En ständig oro: gamla dagboken

Är det vanligt att gravida kvinnor nästintill förgås av en inre oro? Särskilt om man tidigare upplevt något traumatiskt så slår det en ganska hårt med alla “tänk om…”
Och emellanåt har  jag svårt att skaka av mig denna oron. När jag var hos läkaren förra veckan för mitt cellprov så var han noga med att poängtera hur många graviditeter som slutar med missfall. Tack för uppenbarelsen, doc. Hans ord ringer i mina öron, han fick det att låta som “jaja kul för dig att du är på smällen men förvänta dig inget..”
Minnet av missfallet mellan pojkarna sitter etsad vid min näthinna. Visste ni om det?

Så jag tänkte nu dela med mig av min erfarenhet och ge er en bild av varför man oroar sig i “onödan”..

Om du är väldigt känslig bör du kanske avstå från att läsa följande gamla dagboksinlägg..

Jag blöder..
Tors 10 jun 2004

I måndags kväll märkte jag att jag blödde lite. Men oroade mig inte för mycket, jag vet att det ska vara normalt under graviditet, men det var inte så när jag väntade Phini ju. Jag är inte naiv, förväntar mig inte att allt ska vara exakt detsamma.
I tisdags blev jag undersökt av läkaren på MVC, passade perfekt med läkartiden jag redan hade inbokad. Han sa att allt såg bra ut, livmodertappen såg normal ut.
Men så har jag börjat blöda lite till.. och lite till.
Så jag ringde till KK akutmottagning och de vill ha in mig dit i morgon bitti klockan 10:00 för ett ultraljud för att se vad som pågår.
Jag är livrädd att det rör sig om ett missfall.. Jag är i vecka 13 nu. Risken för missfall reduceras häftigt efter vecka 12, men risken finns ju.
Hoppas allt ser normalt och okej ut i morgon..

Bebisen är borta =(
Fre 11 jun 2004

Ultraljudet idag visade en liten bebis utan hjärtslag, utan rörelser.
Det enda vi såg var en liten bebis som dog för 5 veckor sedan men som fortfarande finns i min kropp.
Beskedet kom som ett knytnävs-slag i ansiktet på mig, jag var inte förberedd på detta.. jag har försökt vara positiv hela tiden – ”det är normalt med blödningar under graviditeten, inget farligt alls!”. Så detta kom som en chock.
När ultraljudsbilden dök upp på skärmen frågade jag ”vad är det?”.
Svaret dunkade emot mig ”ja, det är ett missfall ja..”
Efteråt så pratade läkaren om det ena än det andra, allt vi hörde va ”bla bla bla – hur vill ni göra?” Jag begrep inte vad hon pratade om, hade inte direkt lyssnat, bara kämpat mot tårarna. Jag ville inte titta på min man, jag visste att jag skulle börja gråta om jag gjorde det. Läkaren lämnade oss ensamma ett tag, då grät jag.
Jag fick 2 piller jag ska ta på måndag klockan 10.
Klockan 12 ska jag vara på KK för att bli skrapad, då ska bebisen ut..
Det kan inte vara sant!!!
Jag vill ha min bebis!

I morgon töms min kropp
Sön 13 jun 2004

Jag vet inte hur jag ska se i morgon.
I morgon ska jag skrapas. Min kropp ska tömmas på det liv vi skapade, som togs.
De senaste 5 veckorna har jag burit ett barn utan hjärtslag. Jag vet inte om jag ska vara lättad eller sorgsen att det kommer försvinna.
Helgen har varit dyster. Jag har pendlat mellan sorg och raseri och haft svårt att hantera alla känslor inom mig. Det var nog mest förvirrande och frustrerande om inget annat.
Men imorgon. Hur blir det?
Jag tackar min skyddsängel för barnet jag redan har, han och hans pappa ger mig ljus och liv, utan dem hade det blivit så mycket tyngre.
Hur kan jag gråta när jag ser min son le mot mig..?

Mitt missfall
Tis 15 jun 2004

Det blev inte som det skulle igår. Det blir aldrig som jag förberett eller planerat – min kropp sammarbetar inte med mig!!
Klockan 10:00 igår morse tog jag de två tabletter som läkarn gett mig i fredags, tabletterna som ska mjuka upp livmoderhalsen för att göra det lättare att skrapa.
Min man ville följa med mig, men jag sa åt honom att stanna hemma. Det kunde ju ta flera timmar på sjukhuset och med en liten bebis fungerar det helt enkelt inte. Det tog tid att övertala min man, han var så orolig.
Klockan 12:00 var jag på avdelningen där jag visades till rummet, till sängen.
Jag fick kläder, trosor och en binda som heter duga.
En sköterska kom in och skulle sätta dropp, ”rehydrate”, som är glukos, jag var ju fastande. Hon kunde inte sätta nålen, jag är svårstucken. Hon kalldade på Narkosläkaren, som inte heller kunde sticka mig. Hon kallade på en narkossköterska som kom in, stack och gick igen. Inga problem.
Sköterskorna hade förberett mig att jag skulle få vänta tills det blev ledigt i operationsrummet, så det kunde ta några timmar.
Efter några timmar började jag få ont i magen, det värkte så jag grimaserade så jag bad om smärtstillande. Panodil levererades men hade ingen verkan alls på mig.
Jag vilade lite, det fanns inget annat att göra. Jag vaknade av att jag rörde på mig och kände hur det rann till mellan benen – mycket. Så jag kikade och fick världens chock – en klump lika stor som min hand, alldeles gele-aktig. Jag ringde på sköterskan för att jag blev lite rädd (jag var inte förberedd på detta, jag skulle ju bara in, bli sövd, skrapad och slippa allt detta.. trodde jag).
Sköterskan kom in, tittade och lugnade mig med att berätta att det ”bara” är levrat blod, det är normalt, såhär ska det bli. Hon tog hand om mig, bytade underkläder åt mig och torkade upp. Så jag vilade igen.
Efter nån timme frågade sköterskan om jag fortfarande hade ont, och det hade jag – MYCKET ont. Så jag fick en spruta i benet.
Efter en halvtimme eller så rörde jag mig igen – det rann ordentligt mellan benen och när jag skulle resa mig upp kändes det konstigt mellan benen, jag krystade till och kände hur något pressades ur mig så jag krystade ut det och tittade.
Jag trodde inte mina ögon när jag tittade ner, jag har aldrig sett maken till BLOD.
Klumpar, större än de andra, och blod just precis överallt – på mig, rakt igenom bindan, på filten, på lakanet, överallt.
Jag ringde sköterskan och var lite smått panikslagen – så här skulle det inte gå till!
Hon kom in med ett ”kära nån!” – uttryck. Hon började genast torka upp, tvätta av mig, torka igen, men jag slutade inte blöda. Hon ringde på den andra sköterskan och sa åt henne att ringa operation, de måste ju ta in mig nu.
Sköterskan gav mig rena kläder och satte på mig dubbla bindor.
Ett kort stund därefter kom en läkare. Han ville se hur mycket jag blödde, undrade hur mycet jag blött, och ville kika med VUL (Vaginalt UltraLjud) hur det såg ut.
Jag kunde inte stå upp för det forsade ut blod så de tog en rullstol som de körde mig till ultraljudsrummet. Jag reste mig upp med hjälp av stöd från sköterskan och hon ledde mig till ”hästryggen”. Där tog jag av bindan och klumpar föll ner på golvet. Jag la mig ner på britsen.
Läkaren tog någon som likande en gigantisk topz med en spatel av tyg och började ”rota” i underlivet på mig. Det gjorde fruktansvärt ont och jag skrek till lite. Sköterskan tog tag i mina händer och höll dem hårt samtidigt som hon sa åt mig att andas. Läkaren sa att allt låg i livmoderhalsen. ”Allt vad?!” undrade jag.
Det jag fick till svar var ”Graviditeten”. Konstigt svar tyckte jag, jag förstod inte vad han menade. Vaddå graviditeten..?
Han började plocka ut rester med dessa ”topzen” och sedan sprang sköterskan iväg och hämtade en lång tång av metall, jag fick världens panik när jag såg den och kunde helt enkelt inte titta ner när läkaren förde in den och började dra ut klumpar ur mig. Jag skrek till och spände mig som en fjäder, det gjorde så fruktansvärt ont. Sköterskan höll mig hårt och pratade lugnande med mig. Tack och lov för henne.
Efter att han rensat ur min livmoderhals skulle han kika med VUL, det gjorde inte lika ont men jag var fruktansvärt öm. Jag ville se hur det såg ut inne i mig. Bilden från i fredags, när jag såg bebis i magen satt som etsad i mig, men denna gången såg jag ingenting. Läkaren visade mig att där hade fostret varit men det var borta nu. Han visade var jag hade blod som låg, som skulle ut. Det var inte mycket kvar.
Men fostret, moderkaka och allt hade redan kommit ut så han sa att skrapning fick avvaktas. Det var inte säkert att jag behövde skrapas nå mer. Han ville behålla mig över natten eftersom jag blödde så. Jag sa att jag gärna ville hem till min man och min son. Han ville avvakta så han lovade ingenting.
Åter till rummet där jag ville tvätta av mig på toaletten, jag hade torkat blod runt benen, ja överallt. Sköterskan stod utanför toaletten, det visste jag itne förrän hon knackade och undrade hur det var med mig. Jag kände mig yr och svimfärdig så hon sa åt mig att låsa upp. Just som jag gjorde det höll jag på att trilla ihop, jag tog tag i droppställningen och sköterskan tog tag i mig, och sträckte sig efter larmet. Då hörde jag något som påminde om en skenande hjord. 4-5 sköterskor kom rusande, en av dem tog tag i mig och de ledde mig til rullstolen som stod utanför toaletten.
De andra banade väg till sängen dit de körde mig och hjälpte mig upp i.
En sköterska bäddade ner mig, en annan la en fuktig kall trasa över min panna. De rättade till droppet och sa åt mig att vila. Och det gjorde jag.
Min ögon var halv slutna, jag bara vilade. Jag såg att ”min” sköterska stack in huvudet i rummet sådär var femte minut och bara tittade på mig. Sen somnade jag till lite men vaknade när sköterskan la en hand på min panna och höll mig i handen och undrade hur jag mådde.
Jag vilade lite till och mådde mycket bättre efter någon timme. Sköterskan undrade om jag ville ha lite fika och jo tack, det ville jag.
Hon plockade bort droppet och jag smög ner till matsalen och tog mig en VÄL FÖRTJÄNT kopp kaffe och två knäckebröd. Det smakade dessvärre inte mycket.
Läkaren kom till matsalen, satte sig ner mitt emot mig och frågade hur jag mådde, hur mycket jag blödde ochom jag ville hem på kvällen. Klart jag ville hem.
Så han sa att jag skulle få åka men men jag var tvungen att komma tillbaka om jag skulle blöda mer, få feber eller dylikt. Det lovade jag och gick genast ner till rummet för att få röret i handen bortplockat, packa ihop mina grejor och ringa min man!
Jag gick ner till bussen men blev yr så jag satte mig ner utanför patienthotellet och la huvudet mellan knäna. Människor som passerade mig titta konstigt på mig, förmodar att jag såg ut som en alkis, när jag satt där, yr & vimsig, blek med rufsigt hår, men jag brydde mig inte så värst, – allt var ju över.
Jag väntade på bussen i en halvtimme och läste igenom broschyren om missfall som sköterskan gett mig.
Väl hemma hade min man städat undan och lagat mat till mig, han tyckte att jag skulle äta. Kvällen var lugn och tyst, det var skönt att vara hemma.
Vår son somnade vid 22 och vi gick själva till sängs lite över 23, och sov till 9 i morse. Vår son kanske anade att vi behövde en sovmorgon för han vaknade efter oss, efter 9 i morse.
Nu mår jag okej, efter omständigheterna. Blöder lite men inte extremt – öm men inte så farligt. Det är så skönt att det ä över nu. Jag har sån otur :(
Det var inte såhär det var planerat, i alla fall.
Detta vill jag aldrig mer gå igenom..

Jag gick en hel helg med vetskapen om en död bebis i min kropp. Det var horriblet. För att inte nämna själva missfallet som var både fysiskt och psykiskt tärande. Jo visst finns det värre saker man kan gå igenom, somliga varken kan eller vill jag föreställa mig. Men det är erfarenheter som dessa som sätter spår och gör oss livrädda och oroliga. Och den tanken som dunkar inuti mig är “lever min bebis..?” För man ska inte ta något för givet. Jag önskar att jag kunde genom ett trollslag ta bort vissa tankar och känslor men jag är inte mäkig nog. Jag bara önskar att man kunde få veta..

Du gillar kanske också...

10 svar

  1. patruska skriver:

    kommer ihåg detta. tänkt så länge jag följt dig, i med och motgång. förstår att oron måste finnas där, men tänk på att ni någongång i maj kommer ha en välskapt bebis i era armar. ta vara på denna fina tiden

  2. JASAS.se skriver:

    Så fruktansvärt. Jag sitter här med blöta kinder. Men om några månader har Ni Er underbara lilla prins/essa här och då ska vi alla glädjas åt det! *hart* *hart*

  3. Emma skriver:

    Gud va jag känner igen mig!! Är gravid för första gången nu, i vecka 16. Första veckorna höll jag på att bryta ihop, oron gnagde i mig och jag visste inte om jag skulle kunna känna mig glad över graviditeten, jag visste ju inte om barnet levde.. I vecka 12, efter mycket om och men, fick jag en tid på Gynakuten och fick göra ett vaginalt ultraljud, bebisen levde och vinkade till oss.. Helt fantastiskt! Många klumpar i magen släppte, men nu börjar orons komma tillbaka.. Har tid för vanligt ultraljud om två veckor, jag får helt enkelt hålla mig.. :) TACK för de fina orden du skrev i ett annat inlägg! Man väntar barn, inte missfall, vi hormonstinna, oroliga gravida kanske ska ha dom orden ekandes i huvudet annars blir vi nog galna. :)

    Eftersom att du haft ett missfall bör du väl få vaginala ultraljud om du vill? Speciellt om du utrycker din oro. Kramar på dej!

  4. Anna skriver:

    :( fy vad hemskt.. Jag förstår verkligen din oro när man varit med om något sånt här. Håller verkligen tummarna för att allt kommer gå bra för er.

  5. Glory skriver:

    Usch vilken hemsk upplevelse det måste ha varit :( Tänker på er… Kramar

  6. Madelene skriver:

    Beklagar!!!! Det hände mig samma sak det med blod klumpar som var stora som in i helvete, man kunde inte göra något förän det rann….Jag gjorde abort i v 14 för killen visa sig vara ett stort rövhåll, så tänkte på barnets bästa även om vi planera det lite..

    Kramar

  7. Kicki skriver:

    Förstår din oro. Vågade själv inte tro och glädjas över att det skulle bli en bäbis förräns ultraljudet i v18 var gjort och jag sett det lilla hjärtat slå

  8. MansonDust/Cim skriver:

    Jag tror att alla kvinnor oroar sig över missfall, just för att man inte kan göra något åt saken. Man får vänta & vänta, springa på toa tusen gånger om dagen för att kolla ev. blödning. Det är något som bara dom som varit gravida kan förstå. Varenda molvärk analyseras. Jag hoppas så innerligt att det slutar bra för er !! *harrt* Försök att njuta av graviditeten trots all oro, det försökte jag.. jag tänkte att OM något går åt helvete så jag har ändå njutit av det som har varit.. hade nog ångrat mig annars.

    Jag gick en hel helg med en levande, sparkande 18 v bebis i magen.. som jag visste inte skulle leva veckan efter.. :(

  9. Helen skriver:

    Shit alltså…jag har också haft en ofosterig graviditet som det heter. Det är nu, 3 ½ år sen. Jag skulle mest åka till KK för att kolla läget, och prata med en kurator om en abort. Jag ville egentligen inte, men rådande omständigheter gjorde det så. Då när jag kom dit skulle jag varit i vecka sju, veckan efter var det ytterligare test med blodprov och vaginalt ultrljud, fortfarande ett dött foster som dött i vecka 5+3 sen så vecka 9 fick jag komma in. Skulle på skrapning, utan tabletter så som du skrev och kvällen innan så fick jag skitont, jag kunde knappt gå och jag började blöda. Ringde min mamma efter panodil och då har jag ont. Vi ringde gynakuten, men eftersom jag ändå skulle komma dagen efter och jag inte blödde så mycket. De har tydligen vissa kriterier…så fick jag vänta. Tabletterna tog jag vid 23,40 jag somnad vid 03, tiden. Det var oerhört jobbigt!

    Hoppas attl går väl med det nya lilla livet.

  10. pubes skriver:

    Men fy vilken hemsk läsning! Det där hoppas jag att jag aldrig själv får uppleva. Kram på dig!

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.