En påminnelse om varför jag ogillar människor

På sistone har jag retat mig mer och mer på människor. Inte utan anledning vill jag tycka. Jag har påmints om varför jag inte gillar människor – varför jag valt att vara mer asocial än vad jag var tidigare. Den sista veckan har jag stött på människor som påminner mig om varför jag ogillar folk. Människor som har bestämt sig för en uppfattning om något/någon utan minsta belägg för det överhuvudtaget och missbedömer och vägrar lyssna och därmed trotsigt redan bestämt sig för att aldrig ändra åsikt.

Sådana människor är det inte lönt att diskutera med för det vore att trampa vatten och väldigt tidskrävande. Och irriterande. Och onödigt för man kommer ändå aldrig komma nånstans. STFU

Människor som inte kan hålla sig till ämnet/saken. Trots att jag frågar efter röd så tjatar de om gult. Jag poängterar och förklarar att saken gäller röd men de envisas med att diskutera gul. STFU.

Människor som tror sig ha nån jävla rätt överhuvudtaget att ens ha en åsikt om mitt liv – vad jag gör, med vem, hur jag lever, om jag jobbar eller inte. De som tror att de får lov att diskutera det utan mitt godkännande. Vill jag ha dennes åsikt så ber jag om det. STFU.

Och det gäller överlag för mig. Ge mig inte råd eller tips om jag inte specifikt bett om det. Många människor menar väl (andra vill vara duktiga) men oftast har jag ganska bra koll på läget själv.

Människor som inte kan respektera andra människors önskan eller behov. Om man blir tillbedd att ex sluta göra något som är jobbigt för den andra av olika anledningar och dessutom får förklaring om varför – då hörsammar man det och lägger sin egoism åt sidan.

Jag har ett perfekt exempel.

Sen allt tjafs med mina föräldrar (ni kan läsa om det här och här ) så har vi inte haft någon kontakt. De har inte varit här heller som ni förstår, eller träffat barnen. När detta tjafs började så sa jag till mina föräldrar att om de vill träffa barnen får de kontakta mig så får vi planera någon träff. Jag la ner min stolthet och min egoism med det erbjudandet. Jag gjorde det för barnens skull och även deras skull, definitivt inte min. Men min pappa totalvägrade det. Han tänker minsjäl inte fråga mig – han ska aldrig mer prata med mig! Min mamma sa ingenting alls. Grälet mellan oss eskalerade och min pappa (och mamma) fick mig att inse med sina beteenden att de inte är de bästa influenser i mina barns liv så jag bad de att bara hålla sig ifrån oss.

Men min pappa gick ner till skolan och hängde vid grinden framför Kaelis skolgård och väntade tills han såg henne. Det är överlag obehagligt när en äldre man står vid skolgården och tittar på barnen. Jag förklarade för min pappa att det är olämpligt (man kan tycka att en man i den åldern förstår sånt själv) och jag ser helst att han slutar med det. Men han lyssnade inte – respekterade inte mitt önskemål utan gjorde det igen.

Häromdagen när jag hämtade Kaeli så ropade fröken på mig. Hon berättade att mina föräldrar hade varit på skolan flera gånger (vill minnas hon sa varje dag förra veckan) och att det stör Kaeli. Även om hon har rast så störs hon. Vid ett tillfälle hade Eljena sprungit runt och letat efter Kaeli åt mormor och morfar varpå Kaeli släpper allt hon för för att gå ut.

Fröknarna hade sagt till Kaeli att de får träffas på fritiden istället och Kaeli sa att det går inte (vilket hade gått om min far inte varit så trotsig). Så fröken ville tala om för mig med en tyst förhoppning att jag kunde be mina föräldrar att sluta komma ner på skolan hela tiden.

Det var ingen kontakt jag såg fram emot men jag kände att jag fick göra det ändå. Hade helst sluppit.

Jag visste redan då att det fanns två möjliga alternativ till respons.

Antingen en utebliven sådan – att de inte svarar alls. Eller att min pappa svarar och ska förklara sig och tala om för mig att han gör vad fan han vill.

Och det blev det förstnämnda – jag blev ignorerad. Detta trots 1 sms (till mammas mobil), 1 FB-messenger (till mammas konto eftersom pappa blockat mig) och 1 e-mail till pappa. Så jag vet de har fått & läst det.

Och FYI, jag skrev följande;

Hej!

Idag när jag hämtade Kaeli på skolan så informerade personalen mig om era återkommande besök på skolan. De berättade att era besök stör Kaeli, även om hon har rast. Fick veta att ni hade skickat Eljena att hämta henne vid något tillfälle och då hade Kaeli släppt vad hon höll på med för att ni var där – och ja, det stör henne. De har sagt till Kaeli att ni får träffas på fritiden istället till vilket Kaeli svarat att det går inte. Ni sätter henne i en väldigt jobbig sits att bli tillsagd av fröken på grund av er!

Jag har bett pappa/er att INTE gå dit. Tre gånger till och med. Mamma höll ju med mig om att det är opassande!

Och jag vill inte höra ursäkter som att ni skulle ha vägarna förbi för det finns ALDRIG någonstans ni kan möjligtvis gå då man MÅSTE passera skolan.

Så nu ber jag er respektera min önskan (och numera även skolans) – jag ber er för tredje gången – SLUTA GÅ TILL SKOLAN!

Om ni inte gör det så har jag inget annat val än att polisanmäla er.

Okej?

/Madeleine

Ganska rakt på sak & tydligt. Men jag har inte fått svar. De kunde åtminstone bekräftat att de läst. Nu vet jag inte vart vi står – kommer de lyssna på mig och sluta eller skiter de fullständigt i vad jag säger? Jag vet inte. Jag tycker det är så vansinnigt trist att det ska gå så långt. Och så vansinnigt trist att de bara ignorerar mig – det är för guds skull min MAMMA och PAPPA – de som ska vara mina & mina barns förebilder, förespråka rätt och fel och de som vi, den/de yngre generation ska lära utav. Vad lär jag/vi oss nu? Att man IGNORERAR. Man diskuterar inte. Man skiter i andras önskningar och behov.

Det hade räckt med två bokstäver: ”ok”.

Min mamma förlorade mig/oss när hon slutade prata med mig och inte ens svarade mig. Hon ville inte prata ut alls. Även om jag sa till henne att så kommer det bli i så fall; men hon valde att ändå inte svara trots att jag påpekade flera gånger vikten av att SVARA.

Nåja. Så är det. Det blev ett långt exempel haha. Jag har retat mig på detta i nån dag nu men nu känns det bättre när jag har fått skriva av mig och kan lägga locket på detta.

Jag hoppas nu och önskar att de bara låter oss vara ifred.

Och med det sagt; NAMASTE ??♥️

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

13 tankar om “En påminnelse om varför jag ogillar människor”

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com