Det är lättare att se hat

Ibland undrar jag vad fan jag tänkte. Jag undrar hur jag resonerade just då, var jag ens klar i huvudet? Vad fick mig att tro att jag var skapt för detta – jag trodde ju att det var meningen med mitt liv. ”Äsch hur svårt kan det vara att ha barn”.
Byta blöja & mata – Pierce of cake.
Klä på, leka med och gulla med – Easy peasy.
Lyssna på flera timmars (en hel dags) skrik, gråt och slagsmål som påminner om vuxna barfajter – jag orkar inte mer!!! JAG ORKAR INTE!
Det sägs att ens barn är payback för ens synder – vad fan har jag gjort för illa..? Eller är det så, att jag betalar för deras pappas synder, som inte finns i bilden. Most likely.

Och när nedräkningen till nattning ÄNTLIGEN närmar sig, får jag sitta och lyssna på Laaiti som gråter och skriker i timmar. Mardrömmar. Frustration. Ilska.
Han går upp – jag nattar. Han går upp – jag nattar. Han går upp – jag nattar och hinner inte ens gå ur hans rum förrän han är uppe igen.. igen.. och igen.

Och äntligen, när tystnaden infinner sig, jag slappnar av och sätter mig bekvämt för välförtjänd vila – då kommer han upp igen. Svettig, skakar och skriker. Inget jag gör eller säger lugnar honom. När ska detta ta slut… Mitt tålamod är redan bortblåst. Mitt pedagogiskt logiska sinne likaså. Och när jag är hård mot honom och säger till honom då kommer vad som känns som en dolk i nacken när Laaiti, alldeles knäckt, återigen gråter ”pappa… pappa” Hur förklarar jag för en 2,5 åring, att pappa inte kommer. Han tycks inte förstå.  Han vill inte förstå. Han tror nog, att om han gråter tillräckligt efter pappa, så kommer han.
Ingen av oss kan få pappa att komma till Laaiti. Jag försökte, men misslyckades. Mina vänner försökte, men misslyckades.

Det blir inte mycket bättre. Enstaka nätter sover han bra och nattningen har gått strålande – under förutsättning att barnet är slutkörd, är uppe en timme extra och utkörd och somnar snällt för att han däckar. Annars gråter han sig till sömns, och faktiskt – i tårar, efter sin pappa.

Återigen är jag maktlös. Det enda jag får ta är skiken & gråten och jag kan inte lindra hans smärta, hans frustration eller ilska. Jag kan inte lugna honom, jag kan bara sitta och titta på. Hur jävla bra känner man sig som mamma då? Ganska jävla värdelös. Förbannat värdelös.

Detta är så förbannat tragiskt. Så förbannat tragiskt. När två föräldrar inte kan komma överens och BARA SE TILL BARNENS BÄSTA.
Vem lider av deras pappas hat till mig? – Barnen.
Vem lider av deras pappas ilska till mig? – Barnen.
Inte jag. Det påverkar inte mig för fem öre. Jag bryr mig inte vad han tycker för ont om mig. Det är barnen som får lida för allt detta.

Jag gjorde verkligen mitt bästa. Jag gjorde mer än vad jag behövde, mer än jag ville. Jag bokstavligt talat, tog allt det som varit mellan pappan och mig, begravde det och kastade ut det – för Laaiti’s skull. Jag slutade klandra, förebrå & skylla på. Jag tog alla lögner jag matats med och besvikelsen och spottade ut det. Jag behöver ju inte det i mitt bagage ändå. Om han hade kunnat göra likadant, för lämge sedan, så hade inte Laaiti behövt gå igenom detta.

Det är lätt att hata. Att älska är lite grann svårare.
Men är det verkligen lättare att se hatet till mig – än kärleken till sin egen son?

Här får du ett smakprov av mina kvällar och nätter.
Du får 20 sekunder – föreställ dig flera timmar av detta.
Gråt

Du gillar kanske också...

17 svar

  1. Marie skriver:

    Jag lider så med dina barn. De är så fina och förtjänar allt fint i världen, men tack vare att deras idiot till pappa inte kan ta sitt ansvar så får de lida. Fan ta honom!

  2. Tale skriver:

    I’m so, so sorry for you. Both you and Laaiti. I wish there were somthing I could say to make things better. But I have non. Nor any good advices. we had about 4-5 hours with screaming everynight with StoreBråk. But that was because of anger (caused by having to go to bed), not longing. And that is of course a thousand times easier to handel. I thought I were going crazy then, so I can’t even imagin what you are feeling now.
    I guess it will be better with time, tings often do, so try to hang in there!
    Remember that at least they’ve got you! You are doing a damn good job, you are as far from worthless it’s possible to get!!!

  3. alma skriver:

    det gör mig ont… riktigt ont att läsa… hur dina barns hjärtan brister.. ännu mer ont över att detta är varken första eller sista barnet som överges ännu en gång av sitt halva jag.. hur kan man göra så mot något man SKAPAT? jag vet mycket väl vad din son går igenom och Dickhead ska ha klart för sig att han lärt sin son en av livets svåraste saker… att hata… för det kommer han att göra, senare i livet. och när han själv får barn och blir en underbar pappa tack vare sin otroligt goda mamma (och du är mänsklig, det är ok att falla ibland, att ryta, att inte orka.) så kommer han till en ny sida av hatet – nämligen oförmågan att kunna FÖRSTÅ hur hans far inte har haft hjärtat att stanna, hur han har kunnat hugga så djupt genom att blunda. Tänk om Dickhead fick smaka på vad han gör… han hade inte klarat en sekund. Idiot. Jag blir så ledsen över sådana människor, det tänker inte men sårar så djupt så det räcker flera livstider framöver.

  4. Sandra skriver:

    Hur kan man göra såhär mot ett barn? :(

  5. Linda S skriver:

    Det gör ont att läsa hur illa han gör sina barn!! Vill oxå säga att du är INTE en värdelös mamma! Du gör allt för dom! Tänk på att det e du som tröstar,förklarar saker,lär dom saker. Du är deras ALLT!! Du är luften dom andas!!!

  6. Sabbe skriver:

    jag blir så arg (som så många andra) när jag läser det du skriver. Jag förstår inte hur man kan göra så mot sina barn. Med du… Du är den mest underbara mamman mot dina barn. Hur hade det sett ut om de hade varit fast med en pappa som inte ens går att lita på för 5 öre?? Det är inte för att du är någon dålig mamma som de skriker i förtvivlan det är för att de har en skitstövel till pappa som borde blivit kastrerad för flera år sedan.. Hade jag fått välja mamma när jag föddes så hade det utan tvekan blivit du… En mamma som finns där när jag hade behövt tröstas och som höjer mig upp till himlen, för det gör du med dina barn. Gör allt för dem menar jag.. En sån mamma hade jag med velat ha så tvivla ALDRIG på att du är någon bra mamma. Du är en inspiration för många av oss andra mammor..

  7. Sabbe skriver:

    Med min kommentar menar jag inte alls hur du lever eller någonting mer än utifrån det jag läst. Hoppas du inte missuppfattade min mening i det hela. Stor kram

  8. Jessica skriver:

    Det går inte att förklara för en 2,5 åring. Tyvärr. Han har bestämt sig för att inte inse. Det är hemskt, ör får man ingen ordentlig sömn så påverkar det hela vardagen. Vad som oxå är hemskt är att en 2.5 årig kille ska känna som han gör. Livet är inte rättvist, men du gör verkligen allt du kan för dem. Känn dig aldrig som dålig mamma, den kärlek du hyser för dem är värd mer än allt annat

  9. Ninna skriver:

    Förstår att du känner som du gör, men detta är ju faktiskt inte ditt fel, du är ju den som bryr dig, den som älskar dem gränslöst kan inte förstå hur han som kallar sig pappa kan göra så mot sina barn, förstår han inte hur illa han gör dem?
    Du är guld värd och detta kommer dina barn förstå först när dom blir lite äldre och förstår vad som egentligen hänt, tyvärr är det ju inte ett dugg lätt för en liten kille på 2.5 år att förstå vad som hänt.

  10. Anna skriver:

    Tycker sååå synd om dina barn… Men det är han som kommer få igen det sen när dom blir äldre. När han tror att han ska kunna få träffa dom igen. dom kommer vägra träffa honom då. Då kommer han få känna hur det känns att bli lämnad.. Så trist att han inte kan ta ansvar för sina egna barn..

  11. MaddeMad skriver:

    Fan vad jag lider med dina båda barn. Fan vilken ilska jag har för W! Fan! Fan! Fan! Fan ta dig W!

  12. Petra skriver:

    Förstår verkligen inte hur man kan göra så mot sina barn som han gör. Kan inte tänka mig hur en sån människa tänker. Men det är en himla tur att pojkarna har dig i alla fall!

  13. chathrine skriver:

    Jag är ensamstående med. Fast jag behver inte tackla detta, för min son är livrädd för sin far pga hans beteende. Jag går faktiskt på en kurs för just ensamstående mammor. Och idag pratade vi om just det här. Att vi mammor inte bara får ta det roliga, utan även all besvikelse.
    Du kommer hålla ut ( det vet Du som mamma ) och dem kommer en dag längta mindre. Tyvärr kommer det lämna spår för resten av deras liv med. Men som skrivet ovan, så kommer dem tänka lite extra själva när dem får barn.
    Följer din blogg med spänning sedan 1 vecka. Är roligt att läsa om en jämnårig ensamstående mammas liv.

  14. Mattias skriver:

    Stackars grabb :\… kan inte föreställa mig hur svårt det måste vara. Men en dag löser det sig på det ena eller andra sättet

  15. Sofie skriver:

    Lilla barn, det gör ont i hjärtat på mig

  16. Birgitta skriver:

    Det är inte synd om dina barn, som har en sådan mamma som dig:) Vilken tur att de har förmågan och styrkan i sig att kunna ge uttryck för sina egna känslor (trots att det blir jobbigt för dig) Vilken tur att du som mamma och person inte ger dem dåligt samvete för att de vill ha det du inte kan ge dom. Hoppas du förstår vad jag menar. Du är en enastående person och den bästa mamman dina barn kunda fått. Kramar i massor till dig.

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com