ante omnis mea familia

En försummad blogg..

Jag jobbar alltså fortfarande två timmar om dagen och känner mig som en gammal kärring med “krämpor”. Det gör ont i lederna, men självfallet främst i mina händer. Det är det jag sökt för eftersom det är det som hindrar mig. Jag undrar hur länge jag kan gå omkring och smörja in dem med Voltaren. Voltaren gel har blivit lite som min dagliga handcreme. Innan jobb, efter jobb. Och i kombination med Panodil som jag tar några gånger om dagen helt enligt doktorns ordination. Ingen som undrar huruvida allt detta kommer påverka levern när man ska knapra piller ständigt? Det ena onda leder till det andra onda.

Just nu tycks det i alla fall gå bra för mina killar i skolan. Phini har tagit (jag tror det är) 7 simmärken. Och eftersom han går simskola med klassen så är man själv inte så delaktig och “engagerad” så jag blev faktiskt jävligt förvånad när han varenda vecka kommer hem med en ny lapp med nya kryss på med de märken han klarat av. Simborgarmärket tog han senast. Självklart ska jag köra ner och köpa alla märken och en sån man sätter fast de på (vad fan heter de?!). Kan vara sjukt roligt att spara. Jag har aldrig tagit några simmärken,. till min kännedom – men jag kan ju simma. Frågan är om inte min son numera klarar av att simma längre än mig. Tror knappast att jag fixar 200m bröstsim. Puh! Jag är enormt stolt över min stora kille!
Han var hos tandläkaren igår för att laga ett litet hål. När tandläkaren tittade i munnen på honom såg hon inga hål.. hon letade febrilt ett bra tag tills hon kunde aaaaaaaaana ett minihål. Det var inte lönt att borra så hon satte på någon plast som härdar istället. Phini var cool och lugn och gjorde inget väsen av sig. Duktiga unge – stolt morsa!

Laaiti och två andra i förskoleklassen har valts ut att få lov att gå till klass 1 en gång i veckan eftersom de är komna lite längre än de andra i klassen. De tre barnen är de som redan kan läsa och skriva. Gissa om denna mamman blev stolt då! Han sköter sig i skolan (tja, bortsett från småkiv då och då) och han verkar trivas. Han har fortfarande konstiga idéer för sig och går i sin egen lilla värld ibland och pratar för sig själv. Hoppas han får vettiga svar?

Killarna har aldrig haft ångest att gå till skolan. Förskolan och åk 2 – man ska i och för sig inte ha skolångest redan då ändå. Men jag tar det som att det trivs. De har kompisar de leker med och de är aktiva bägge två. Mina fina killar. Synd att de inte bara slutar bråka så sjukt mycket med varandra här hemma..

Och minigrisen då? Tja, hon växer! Hon har varit lite bitchig på sistone. Gnällig som fan och feber lite av och till och häromdagen såg jag att en kindtand just tittar fram och jag anar att någon/några till är på gång. Jag förstår att det måste vara obehagligt och kanske till och med göra ont, men man behöver inte vara en sån bitch för det?
Hon har ett sjuhelvetes temperament. Hon är precis som jag. Och DET ska ni veta, är inte lätt. Vi är lika envisa och vi har lika kort stubin och när vi blir sura så har vi lust att riva världen. När hon inte får som hon vill så ger hon mig på käften, rakt upp och ner och skäms inte ett dugg (och som de flesta av er vet så är det olagligt att slå tillbaka).
– Kaeli, sluta slå mig, det gör ont! säger jag.
– NÄ! skriker ungen till svar och lappar till mig igen.
– Kaeli, nu är det bra! Klappa fint istället! försöker jag envist.
– NÄÄÄÄÄÄÄ!!!! vrålar ungen och drämmer mig i ansiktet med sin flaska.
Och så kan vi hålla på hur länge som helst, eller ja, tills jag sätter stopp för det.
Ibland, när hon inte är arg utan bara tetig, så kan hon lappa till mig och när jag tjuter ett “aaj, det gjorde ont” så är hon snabb med ett “Pussa!!” eller “krama!” och lutar sig fram för att pussa eller krama sitt förlåt och ge tröst. Min underbara tjej.

I slutet av denna månaden slutar min favoritfröken på dagis. Hon var ju anledningen till att jag satte Kaeli på den avdelningen. Det gör ont i hjärtat att förlora den bästa fröken jag nånsin stött på, men jag förstår, accepterar och respekterar hennes val. Hon har trots allt en egen familj att rå om och den prioriterar hon, precis som hon ska. Hon ska börja på en annan förskola som ligger lite närmre hennes boende. Jag hade gjort detsamma om jag vore henne. Det är av helt egoistiska skäl som jag vill binda fast henne med kätting på dagis och tvinga henne att stanna kvar (åtminstone tills Kaeli slutat om 4 år). Jag hade tagit väl hand om henne – matat henne och klappat henne och pussat på henne. Kanske till och med låtit henne ta någon promenad då och då. Men det får man inte heller lov att göra, för det är också olagligt. Mycket man vill men inte kan..
Men jag får se det positiva – jag kan då lägga till henne på facebook kanske?! Hon har som princip att inte lägga till föräldrar till barnen hon har hand om på dagis – blanda inte jobb med privat. Så vi kan ju ändå hålla kontakt! För det vill jag, för jag älskar fröken B!

Vad händer annars hos missmaddis som har totalt försummat bloggen?
På måndag ska jag till Carema. De ska undersöka och bedöma mina händer. Om de väljer att operera mig får vi försöka parera det med min magsäcksop som sker den 3 april. Därefter ska jag på möte med försäkringskassan och höra vad de tänker om saker och ting.

Så det så.
Nu ska jag vila. Har ni problem med det? Nått ni undrar?

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

5 tankar om “En försummad blogg..”