Dör jag nu?

Nu ska vi se..

Jag vet att mina inlägg på sistone varit sparsamma jämfört med förr. Det kan inte hjälpas. Jag vill inget hellre än att skriva men orken finns inte till. Energin har sinat makabert och med ständig värk blir det en ond cirkel. Detta inlägg har tagit mig veckor att skriva i anteckningar på mobilen de ytterst få stunder med kontrollerad smärta och värk. Så ha överseende om något verkar osammanhängande. Jag kan ha missat detaljer dessutom i mitt något förvirrade tillstånd.

Hämta en kopp kaffe.

Jag har fått byta antidepressiva. Från Sertralin till Venlafaxin, eftersom Sertralinet inte gjorde någon större skillnad. Jag känner inte att Venlafaxin gör det heller, därför har läkaren ordinerat högre dos.

Laaiti testade Concerta för sina diagnoser men han blev om möjligt mer omöjlig och dessutom lättare till tårar och miste aptiten vilket resulterade i att min redan magra pojk gick ner i vikt vilket inte är optimalt. Vi slutade med Concertan och vi missade tiden till ssk och läkaren för att diskutera annan medicin då jag låg på sjukhuset. Fått en ny tid. Vi har varit på BUP och träffat arbetsterapeuten som rekommenderade och har beställt några hjälpmedel som exempelvis ett bolltäcke och timstock.

Och på sjukhuset ja..
På KAVA fick jag träffa olika läkare och Kirurger. Den ena med en en möjlig diagnos och den andra med en annan gissning. Jag hade/har enormt ont och jag minns vid ett tillfälle när smärtan blev så påtaglig och nästintill outhärdlig och jag ringde på klockan för att be om smärtlindring. En stund senare kommer en uska in som i sin tur kallar på min ssk. Hon kommer in när jag ligger och gråter i fosterställning och klappar mig på benet och frågar hur jag hanterar smärtan när jag är hemma. ”Det kan jag inte, det är därför jag är här” gnydde jag. Hon erbjöd mig en varm vetekudde och jag undrade just hur uppmärksam hon är och blev något irriterad ovanpå allt. Hon gick iväg för att prata med läkaren och kom tillbaka efter ett tag och sa att jag skulle få Ketogan.
Efter sprutan började det sakta klinga av – det tog i alla fall udden av det hela.
Det tragiska i allt dessutom är att jag av någon oförklarlig anledning är enormt svår att smärtstilla. Min kropp blir ovanligt fort ”immun” eller ”resistent” mot preparat. Ex om jag fått ketogan mot smärtan så funkar det ett par gånger sen har den ingen verkan längre. Så man får byta mellan olika preparat jämt. Tramadolen jag får av min läkare exempelvis har jag slutat ta som ordinerat (2 ggr dagligen) dels för att den inte funkar nämnvärt och dels för att jag inte vill bli beroende, vilket man lätt kan bli av de tabletterna.
I alla fall..
Den ena läkaren var ganska nonchalant. Magnus var med mig på lasarettet när de gick ronden och det kändes enormt skönt att ha honom vid min sida, som dessutom kunde verifiera min känsla av att de verkligen hade noll koll.. Denna läkaren tittade mig knappt i ögonen. Han mumlade lite och det kändes som att han mest spånade. Man hittade inget på CT (skiktröntgen). Det var inget fel alltså. Han mumlade om att det är väl ju vanligt att man får kroniska buksmärtor efter en omkoppling (GBP). Och vad gäller knutan på magen jag bad honom titta på sa han att det verkar som den satt i underhudsfettet varpå han tog tag i knutan och drog den uppåt vilket gjorde sjukt ont. ”Ser du, man kan ju lyfta upp den”. Den skulle försvinna inom 2 veckor eller så sa han.
Jag bad de ta en kontraströntgen. Då kan man se än mer. Så efter att jag bett om det skickade den läkaren iväg remiss. Senare på dagen gjorde jag röntgen och på kvällen kom provsvaren tillbaka och de hittade ingenting. Läkaren (?) som kom sent på kvällen och gav beskedet sa att ”den magen går man inte in i, i första taget” eftersom jag har så många bukoperationer bakom mig. Det ska nog handla om liv eller död för att de ska vilja våga öppna mig och titta.
Den andra läkaren som kom första gången kom mer eller mindre in och sa att se inte hade hittat nått fel och ordinerade ett klyx eftersom jag uppenbarligen var förstoppad. Just innan jag skulle ställa mina tusen frågor sa han att han hade bråttom sen gick han.
Efter klyx tömde jag naturligtvis tarmen men smärtan var oförändrad. Så smärtan kan inte bero på det är min tafatta slutsats.
Läkaren lutade sig mot väggen när han gick ronden och la armarna i kors över bröstet. Sjuksköterskan bakom honom himlade med ögonen några gånger och när läkaren gick blev hon kvar och pratade med mig. Hon tyckte inte heller att det skulle vara troligt att min smärta berodde på förstoppning. ”Om man är vuxen och förstoppad så vet man nog det och så ont att det krävs trippla doser morfin gör det inte..”
Hon tyckte jag skulle kontakta min läkare, M. Ekelund, som inte bara gjorde min GBP utan även den som hittade och opererade min brid förra året.
Jag blev utskriven på lördagen eftersom de inte kunde hitta något fel. Det enda de kan göra för mig är att smärtlindra. Jag frågade om jag fick med smärtlindring hem men han ville inte skriva ut eftersom det är så många som blir beroende. Så han sa att varje gång jag får ont får jag åka in. Jag förklarade att jag har barn hemma att ta hand om och kan inte åka till akuten varje dag men det var hans enda lösning.
Samma kväll hemma fick jag två hemska ”anfall”. Det var på hårsmån att Magnus fick ringa ambulans. Och varje dag därefter var det likadant. Ont 24/7 som förvärras av dessa smärtattacker som är outhärdliga. Nån dag gick och jag kände mig mer och mer maktlös, hjälplös och bortskuffad/bortglömd. Jag ringde min vårdcentral och berättade allt och undrade om de kunde hjälpa mig med smärtlindring men de hänvisade mig tillbaka till KAVA.
Så jag ringde upp KAVA och fick prata med en underläkare som kollade alla anteckningar i min journal.
Han sa samma sak. ”Vi hittade ju ingenting så vi kan inte göra annat än smärtlindring”.
Jag kände mig så frustrerad. ”Men inte ens DET har jag! Och att åka ambulans till akuten vare dag är inget alternativ!” Han sa att han skulle skriva ut smärtstillande till mig men innan dess skulle han diskutera med överläkaren. Han skulle dessutom skicka remiss till M. Ekelund. Sagt och gjort och nån stund senare hade jag recept på Oxycontin (som jag skulle ta 2ggr/dag) och Oxynorm vid behov och Panodil som grund, 2st 4ggr/dag.

Där är jag fortfarande. Detta är mitt läge. Detta är mitt dödläge.
Mina dagar är fyllda av smärta och stundtals dessa attacker som är outhärdliga.

Jag har för nån dag sedan bestämt att sluta med mina Venlafaxin. Man KAN få ont i magen av dem (även om det för mig kan kännas långsökt att man får trippel-morfindos-ont av medicin) och en annan biverkning kan vara den svarta tjära-liknande avföring jag haft som kan tyda på inre blödning.
Jag vill inte ta fler risker.
Så jag har mer eller mindre snabbt minskat dos och satt ut dem och var beredd på alla dessa utsättningssymptom jag upplever nu.
Hellre fort och jävligt än långsamt och jävligt. Nu tar jag saken i egna händer. Varför? För att jag helt enkelt inte klarar av att känna mig så hjälplös och maktlös och förtvivlad och bortskuffad och bortglömd och allt annat därtill.

Jag orkar inte mer.
Jag orkar inte mer.
Jag vill inte detta mer.

Du gillar kanske också...

17 svar

  1. MansonDust skriver:

    Fy fan vad hemskt! :shock:

  2. Jessica skriver:

    Amen ärligt! Något måste ju faktiskt vara fel. Dom får ju undersöka tills dom hittar felet

  3. Anna skriver:

    Man kanske ska se det ur läkarnas perspektiv också.
    Missförstå mig rätt, men hur många missbrukare tror du dom tar emot varje vecka där det fejkas smärtor endast i syfte att få smärtstillande med sig hem!?
    Jag menar inte att du är en missbrukare, men din desperata jakt på diagnoser och mediciner och dyl, det känns sådär om jag ska vara ärlig.

    Det började med din magoperation. Den skulle göras om för du mådde dåligt. Fine, du fick ny op och mådde bättre av det antar jag?!
    Sen har det varit din son som skulle ha diagnos, vilket han fick och det var ju jättebra.
    Sen skulle du ha antidepressiva vilket du fick men det var också fel med dom och åter igen är du felbehandlad och undanskuffad och bortglömd.
    Och nu har du ont i magen. Uppenbarligen.
    Läkarna hittar inget trots att du ingående beskriver färg och form på din avföring.
    Du åker in och ut på sjukhus och blir smärtlindrad.
    Du får så mycket sprutor och piller som läkarna vågar ge dig. Men dom hittar inget fel.
    Dom hittar inget fel kära du.
    Det som är fel sitter inte i magen. Jag råder dig, sök annan hjälp innan det är för sent att vända.

    • admin skriver:

      Vilken olustig kommentar och jag tar väldigt illa vid mig av hur du tycks se på mig.
      Tillåt mig klargöra (för min egen sinnesros skull).

      Allt började förra året ja. Du nämnde min magsäcksop men innan dess var det ju händerna som du tycktes glömma. Jag hittade inte på mina symptom, de har jag haft sedan 90-talet. De eskalerade tills jag inte längre kunde undvika det.
      Min GBP fick jag efter 13 års kräkningar som helt förstört mina tänder. Op gjorde så att jag inte kan kräka längre och ja, det är bra.
      Du glömde dessutom mitt tarmvred (brid) som läkarna hittade förra året då jag åkte in akut med samma typ av smärtor som jag har nu, och blev då opererad för. De hittade inte heller något fel på mina röntgenbilder de första tre gångerna de tittade tills obesitasspecialist kom och tittade och han hittade en brid.
      Då hittade dessutom läkaren mitt ljumskbråck som HAN sa att vi måste operera. Likaså tarmvredet som läkaren sa att de MÅSTE operera.
      Sen var det cystan på äggstocken som gjorde ont. Och inte konstigt att jag hade så ont, sa läkaren då den hade trasslat in sig i min äggstock som de inte lyckades rädda och tog bort den och min äggledare.
      Inget av ovan är någonting jag ”hittat på” för att få diagnoser eller mediciner. Min enda längtan efter någon form av diagnos har varit för mina leder – bortsett från artrosdiagnos jag fick i fjol. Och jag fick diagnos hos reumatologen men inga mediciner (om du eller någon annan tror att det är det jag är ute efter).

      I vintras fick jag antidepressiva av min husläkare dela för att det visat sig att de KAN lindra en del ledvärk, dels för att det var en jobbig period för mig med bland annat soc-anmälning och Laaitis eskalerande problem. Jag kände mig inte desperat efter diagnos eller medicinering då heller – jag ville däremot bara ha hjälp. Förlåt? Att läkarna bestämde att byta antidepressiva var för att Sertralin inte fungerade önskvärt på mig. Och det gjorde inte att jag kände mig undanskuffad eller bortglömd, tvärtom så var jag tacksam att de insåg att det inte fungerade och ville prova annat.

      Jag har kämpat med Laaiti och försökt få hjälp med honom sedan han var fem år gammal. Två utredningar senare har han fått diagnoser. Och nu ska vi hitta rätt medicin till honom.
      Vad är felet med detta – jag förstår inte vad du menar? Har jag verkat desperat att få just DIAGNOS och MEDICIN till min son eller har jag bara velat ha hjälp…?

      Detta året har det varit magen de senaste veckorna. Inte heller något jag har ”hittat på”. Denna typ av smärta har jag svårt att föreställa mig att man kan fejka.
      Ja jag vill självklart ha en diagnos. För mig veterligen är det först efter en diagnos som man kan få behandling. Jag är definitivt inte ute efter bara piller – jag vill bara inte ha ont.
      Magnus som lever med mig och alla som jag känner och träffar har själva förstått att det är något fel. De KÄNNER mig. Magnus som känner ofta på min kropp har själv häpnat över hur den förändrats. Lizette med (min kusin jag träffar i stort sett dagligen) och även mina föräldrar.

      Det som gjorde att jag kände mig bortskuffad och bortglömd har varit kontakten med KAVA. Det är inget jag hittar på – Magnus var där och han kan INTYGA att de var väldigt nonchalanta.

      Tänk om någon sa samma sak till mig som du gjorde nu, förra året – att det inte är nått fel på mig för att de inte hittar nått på röntgen, som de första läkarna inte gjorde när jag faktiskt hade tarmvred. Till din kännedom var det i sista minuten jag akutopererades. Jag kunde dött.

      Jag beklagar hur du läst och tolkat mina inlägg. Men du kunde inte haft mer fel..

      Och vad anbelangar ”annan hjälp” – visste du att jag går till psykolog en gång i veckan?

      • Johanna B skriver:

        @admin,

        Lustigt för jag fick inte ALLS samma intryck av ditt i lägg som Anna.

        Du verkar vara en mycket intelligent människa som har fötterna stadigt på jorden och känner din kropp.

        Vi vet inte allt som hänt/händer och att påstå att det är psykiskt och inte fysiskt är riktigt korkat!

        Inte för att man behöver läsa så många av dina inlägg för att inse allvaret.

        Verkar vara ganska vanligt att folk som inte vet något om diagnoser tror att man hittar på och jagar dem. Som om man VILL ha diagnos för skoj skull! Vansinne.

        Vi står bakom dig Maddis och hoppas att du får rätt hjälp fort! Gör ont att läsa om hur du blir behandlad.

    • En finne i röven skriver:

      @Anna,
      Att du kan med…

      Uppenbart lever du ett perfekt liv där din största olycka måste vara att en nagel brutits, eller?
      Sjukvården är inte så vacker som man kan önska. Man blir skickad hit och dit och inget vet något.

      Jag må tycka saker om Maddis och ha mina åsikter men att hon skulle va någon missbrukare, det är löjligt. Hade hon inte då nöjt sig med det hon fått innan isf? Som ju varit starka grejor.

      Mediciner tex antidepp fungerar olika på olika människor. Så är det bara. Det vet alla, ja förutom du då?

      Människan strävar efter vetskap och sanning. När man inte får tillräckliga svar tex som att en del får ont i magen efter denna op, ja då fortsätter man söka.
      Hade människan inte varit sådan hade vi inte haft hälften av alla som springer till läkaren hela tiden. Då hade folk dött oftare i cancer för de inte ville ha svar på vad som felades.

      Det kanske låter osannolikt men det finns människor som drabbas om och om igen av kroppslig olycka. Jag tycker du ska tacka Gud att du inte är en av dem. Å andra sidan, du hade inte pallat trycket.

      Ja jösses.. Borde varit tyst kanske för du är inte värd å ödsla energi på egentligen. Och jag hoppas Maddis kan känna likadant.

  4. Johanna B skriver:

    Fy fan vilka idioter!:(

  5. Kina skriver:

    Men Anna läs varje ord och inte vartannat. Hett tips om man vill uppfatta saker rätt.
    Och maddis. Fan vad tradit. Fan. Och kram i massor

  6. anna skriver:

    Detta låter helt förfärligt! Hoppas du snart får hjälp och kan börja leva som vanligt! Lycka till och ge inte upp!

  7. Malin skriver:

    Åh!
    Jag är blir arg på hur vården fungerar!
    Finns där ingen privat vårdcentral / sjukhus
    I närheten av du bor?!? (De brukar ha samma taxa och högkostnadsskydd fungerar där också)
    Jag hoppas du slipper smärtan snart!

  8. SkruttAnn skriver:

    Jag minns inte om detta varit uppe för diskussion, men kan du inte bli remitterad till en Smärtklinik? Jag tänkte på om det kan vara nervsmärta efter alla dina operationer. Har en bekant som haft jätteproblem med magen, fruktansvärda smärtor o.s.v. Trodde ett tag att det var cancer i magen, vilket Smärtkliniken konstaterade att det inte är utan ”bara” (missförstå mig rätt) nervsmärta. Lycka till med allt! :yes:

    • admin skriver:

      Jo jag ska remitteras till smärtklinik. Främst efter diagnosen hos reumatologen men min läkare vill inte skicka den förrän jag är färdig med min psykkontakt eftersom smärtkliniker oftast vill ha patienter som mår bra psykiskt för att få önskad effekt. Vilket jag tycker är synd eftersom det går lite hand i hand. Ju mer ont man har i kroppen ju sämre mår man psykiskt.

      Tack.

      • SkruttAnn skriver:

        Hoppas du får rätt hjälp till slut och att de hittar en lösning. Även om du inte kan bli helt smärtfri men så att det iaf blir uthärdligt. Viss smärta kan man ju lära sig att leva med.

  9. Linda skriver:

    Så otröstligt när vården inte har några svar. Det måste växa upp specialister efter denna GBP-våg som sköljt över landet med både lyckade och misslyckade operationer. Dessa borde kunna specialisera sig på komplikationer. Något måste det vara i magen som gör att det gör så ont… Vet att jag sett på TV om en kvinna med massa komplikationer, tror hon bloggar om sina bekymmer efter en GBP op, googla ”Trasdockan Linda” så borde du hitta bloggen.

    Vet inte vart jag ska hänvisa dig för att hitta styrka, för jag tror du lever mångas värsta mardröm. Om man bara backar några år var du en deltidsarbetande kvinna med två barn… så vad är det som hänt? Har försök att ”laga” bara slagit saker ännu mer samman?

    All styrka!

  10. Wousch skriver:

    Kan inte ge dig specifika råd, kan inte hjälpa dig på något sätt mer än att skicka en styrkekram till dig <3 må detta upphöra snarast för dig. Kram kram KRAM!!!

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com