfar som gör oss ledsna. Jag försöker medvetet undvika allt som påminner mig för jag tycker det är så jobbigt.
Jag var inte beredd på detta. På denna känslostorm. Jag förvånas av min egen reaktion. Det blev så intensivt, så fort. Plötsligt ena dagen ber pappa om att få träffa mig. Jag får veta att han älskar mig – jag fick en genuin bekräftelse på det jag sökt hela mitt liv och innan jag visste ordet av så var han borta för alltid. Och kvar står jag med en sista djup suck och en oerhörd längtan att få säga så mycket, fråga så mycket och en endaste liten chans att på något vis få ett annat avslut. Jag kan inte riktigt förklara.Jag känner mig så ensam i min sorg. Jag var hans enda dotter. Den enda som var så enormt lik honom på så många sätt, den enda som hade denna komplicerade relationen med honom, någon form av hatkärlek som inte kan beskrivas i ord. Envis och förbannad. Stolt med rakbladsvass tunga. Men nu är jag ensam.Jag var som sagt inte beredd på allt detta. På försoning, kärlek, sorg och saknad. Det kommer ta ett tag innan jag är förbi detta. Det ockuperar mycket av mina tankar men jag försöker göra annat och tänka på annat men framförallt undvika sånt som kan påminna mig som sagt..En dag i taget.

Du gillar kanske också...

5 svar

  1. Caroline skriver:

    ❤️❤️

  2. Emmily skriver:

    Jag beklagar sorgen men det känns på något sätt skönt i hjärtat att ni båda fick ta farväl efter allt som varit.

  3. Millan i Trollhättan skriver:

    Tack för att du orkar skriva och dela med.dig.
    Jag delar känslan av förtvivlan, förvåning, ilska och sorg. Min mamma dog för 3 år sen. Sorgen finns kvar. Men paniken och ångesten lättar.
    Stor kram!!!

  4. Ingrid skriver:

    Hej, här följt dig till och från I många år (kanske Bröllopstorget?) men inte kommenterat så mycket tidigare. Ville bara skicka en stor kram till dog och din familj – kärleken mellan dig och din pappa lyser igenom inlägget och jag är glad att ni fick dessa sista dagar tillsammans där du kunde vara ett så fint större åt honom och din mamma.💕

  5. Karin Schlyter skriver:

    Kram!

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2Social Auto Publish Powered By : XYZScripts.com