En typisk morgon med en diagnosunge. 

Han är en sån fantastisk människa, min son Laaiti. Om han bara kunde se sig själv genom våra ögon. Vi har gått igenom så mycket tillsammans. 

Han tycker inte alls om sina diagnoser. Han tycker inte om att vara udda, att ha resurs, att ofta göra saker han inte vill (ex slåss). Han säger ofta saker han inte menar och mår så dåligt över det efteråt. 

Alla utredningar. Besök på olika BUP. Möten. Prova medicineringar och ändra doser. Det är mycket. Men han är s fenomenal. Han är så sjukt intelligent och det är en tidsfråga innan han diskuterar saker som som för mig kommer vara rena grekiskan. Det vet jag. Han är så hjälpsam – alltid när jag ber om hjälp så gör han det direkt, utan att ifrågasätta eller be om nått åter och utan sura miner. Han är omtänksam och kärleksfull – ni skulle sett hur han månar om sin lillebror. Det är en ren äkta kärlek. 

Den senaste tiden har det varit jobbigt. Blodproverna visade förändringar som innebar att vi var tvungna att sänka dosen på den vikigaste medicinen. Alla märkte förändringen direkt.  Första veckan fick jag samtal av en mamma. Tredje veckan ringde hon igen. Möten på skolan. Det var slagsmål ovh hårda ord varje vecka. Var varannan dag. Hemma var/är han överaktiv och störig. Nu ska vi ändra medicinerna igen. Skaka om honom lite..

Men så imorse fick han ett utbrott. Ett så familjärt sådant. Samma visa – kläderna. Ni förstår, de ska sitta på ett särskilt vis och kännas på ett särskilt vis (autism). Och en liten känsla eskalerar fort och innan vi vet ordet av har vi en tornado här hemma. Han skriker och slår allt han kommer nära. Han har ingen impulskontroll och bara kör hejdlöst (adhd). Allt jag säger är fel och han säger emot mest bara för sakens skull (odd). Då har vi alla hans tre diagnoser i en och samma stund. 

Men idag, mitt i kulmen av det hela precis efter han dunkat i väggar och kylskåp så skriker han med full kraft ”MAMMA!! JAG BEHÖVER HJÄLP ATT LUGNA NER MIG!!”

Jag vet bättre än att skrika tillbaka och bråka när han är sådan. Bäst är oftast att vänta ut det. Man kan ingenting göra förrän han är lugn och mottaglig. Därför satt jag i soffan. När han då sa att han ville ha hjälp så var jag snabb att ta den utsträckta handen. Det är inget mindre än en seger i sig att han bad om hjälp när det var som värst. 

Så jag gick ut i köket till honom. Drog honom till min famn och i mitt knä. Höll honom hårt med en hand på hans rusande hjärta och andades lugnt och tydligt i hans öra med mantrat ”andas lugnt…..”

Han lugnade ner sig relativt fort. Vi kunde åter igen prata. Och han tog på sig kläderna och tog sin medicin. Jag fick en puss innan han gick till skolan. 

Jag är så stolt. Att han sa till – att jag fick och kunde hjälpa. Han är så duktig, trots allt. 

   
 

Du gillar kanske också...

6 svar

  1. Tezzilitezz skriver:

    Fantastiskt! Underbart att läsa att han kan be om hjälp, så ung med alla dessa diagnoser! Kommer att bli en bra vuxen :) kämpa på!

  2. Marie skriver:

    Det var ett stort och magisk ögonblick! Förmodligen för er båda. Heja Laaiti :heart:

  3. Jeanette skriver:

    Vilket fint slut! Sitter här med tårar i ögonen, blev så rörd! :rose:

  4. Kina skriver:

    Lilla lilla gossen ❤️ Ingen ska behöva känna så. Ge DIG också en stor kram som går igenom detta även dom stunder det är jobbigt. Ni ska alla vara glada att han har en så förstående familj/mamma/pappa/syskon, han kunde ju inte ha alla dom diagnoserna i en bättre familj ❤️

  5. patruska skriver:

    Alltså jag är inte blödig av mig men att läsa detta gör mig rent tårögd :heart:

  6. Millan skriver:

    Underbart.

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com