En ny vänskapsknopp blommar ut

Jag har bott i Staffanstorp i över 15 år. Min mamma och jag flyttade hit och jag började årskurs nio här och min pappa och min bror kom efter och flyttade in hos oss ett tag därefter. Jag fick eget boende när jag var nyss fyllda 18 och äntligen hade jag fått min fristad. Min förste man fick inträde i mitt liv i samma skede och det var en period som varade i några år innan jag vidare med mitt liv och fick flytta hem till mina föräldrar igen ett tag innan jag fick eget boende igen, i trappan bredvid såklart. Det var där jag fick den underbara ettan med stort kök, en stor inglasad balkong/uterum och med en trädgård som pryddes av ett stort körsbärsträd. I den lägenheten flyttade Wayne in och jag blev gravid med Phini och vi flyttade senare till en större lägenhet på andra sidan byn. Men när jag sen väntade Laaiti flyttade vi tillbaka till detta grönområde som jag älskat från början. Det är ett gammalt bostadsområde och kanske egentligen är ganska nergånget men något tilltalar mig här. Det är mysigt och här finns mycket grönt och naturen gör sig mer påmind på detta området än på andra delar jag sett, med lekplatser och så. Så upplever i alla fall jag det. Och i denna lägenheten jag bor i nu (som är, om jag räknar rätt., den tionde lägenheten i denna byn som jag bor i) har jag haft sedan Phini fyllde ett år, 2004.

Staffanstorp är väl ingen stad, det är mer ett samhälle, en by med dryga 15000 invånare eller så. Bra pendlingsavstånd till både Malmö och Lund. Jag trivs här och jag kan inte föreställa mig att flytta härifrån just nu. Jag har ju bott här i ca sjutton år och det är en väldigt lång period i samma stad/by för att vara min familj som har för vana att flytta omkring som zigenare. Det är förmodligen sjömanssyndromet som pappa måste lida utav. Att de också bott här länge är häpnadsväckande. Min gissning är att de stannar här för att vara nära mina tre barn.

Och när man bor i en sådan liten by så lär man känna grannar och människor på ett annat sätt. Jag kan föreställa mig, att om man bor i en stor stad så är sannolikheten mindre att man stöter på samma personer ofta när man exempelvis är och handlar. Här ser man varandra titt som tätt och man börjar känna igen varandra och man hälsar till slut. Sen blir det “min grannes systers mans barns kompis” som man faktiskt vet vem det är. Man kanske inte känner alla men man vet vem de flesta är i alla fall, när man bor såhär och har bott här länge. Jag ser tonåringar idag som var bebisar när jag flyttade hit. Jag ser mina vänner som jag var tonåring med då som har vuxit upp och bildat familj, precis som jag, och vi skolar in våra små på dagis samtidigt. Man vi var med när AG’s Favör helt plötsligt blev City Gross men de flesta säger fortfarande AG’s. Vi var inte många som tyckte om att handla på asdyra Konsum, kanske var det därför de fick lägga ner. Och Källan, den lilla närbutiken där vi stod och hängde fick också läggas ner och idag är det en elektronikbutik. ICA hallen blev ICA Supermarket och har nyligen gjort en ombyggnad utan dess like och Systembolaget har flyttat och blivit modernt – nu kan man plocka spriten själv utan att be om den i kassan. Och ovanför ICA och Systembolaget bygger de bostäder som ska ha en trädgård. På någon annans tak. Lustigt det där.
 
ICA ligger ganska nära mig och det blir oftast där man handlar. Jag har ett bonuskort hos ICA och varje månad får jag tidningen hem i brevlådan och ett papper med min intjänade bonus och veckans erbjudande som pryds av hälsningen “Kram, Mats och Lars” som ju är våra ICA handlare här i byn. Nästan alla vet vem Mats och Lars är. De ÄR ju ICA! Och ICA har jag handlat hos i över femton år. Ett av de få förhållanden jag haft som funkat i ur och skur. Och när man då är stamkund på ICA börjar man slutligen hälsa på personalen som jobbar där och kassörskorna hälsar och pratar lite under tiden de kör mina varor över bandet och vi skämtar med varann. Vissa kommer man ännu bättre överens med och kramas med ibland. Särskilt den urgulliga Anne som jobbar på ICA, hon är alltid så sprallig och glad och ljuvlig.

Sen, för ett tag sen när jag var på ICA så stötte jag på Inger, som är gift med Lars. Hon jobbade och brukar komma fram och gulla med Kaeli. Hon utstrålar en sådan värme och jag blev som alltid, glad att få träffa henne. Och hennes man kom också fram och gullade med Kaeli, de tycker om henne. Och när jag stod där med de framför mig var det nästan om en AHA-upplevelse. Det är svårt att  beskriva i ord men jag ska försöka. Föreställ dig att någon helt plötsligt och utan förvarning lappar till dig bakifrån på huvudet. Man vänder sig om förvånat och undrande och tjuter “Va fan..?!”. Det var lite en sådan känsla jag fick, trots att jag sett dessa två så många gånger under årens lopp. Någonting drog mina tankar åt det hållet oftare och oftare och  det var underligt. En märklig känsla. Så när jag sen satt vid datorn la jag till Inger på Facebook. Efter lite klick fram och tillbaka kom jag till Lars facebook sida och såg en länk om bergsmeditation och av nyfikenhet klickade jag. Måste erkänna att  jag blev förvånad. “Va fan, ICA-Lars?! Håller han på med SÅNT?!” Jag läste igenom och blev ännu mer nyfiken och bestämde mig för att maila Lars och fråga lite mer om denna meditationen. Han svarade på mina frågor och vi fick lite mailkontakt. Jag la till Lars på min vännerlista och man kommenterar lite då & då, man “gillar” vissa inlägg. Vi sågs på ICA och de gullade med Kaeli och ni har hört om det innan. Ni minns kanske att jag skrev ett inlägg om just Inger och Lars på ICA när Kaeli blev adopterad? Haha. Men föga anade jag..
Det var en förfärlig massa nya tankar och känslor som plötsligt bubblade upp inom mig och jag förstod inte riktigt vad som vad var. Jag vet att det låter löjligt och det är på gränsen till pinsamt att erkänna att jag på nått sätt känner ett band till familjen Roslund. Dragen dit, i alla fall. Knäppt? Jag vet. That’s me.

En kväll satt jag vid datorn och lyssnade på musik på youtube och hängde på facebook. Tänk att man kan chilla på en internetsida.. Nåja. Jag la upp olika klipp från youtube, bland annat Pink Floyd’s “Wish you were here” som Lars kommenterade med ett “Ok. Jag kommer” eller nått i stil med det i alla fall. Jag minns inte exakt. Och jag trodde faktiskt att han skämtade. Så frågade han var jag bodde och jag svarade. Och jag trodde han skojade. Sen undrade han om porttelefonen funkade så sent (klockan var nånstans mellan 22-23) och jag svarade. Och jag trodde han skojade. Så jag gjorde ingen ansats att ta emot gäster, i vanliga fall hade jag satt på kaffe och plockat undan lite. Men ett tu tre så ringde porttelefonen och så kom Lars. Oj! Så jag satte på kaffe och vi satte oss i soffan och pratade och vi pratade länge och det var som en gammal vän som var på besök. Vi hade saker att prata om, han och jag och samtidigt som det var uppenbart var det ändå lite besynnerligt. Det är ju ICA Lars! Han berättade om sin resa genom bergsmeditation och förklarade saker som jag undrade och han pratade om healing – något jag inte vet så mycket om utan bara läst lite om. Det var väldigt intressant. Vi pratade om Terry Evans som kommer till Staffanstorp i November vars storseans jag ska närvara vid. Jag fick hans mobilnummer och vi började smsa och han kom hit en gång till vid ett annat tillfälle och gav mig healing, precis innan jag jobbade på sommarrocken. Det var onekligen en annorlunda upplevelse. Jag tycker, man känner sig ganska utelämnande när man får healing. Som om någon plockar bort min kropp och pillar på saker som inte jag själv kan pilla på och man släpper in en annan människa på ett annat sätt.

Jag skrev ett inlägg om andliga vägledare i bloggen för ett tag sedan.. minns ni det? Jag hade ju vissa specifika människor i åtanke och kände att jag ville bjuda in dem i mitt liv men visste inte hur jag skulle framföra den önskan. Men det visade sig att jag behövde inte göra så mycket, det kom av sig själv.. med hjälp av Pink Floyd.

Vi har egentligen inte träffats mycket. Vi har messat varandra mer och “lär känna” varandra. Så en ny vänskap (i alla fall för min del) blommar och gror i mitt liv och jag ger plats för en ny människa i mitt liv som jag är säker på kan visa och lära mig mycket och jag ser fram emot detta. Och oavsett hur flummigt och hokuspokus det kan låta för många andra så tror jag inte på tillfälligheter. Vissa människor placeras på min livsväg för att antingen visa mig vägen eller bara göra mig sällskap på min väg ett tag. För mycket som sägs eller händer är osannolikt och ologiskt.

Du gillar kanske också...

6 svar

  1. Lars skriver:

    Tack för dom fina orden!
    Jag vill bara påpeka att jag INTE är någon ”andlig rådgivare”
    :-)

  2. Susanne skriver:

    Så fint du skildrar Staffanstorp och de människor som kommer i din väg Maddis. Det är så intressant att läsa och känna igen sig lite här och där.

    Ps du kommer väl ihåg att du har en behandling av mig tillgodo som tack för de fina naglarna du gjorde på dagis…
    Må så gott//Susanne

  3. Wousch skriver:

    ALLT händer av en orsak, det finns en mening med allt som händer! Just den låten är en av mina personliga favoriter med Pink Floyd :) ”We’re just two lost souls swimming in a fish bowl, year after year.” Den raden är helt underbar. Pink Floyd för övrigt är fantastiskt bra…

    Jag är glad för din skull att du träffat så härliga människor!

  4. mimmi skriver:

    Instämmer helt med Wousch! All1 verkar faktiskt ha en mening och ibland är det bara att följa med strömmen ……

  5. Therese.A skriver:

    Håller med både Wousch och Mimmi. :yes: :-)

  6. Dan Ekenstéen skriver:

    Bra skrivit Madde men jag undrar vad sjömanssyndromet är för något :-)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com