ante omnis mea familia

Elaka mamman: Del 1

– Hej jag heter Madeleine och jag är en ELAK MAMMA.
– Hej Madeleine!

Jag har en tonåring som bor hos mig. En fullfjädrad, odräglig tonåring. Han är nyss fyllda 6. Han ser ut som en 6-åring, leker 6-åringars lekar och skriver med bokstäver som vilken annan 6-åring som helst. Men låt er inte luras av den oskyldiga fasaden: han är en odräglig tonåring. Inuti den lilla 6-åringen bor en uppkäftig och envis tonårskille som testar gränser och tror att han bestämmer.

Phini bestämde att han ville ha gröt till frukost. Jag gjorde havregrynsgröt som de ätit så många gånger förr och tycker om. De satte sig till bords. Efter en stund säger Phini att det är äckligt. Han vill inte äta. Och om det hade varit lite då och då hade jag inte sagt så mycket men nu är det så att han (och lillebror) börjar göra det till en vana. Ibland innan de ens smakat maten kan de vräka ur sig att det är äckligt. Att mamma inte kan laga mat. INNAN de ens vet vad det är för mat. Och det är enormt respektlöst, tycker jag – så gör man inte. Så skulle jag ALDRIG få för mig att göra så varför ska jag tillåta mina barn att göra det? Varför ska jag främja ett sådant beteende? Min uppgift som förälder är att lära de vad som är rätt eller fel – och det där var fel beteende.
Jag har haft diskussionen förr med dem, lugnt och sansat och så pedagogiskt jag bara kan. Jag har förklarat att jag faktiskt blir ledsen när de säger så. Vilken chock – mamma har KÄNSLOR?! Jag har berättat att man inte gör så – om han exempelvis kommer hem med en teckning han har gjort på dagis och jag säger att den är ful – då blir han ledsen. Och det blir jag med när han säger elaka saker till mig.
Missförstå mig inte – man kan inte tycka om all mat och jag tvingar absolut inte mina barn att äta någonting som de smakat och bestämt de tycker är vedervärdigt. Men de måste SMAKA det först och oftast är de bara tramsiga och säger det är äckligt för att slippa sitta dessa minuterna vid bordet och äta. För att TV och TV-spel är viktigare. Att leka är roligare. Och jag kan faktiskt märka skillnad på om de verkligen tycker maten är äcklig eller om de vill bara komma ifrån. Sistnämnda är INTE okay hemma hos oss.

I morse var ingen skillnad. Phini tramsade och åt inte. Han ville inte ha och började med det vanliga att det är äckligt.  Han vill inte ha gröt. Han vill inte, han ska inte osv. Han var otrevlig och odräglig och jag manade på att han skulle äta upp och plötsligt var det en maktkamp på gång. Jag kände att barnen (främst Phini) inte kände någon som helst uppskattning, och det kan vara klart – han är ju bara sex. Vi fortsatte med vår envisa kamp om gröten.
Phini: Jag vill inte, jag ska inte. Äckligt, äckligt, äckligt.
Jag: Du ska, du ska.

Droppen för mig var när min sexåring räcker finger till mig vid frukostbordet.  Han räckte finger och trodde han var häftig, att han imponerade på lillebror. Han skrattade och räckte finger till mig. Och där tappade jag humöret. Jag tog tag i hans finger och höll det hårt och talade om för honom vad som INTE är okay – det är INTE okay att vara uppkäftig mot sin mamma. Det är INTE okay att räcka finger mot sin mamma.
Phini började gråta och skrika och hostade och spottade ut sin gröt i tallriken igen. Dramaqueen- act. Han fick för sig att frukosten var avslutad nu när han hade spottat i sin egen tallrik  men jag gick inte med på det. Han har gjort det förr och då har han fått gå ifrån bordet men inte denna gången. Denna gången skulle vi avsluta det med att jag skulle få min vilja igenom – den originella viljan – ät upp din frukost.
Jag tömde hans tallrik, sköljde av den och hällde upp ungefär samma mängd som varit kvar och serverade ny gröt. Så envis är jag – om jag har sagt att han ska äta upp sin frukost, så SKA han göra det. No excuses – no mercy.
”Mamma det finns ingen mjölk på.. ingen socker, det är inte gott!”
Jag frågade honom vad som hände med gröten han hade som det fanns både socker och mjölk på. Den spottade han ju på och fick kasta. Så nu kan han äta gröten han fått som den är och vara tyst. Laaiti som hade tagit mig mer på allvar trots att jag inte hade bråkat med honom, åt upp ganska fort och fick gå ifrån.
Sen satt vi i köket, jag och Phini. Vi pratade inte. Han åt sakta – men han åt i alla fall. När han var klar tog han sin tallrik för att bära bort den och jag satte mig på huk framför honom och sa att det var bra att han åt upp till slut och frågade honom vad han har lärt sig av allt detta.
”Att man ska äta upp sin frukost…” sa han med nedsjunket huvud. Jag lyfte upp hans ansikte så att våra ögon möttes och frågade honom “vad mer..?”
Phini tittade på mig och svarade lugnt “Att man inte ska vara så uppkäftig”
Just det, mitt barn.
Sen kramade han om mig och jag pussade honom på kinden och sa “Du vet att jag älskar dig, Phini.. fast att jag blir arg i bland och vi bråkar, så älskar jag dig”.
Och det vet han ju. För det säger jag varje gång vi grälat och han förstått problemet och bett om ursäkt. Sen blir vi sams och allt är okay igen.

För det handlar inte om gröten. Det handlar om attityden. Jag tolererar inte att mina barn behandlar mig så respektlöst – att de är otacksamma och hänsynslösa och dessutom räcker finger åt mig. Det är inte okay. 6 eller 16: det spelar ingen som helst roll. Jag tänker inte göra som så många andra föräldrar jag sett och ursäkta mitt barns beteende med ett “ja men han är ju bara sex, han är liten” – Öh, nej? Det finns INGEN ursäkt. Det är JAG som uppfostrar de till att veta vad som är okay och inte. Både när de är 2, 3, 4 eller 6 eller 16 år gamla.
Och att vara uppkäftig kan vara okay. Vid rätt tillfälle, mot rätt person, kanske. Men ALDRIG mot sin mamma på det sättet.

Slutet gott, allting gott: för JAG vann denna striden, som sig bör. Phini må tycka stundtals att jag är världens elakaste mamma och det kanske jag är. Jag har ingen handbok i hur man är förälder och gör EXAKT samma sak som alla andra föräldrar: det jag anser vara rätt. Och jag anser inte att en 6-åring ska vinna sådana här strider mot mig, de ska ha respekt för sin mamma.

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

8 tankar om “Elaka mamman: Del 1”