Det tar emot.

Idag fick jag äntligen kört iväg säckarna till SYSAV. Jag skulle egentligen gjort det häromdagen men det blev ju ambulanser och sånt som kom emellan, som ni vet. Men nu är det gjort. Tänk att det tagit flera år för mig att rensa ur klädkammaren.. Jag vet inte om det beror på att det var Wayne’s lilla hörna där han tatuerade. Har jag undermedvetet dragit mig för att ta mig an det och inte ens satt fot där inne mer än de gånger jag öppnat dörren och bokstavligt talat kastat in saker utan att knappt ens titta.. Det var nästan 4 år sedan jag städade där inne. På väggarna satt hans bilder fortfarande kvar idag. På väggarna har han ritat och skrivit och jag har bett att få låna penslar av min pappa för att måla om där inne. Nästan 4 år.. men nu är han borta ur det rummet. Men det finns fler av hans grejor i källaren och det drar jag mig lika mycket för som jag gjorde klädkammaren. Det tar emot.
Varför…

Du gillar kanske också...

7 svar

  1. mimmi skriver:

    Förståligt!

  2. Lina skriver:

    Det är alltid svårt att slänga minnen. Oavsett om de är bra eller dåliga är det ju minnen som format dig och gjort dig till den du är idag. Klart det är jobbigt att röra i och kasta.

  3. Karin skriver:

    Inte så konstigt alls. Eller så är vi bara väldigt lika på den punkten du och jag. Även jag har ett källarförråd fullt med grejer som inte är mina. Och kommer jag tillräckligt långt ner i tvättkorgen skymtar mellan varven fortfarande en gul tröja där bland mina smutsiga kläder som inte heller den är min.

    Idag är jag helt på det klara att det livet jag hade då, är något som jag inte vill ha tillbaka, men ändå. Grejerna står kvar. Antar att en del av oviljan, eller bristen på orken, att ta uti med det är att jag inte vill riskera att återuppleva de tankar och känslor som jag brottades med då, för att må så dåligt en gång till skulle jag inte klara av. Jag blev trots allt lurad på ett liv. I hela tio år. Ja, jag kan faktiskt fortfarande se det så mellan varven. Särskillt med tanke på vad som hände efteråt. Tror även någon gång att det ligger en frustration i att någon annan borde rensa ut förrådet och inte jag, något som ju aldrig kommer hända. Så visst, det bästa vore ju att ta tag i saken. Få en massa plats till bara mig själv. Och eventuellt bli rik genom annonser på blocket. Visst låter det bra? Men grejerna står kvar. Och det kommer de göra ännu ett tag. Men en dag, då hoppas jag att även jag kan ta tag i det. Ett förråd som bara är mitt. Vilken tanke!

    /Karin

  4. Stoffe skriver:

    Kan bero på att du fortfarande har känslor kvar, samt vetskapen av att du slänger en del utav dina barns framtid, sök och du ska finna

  5. missmaddis skriver:

    Alright Stoffe, vänligen elaborera din kommentar?
    ”En del av dina barns framtid” ..?

  6. missmaddis skriver:

    Karin, ska jag komma hem till dig och hjälpa dig rensa ut? Det är nog en rejäl push man behöver (som jag fick av Emma från första början) och moraliskt stöd <3

  7. Anna skriver:

    fy fan gumman, klart det är jobbigt. ni gick igenom mycket. sänder en tanke <3
    och kommer snart in och hälsar på….bor ju granne med er nu (triangeln that is då…) ! ;) puss

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.