En anledning att andas

Jag tittar ner på de ljusa tunna linjerna på min handled. Ärren som aldrig kommer försvinna men bleknar mer och mer för varje år som går, precis som mitt förflutna, som mitt omogna forna jag. Det kommer alltid finnas kvar som en ständig påminnelse om livet jag levde då hur det var. De är ständiga påminnelser om att inte ta lyckan av att få leva för givet. Och jag undrar emellanåt, om jag hade mått något annorlunda – gjort något annorlunda, om jag visste då, det jag vet idag. Om hur mitt liv skulle bli. Att jag faktiskt skulle hitta en anledning att leva, att jag faktiskt skulle en dag älska livet. Att ha någon att älska och att bli älskad tillbaka. Och viktigast av allt – att älska mig själv. Att vara stolt över mig själv.
Tänk om jag visste då, den kvällen då jag var femton år gammal och hällde i mig tabletter i mängder och önskade livet ur mig själv – att jag en dag ska vara mamma till tre barn och utbildat mig till ett yrke som jag älskade. Att jag en dag, skulle ha människor i överflöd som stöttade mig och fanns där för mig och att jag faktiskt blivit hörd. Att jag skulle bli hörd en dag, och få berätta om mina hemligheter, som då tyngde mig som berg på mina skuldror. Hade jag gjort något annorlunda? Hade jag låtit bli att försöka mörda mig själv då? Jag tvivlar på det. Om någon hade berättat för mig då, för femton år sen, hur mitt liv skulle blomma, hade jag inte trott det var möjligt. Det vore som en dröm, som en film som återspeglas endast på en bioduk.
Och jag vet fortfarande inte än idag, vart min styrka kom ifrån att förändra det onda ekorrhjul jag befann mig i. Men jag vet idag, att ett bra beslut ledde till ett annat bra beslut. Sen att man inte kan påverka andra människors levnadsval och beslut, tja.. det har varit många droppar gift i min livsbägare.

Men även jag, stundtals, kan ha svårt att förstå att det faktiskt blev såhär. Jag önskar att jag kunde resa tillbaka i tiden och tala med mig själv, femton år gammal, Och ta mig själv i famn och vagga och trösta och berätta hur det kommer se ut. “Härda ut.. lite till. Bara lite till. Du har ett liv – du vet bara inte om det ännu”. Det hade inte gjort nån skillnad, det vet jag. Jag släppte inte in någon på livet. Jag var en otröstlig, tjock och ful tjej och jävligt ensam. Jag gav upp om mig själv väldigt länge. Jag brydde mig inte om min utbildning, jag brydde mig inte om att skaffa vänner, jag brydde mig inte om att vara sams med mina föräldrar heller. För jag trodde att jag inte skulle behöva det.

Om jag kunde gå tillbaka i tiden och ändra  mitt förflutna – vad skulle jag ha förändrat? Och konstigt nog, hade jag inte förändrat övergreppen, mobbingen, fetman. Faktiskt inte. För det var oförutsedda, om än terribla händelser, som skapade mig till den människa jag är idag och gav mig en vettig lärdom om hur människor är och fungerar och gav mig en verklighetsspark i ansiktet. Det gav mig styrka och borstade bort en stor del av min naivitet. Jag skulle inte heller ångrat självmordsförsöken eller alla mina tafatta försök att dämpa min smärta med sprit eller självmedicinering. Det gav mig en erfarenhet av hur människor kan fungera.
Jag skulle faktiskt gå tillbaka och skaffat mig en ordentlig utbildning. Fan vilken klyscha det låter som. Det låter som taget ur en klassisk B-rulle. Men så är det. Man inser det först när man är vuxen och faktiskt har ett ekonomiskt ansvar för andra människor – i mitt fall, tre små barn som man vill GE så mycket men som man inte alltid kan. För det enda jag duger till i dagsläget, yrkesmässigt, är att pierca. Och det kommer förändras har jag en känsla utav. När mitt tredje barn kom till världen, kom plötsligt nya krav på mig själv, av mig själv. Men  jag oroar mig inte.

För att om det är nått jag har lärt mig av mitt liv och om mig själv, så är det att ingenting är omöjligt. Ingenting. Jag vet att jag kan skapa det liv jag vill ha om jag jobbar på det. Allt jag tagit mig an har jag rott i hamn – oavsett vad människor trott. Viktminskning, plastikoperationer, jobb, barn, körkort & bil. Med de sämsta jävla förutsättningarna, om några förutsättningar alls – har jag rott det i hamn på ren och skär jävla viljestyrka.

Och det är med den vetskapen – att mitt liv var aldrig meningen att vara ett lidande, som jag trodde när jag var yngre, utan helt underbart att få njuta av – som föder min viljestyrka att leva och att leva BRA, som ger bränsle åt mitt jävlar-anamma.

Make it happen.

Du gillar kanske också...

7 svar

  1. Andie skriver:

    Åh vad rörd jag blir av dina ord, du är en glödande boll av inspiration att inte tappa viljan att förändra sitt liv. Jag känner igen mig och samtidigt känns det som att du sparkar mig i arslet så att även jag tar bättre beslut.

  2. Tamagal skriver:

    Det är mycket jag skulle säga till mitt femtonåriga jag…
    Kanske hon (jag) hade lyssnat… kanske inte.

    Tänk om man visste allt… Då hade man inte varit samma människa, för man hade inte gjort samma val.

  3. nalle333 skriver:

    Klockrent att du verkligen får dina ord på pränt likaså dina känslor.
    Du kan om du vill Maddis, de har du bevisat för oss alla – om och om igen.
    Du rockar!

  4. Thina skriver:

    Men jag tror att om man inte hade gått igenom allt man har så hade man nog inte varit den man är idag, då hade livet säckert sett annorlunda ut. Man hade nog gjort andra val och kanske inte levt det liv man gör. Så jag tror ändå någonstans att allt man har gått igenom har gjort en starkare och gjort en till en man är! Sen hade det ju kanske varit skönt om man som typ 15 åring hade fått må bättre än man gjorde! Om man hade vetat det man vet idag! Och man kanske hade orkat plugga sig igenom gymnasiter mm. Men det är aldrig försent att börja med saker! Det man missat går alltid att ta igen! Och du är ändå ung och kan byta yrke när du vill! Sen är det klart svårare att plugga och leva på csn med barn. Det beror ju på var du vill! Men med all din erfarenhet finns det ändå mycke valmöjligheter där du skulle kunna ha nytta av det!

    Jag tror att det är tackvare all skit man har gått igenom som jag kan göra ett bra jobb både när jag jobbar inom psyk och nu med hemlösa. Hade man haft ett lugnt välordnat liv hade man aldrig ens kunnat vara i närheten av att förstå dom!

    Och jag vet jag har svart bälte i att svamla…hoppas du förstår vad jag menar och vart jag vill komma!

  5. Catta skriver:

    Så himla bra skrivet. Skulle behöva lite av ditt jävlar anamma för att orka ta mig ur det jag sitter i just nu. Känns som att man aldrig lär sig men man får en spark därbak då man läser ditt inlägg men du är nog starkare än jag ändå fast jag tycker jag klarat av mycket hittills som många andra aldrig behövt upplevt och som jag inte heller skulle önska någon att behöva uppleva.

  6. Camilla skriver:

    Jag känner igen mig i så mycket du skriver och beundrar verkligen att du tagit dig genom så mycket trots motstånd!

  7. mimmi skriver:

    Vackert skrivit som vanligt! Har du funderat på att bli författare på heltid någon gång? <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com