ante omnis mea familia

Dör jag nu?

Nu ska vi se..

Jag vet att mina inlägg på sistone varit sparsamma jämfört med förr. Det kan inte hjälpas. Jag vill inget hellre än att skriva men orken finns inte till. Energin har sinat makabert och med ständig värk blir det en ond cirkel. Detta inlägg har tagit mig veckor att skriva i anteckningar på mobilen de ytterst få stunder med kontrollerad smärta och värk. Så ha överseende om något verkar osammanhängande. Jag kan ha missat detaljer dessutom i mitt något förvirrade tillstånd.

Hämta en kopp kaffe.

Jag har fått byta antidepressiva. Från Sertralin till Venlafaxin, eftersom Sertralinet inte gjorde någon större skillnad. Jag känner inte att Venlafaxin gör det heller, därför har läkaren ordinerat högre dos.

Laaiti testade Concerta för sina diagnoser men han blev om möjligt mer omöjlig och dessutom lättare till tårar och miste aptiten vilket resulterade i att min redan magra pojk gick ner i vikt vilket inte är optimalt. Vi slutade med Concertan och vi missade tiden till ssk och läkaren för att diskutera annan medicin då jag låg på sjukhuset. Fått en ny tid. Vi har varit på BUP och träffat arbetsterapeuten som rekommenderade och har beställt några hjälpmedel som exempelvis ett bolltäcke och timstock.

Och på sjukhuset ja..
På KAVA fick jag träffa olika läkare och Kirurger. Den ena med en en möjlig diagnos och den andra med en annan gissning. Jag hade/har enormt ont och jag minns vid ett tillfälle när smärtan blev så påtaglig och nästintill outhärdlig och jag ringde på klockan för att be om smärtlindring. En stund senare kommer en uska in som i sin tur kallar på min ssk. Hon kommer in när jag ligger och gråter i fosterställning och klappar mig på benet och frågar hur jag hanterar smärtan när jag är hemma. ”Det kan jag inte, det är därför jag är här” gnydde jag. Hon erbjöd mig en varm vetekudde och jag undrade just hur uppmärksam hon är och blev något irriterad ovanpå allt. Hon gick iväg för att prata med läkaren och kom tillbaka efter ett tag och sa att jag skulle få Ketogan.
Efter sprutan började det sakta klinga av – det tog i alla fall udden av det hela.
Det tragiska i allt dessutom är att jag av någon oförklarlig anledning är enormt svår att smärtstilla. Min kropp blir ovanligt fort ”immun” eller ”resistent” mot preparat. Ex om jag fått ketogan mot smärtan så funkar det ett par gånger sen har den ingen verkan längre. Så man får byta mellan olika preparat jämt. Tramadolen jag får av min läkare exempelvis har jag slutat ta som ordinerat (2 ggr dagligen) dels för att den inte funkar nämnvärt och dels för att jag inte vill bli beroende, vilket man lätt kan bli av de tabletterna.
I alla fall..
Den ena läkaren var ganska nonchalant. Magnus var med mig på lasarettet när de gick ronden och det kändes enormt skönt att ha honom vid min sida, som dessutom kunde verifiera min känsla av att de verkligen hade noll koll.. Denna läkaren tittade mig knappt i ögonen. Han mumlade lite och det kändes som att han mest spånade. Man hittade inget på CT (skiktröntgen). Det var inget fel alltså. Han mumlade om att det är väl ju vanligt att man får kroniska buksmärtor efter en omkoppling (GBP). Och vad gäller knutan på magen jag bad honom titta på sa han att det verkar som den satt i underhudsfettet varpå han tog tag i knutan och drog den uppåt vilket gjorde sjukt ont. ”Ser du, man kan ju lyfta upp den”. Den skulle försvinna inom 2 veckor eller så sa han.
Jag bad de ta en kontraströntgen. Då kan man se än mer. Så efter att jag bett om det skickade den läkaren iväg remiss. Senare på dagen gjorde jag röntgen och på kvällen kom provsvaren tillbaka och de hittade ingenting. Läkaren (?) som kom sent på kvällen och gav beskedet sa att ”den magen går man inte in i, i första taget” eftersom jag har så många bukoperationer bakom mig. Det ska nog handla om liv eller död för att de ska vilja våga öppna mig och titta.
Den andra läkaren som kom första gången kom mer eller mindre in och sa att se inte hade hittat nått fel och ordinerade ett klyx eftersom jag uppenbarligen var förstoppad. Just innan jag skulle ställa mina tusen frågor sa han att han hade bråttom sen gick han.
Efter klyx tömde jag naturligtvis tarmen men smärtan var oförändrad. Så smärtan kan inte bero på det är min tafatta slutsats.
Läkaren lutade sig mot väggen när han gick ronden och la armarna i kors över bröstet. Sjuksköterskan bakom honom himlade med ögonen några gånger och när läkaren gick blev hon kvar och pratade med mig. Hon tyckte inte heller att det skulle vara troligt att min smärta berodde på förstoppning. ”Om man är vuxen och förstoppad så vet man nog det och så ont att det krävs trippla doser morfin gör det inte..”
Hon tyckte jag skulle kontakta min läkare, M. Ekelund, som inte bara gjorde min GBP utan även den som hittade och opererade min brid förra året.
Jag blev utskriven på lördagen eftersom de inte kunde hitta något fel. Det enda de kan göra för mig är att smärtlindra. Jag frågade om jag fick med smärtlindring hem men han ville inte skriva ut eftersom det är så många som blir beroende. Så han sa att varje gång jag får ont får jag åka in. Jag förklarade att jag har barn hemma att ta hand om och kan inte åka till akuten varje dag men det var hans enda lösning.
Samma kväll hemma fick jag två hemska ”anfall”. Det var på hårsmån att Magnus fick ringa ambulans. Och varje dag därefter var det likadant. Ont 24/7 som förvärras av dessa smärtattacker som är outhärdliga. Nån dag gick och jag kände mig mer och mer maktlös, hjälplös och bortskuffad/bortglömd. Jag ringde min vårdcentral och berättade allt och undrade om de kunde hjälpa mig med smärtlindring men de hänvisade mig tillbaka till KAVA.
Så jag ringde upp KAVA och fick prata med en underläkare som kollade alla anteckningar i min journal.
Han sa samma sak. ”Vi hittade ju ingenting så vi kan inte göra annat än smärtlindring”.
Jag kände mig så frustrerad. ”Men inte ens DET har jag! Och att åka ambulans till akuten vare dag är inget alternativ!” Han sa att han skulle skriva ut smärtstillande till mig men innan dess skulle han diskutera med överläkaren. Han skulle dessutom skicka remiss till M. Ekelund. Sagt och gjort och nån stund senare hade jag recept på Oxycontin (som jag skulle ta 2ggr/dag) och Oxynorm vid behov och Panodil som grund, 2st 4ggr/dag.

Där är jag fortfarande. Detta är mitt läge. Detta är mitt dödläge.
Mina dagar är fyllda av smärta och stundtals dessa attacker som är outhärdliga.

Jag har för nån dag sedan bestämt att sluta med mina Venlafaxin. Man KAN få ont i magen av dem (även om det för mig kan kännas långsökt att man får trippel-morfindos-ont av medicin) och en annan biverkning kan vara den svarta tjära-liknande avföring jag haft som kan tyda på inre blödning.
Jag vill inte ta fler risker.
Så jag har mer eller mindre snabbt minskat dos och satt ut dem och var beredd på alla dessa utsättningssymptom jag upplever nu.
Hellre fort och jävligt än långsamt och jävligt. Nu tar jag saken i egna händer. Varför? För att jag helt enkelt inte klarar av att känna mig så hjälplös och maktlös och förtvivlad och bortskuffad och bortglömd och allt annat därtill.

Jag orkar inte mer.
Jag orkar inte mer.
Jag vill inte detta mer.

55.64639113.201997

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

17 tankar om “Dör jag nu?”