En riktig kvinna reder sig själv!

Ibland är det så att barnen behöver lite ”one on one” tid med sin mamma. Särskilt som det ser ut som det gör med boetie, som ni känner till. Så det var planerat att Phini skulle övernatta hos mormor & morfar inatt. Inte bara för att det var ”hans tur” eftersom Laaiti fick sova där själv för någon helg sedan utan även för att Laaiti kan behöva ett tag med mammas odelade uppmärksamhet.

Jag hade bett mina föräldrar se efter pojkarna ett tag igår då jag hade lite att pyssla med här hemma. Då mina föräldrar hade planerat en mindre resa bestämde de sig för att helt enkelt ta med sig barnen. De tog bussen in till Lund och barnen åkte karuseller, käkade på Donkan och lekte i lekrummet där. De kom hem med godis och leksaker som vanligt och de hade haft jättekul.
Under tiden som de varit på utflykt hade jag haft fullt upp här hemma. jag hade storstäd inbokat och när jag säger STOR städa så menar jag verkligen det.

Jag har haft en otymplig byrå ståendes i hallen i väntan på en bilburen vän att hjälpa mig forsla iväg skiten då det varit alldeles för tungt för mig att kunna bära själv. I hallen har jag även haft en gungstol parkerat temporärt – temporärt som blivit alldeles för länge. Barnens bord & stolar som Phini misshandlade till brutal död (se här) har även stått i hallen. Saker som det får man inte kasta i sophusen utan ska kastas i ”Gula Huset” som har väldigt begränsade öppettider. 2 timmar på lördagar och varannan torsdag. Men när jag höll på att plocka undan igår och tittade på klockan insåg jag att jag faktiskt hade tid att springa bort till Gula Huset med i alla fall barnens bord & stolar. Så jag sparkade skiten i småbitar (även bra utagerande för dämpade aggressioner) och packade ihop det så att jag lättare kunde bära bort det. Väl framme stod områdesgubbarna där och drack kaffe och ljög om grannfrun sådär som bara gamla gubbar kan. Jag såg en kärra stå utanför och tänkte att jag kanske kunde försöka få ner byrån ändå.. om inget annat skulle jag säkert kunna bära gungstolen. Jag frågade om det fanns någon kärra till låns och fick till svar att jag kunde få låna den snabbt om jag skyndade mig lite så att han kunde ta den med sig igen.

KvastJag tog med kärran hem och sprang upp i lägenheten. Plockade ut de stora otympliga lådorna ur byrån och sprang ner med dem innan jag gick upp och tog ett försök till ”Jag-är-stark-som-Hulken-och-jag-behöver-fantamig-ingen-jävla-karl”. Jag tog tag i byrån och kände hur mina armar protesterade. Det var med mycket möda och ett helt paket jävlar anamma som jag faktiskt fick ner byrån för den första trappan där jag tänkte för mig själv ”Va fan har jag gett mig in på, detta klarar för fan inte jag.. får knacka på hos grannen eller nått..” Men jag tog ett djupt andetag och lyfte upp byrån igen och bar ner den för de andra två trapporna. Med väldigt mycket möda och besvär. Väl nere fick jag springa upp sista vändan och bära ner den otympliga gungstolen som faktiskt var lättare att bära. Sen fick jag kastat allt, som jag var säker på att jag hade behövt en stark manlig vän att hjälpa mig med. Fuck MÄN, jag är ensamstående tvåbarnsmamma! Jag klarar ALLT! Undrar om jag fixar att bära ner tvättmaskinen med, när det är dags att byta ut den? Och väl på ämnet vill jag tillägga att mitt ex hade problem med sådana saker. När jag gjorde ”karlgöra”. När han en gång kom in på toaletten och såg mig med handskar och handfatets alla delar på golvet, rensandes rör undrade han vad fan jag skulle med honom till när jag ändå gör allting själv. Men min pappa uppfostrade mig så – ”Har du läst boken?” varvid jag naturligtvis frågade vilken bok? – ”GÖR-DET-SJÄLV!”. Vill man ha nånting gjort.. gör det själv.

Lägenheten blev genast mycket fräschare, till synes renare och större när dessa möbler var undanröjda. Jag blev sporrad att städa lite till och kände mig stolt över mig själv.
Efter ett tag kom barnen hem men Phini följde med mormor och morfar hem igen som planerat. Laaiti och jag hade en lugn och alldeles mysig eftermiddag/kväll/natt.
Han somnade inte förrän 23 på kvällen, i soffan bredvid mig. Efter nån timme vaknade han och jag nattade honom i sängen innan jag tog en vända med Babbi i telefon. Det har blivit lite av rutin/vana att prata med Babbi innan jag går & lägger mig men igårkväll var det ett väldigt långt samtal på nästan två timmar. Och med tanke på att hon  pratar i telefon utomhus (hon sitter på sin öppna balkong och röker när hon pratar i telefon) så kan jag just föreställa mig hur långa dessa två timmar kändes. Men det var ett givande samtal, för oss bägge två. ”Vad fan kan man ha att prata om i TVÅ TIMMAR” är det några som undrar och det, mina vänner – ska jag tala om.

Piercing/Best friendsNär man har den öppna relation som jag & Babbi har så har man faktiskt allt att prata om. Jag vet att jag kan säga vad som helst till henne och jag vet att hon lyssnar. Jag kan prata om mitt jobb, mina barn, mina andra vänner, mina intressen och till och med förklara för henne hur jag bredde knäckebröd till pojkarna på morgonen – för att hon lyssnar. Jag kan berätta om min sorg, min lycka och hycklande svek – för att hon lyssnar. Likaså vet hon (hoppas jag) att hon kan berätta ALLT för mig. Det stannar hos mig tills dagen jag tar mitt sista andetag oavsett vad som kommer hände henne och mig emellan. Och när man inte har begränsat sin vänskap utan är 100% öppna och ärliga så blir det mycket lättare att prata.
Det betyder inte att vi alltid kommer överens. Men vi kommer åtminstone överens om att vi inte är överens.
Vi har faktiskt lätt för att acceptera att vi inte alltid tycker likadant men att det är okej. Hon tycker ibland att jag gör fel och jag är tacksam att hon säger det til mig. Man kan inte gå omkring och vara irriterade på vänner utan att säga någonting, det är att döma en vänskap till döden.
Ibland tycker jag att hon är korkad men jag säger det till henne – vi pratar om det – sen är det överstökat. Jag lyssnar gärna på henne, trots att hon kanske inte alltid håller med och vice versa. Om man alltid tyckt likadant kan jag tycka att det blir tråkigt till slut.

Sen är det ju så att det ska mycket till för att jag ska ”ta åt mig”. Vad jag gör/inte gör, säger/inte säger är jag mycket medveten om och därmed även medveten om att alla inte alltid håller med mig men det är okey, jag bryr mig inte. Jag kör mitt race – och detta vet Babbi med.
Jag är en väldigt okomplicerad vän att ha. Man behöver aldrig ifrågasätta mig eller undra var jag står – det vet man redan. Om jag är besviken eller ledsen på någon av mina vänner säger jag det till dem, sen löser vi det. Jag är inte långsint alls (men det är du, Babbi!) och har ganska lätt för att lägga ”småsaker” bakom mig. Jag tar inte åt mig lätt, jag retar mig inte heller lätt på saker och ting. Jag tror det beror på att jag varit med om sådana extrema saker att det ska något rejält till för att jag ska reagera negativt.

Och med det sagt röstar ni på mig.

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

13 tankar om “En riktig kvinna reder sig själv!”

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com