Ensam är stark? (KK igen..)

Idag är det dags. KK. Nu har jag flytt alldeles för länge och nu måste jag ta itu med detta. Jag har ju vetat i flera år att allting inte är okay och efter några cellprov som visat ’förändringar’ tog de mig på bar bärning sist och skickade direkt en remiss till KK.. redsten känner ni till. Och idag är dagen då jag ska dit och bli stympad. Och ni ska veta att jag inte alls ser fram emot det – det är långt ifrån att jag vaknade i morse med ett leennde, redo att ta mig an världen. Inte idag.

Och det är så, att allt jag gått igenom i mitt liv, har jag gjort helt ensam. Allt ifrån övergrepp, mobbing, fetma. Jag har motarbetat allt det där själv. Min magsäcksoperation gick jag igenom själv och hade ingen som väntade på mig vid uppvaket. Min bukplastik och mina inlägg. Ensam. Jag har alltid klarat allting själv så frasen "Ensam är stark" har blivit mitt livsmotto. Jag klarar allt själv och ber aldrig om hjälp. Så lever jag.

Till och med egentliga småsaker som jag behöver hjälp till. Som exempelvis min klädkammare som är full med möbler som behöver forslas bort och kastas – det klarar jag inte av själv, det ska både bärkraft och bil för det men jag ber ingen utan låter det hellre stå där tills dagen jag flyttar och måste be om hjälp.
Alla gånger jag egentligen behöver storhandla och en chaufför avstår jag från för att jag inte ber om hjälp. Det handlar inte om stolthet för mig, utan det är bara så det går till för mig, det är så jag alltid levt och det är det enda jag känner till. Och det är ytterst sällan jag faktiskt ber om hjälp och när jag väl gör det så är det för att jag måste och inte för att jag vill.
Och mina närmsta vet att jag inte ber om hjälp iheller. Därför är det ofta de inte erbjuder iheller. För att jag oftast hade tackat nej.

spooky2Men sen har vi vissa som lärt sig trixet. Som inte frågar. Som just detta med mitt besök idag till KK. När jag pratade med Lotta och berättade för henne att jag måste dit igen och skära bort en bit av min livmodertapp frågade hon inte om jag vill att hon ska följa med. Hon SA att hon ska med. Och gav mig därmed ingen valmöjlighet. För Lotta är det en självklarhet att detta inte är någonting man går igenom ensam – för mig är motsatsen det enda alternativet.
Jag har ju gjort allt annat själv. Och just i skrivandes stund när tiden närmar sig kan jag inget annat än att vara tacksam för hennes stöd, att hon följer med mig. Särskilt Lotta, av alla mina vänner. Hon är realist och naturlig och hon gör sig inte till. Hon vet exakt vad detta handlar om och det känns betryggande.

Och av ALLA mina närmsta vänner var det inte många som erbjöd mig sällskap. Min chef Cindy erbjöd sig att följa med mig. Hon har semester och sa att hon skulle avboka alla sina planer för att följa med.
Cindy och Lotta.  Och de kommer förmodligen aldrig förstå vad det betyder för MIG.

Enstaka vänner har sagt "lycka till, jag tänker på dig". Några av dem har bett mig höra av mig efteråt för att berätta hur det har gått. Och några av de som jag sett som mina närmsta har inte ens nämnt det. De vet om vad som händer, vart jag ska och vad jag ska göra men har inte sagt ett enda ord om det, som om det inte finns. De kanske tror det är tabu? Eller så väntar de på att jag ska dra upp det? Eller så är det ingen big deal för dem.. men för mig..
Alla är vi olika. Men jag hade uppskattat om de kommit till mig för att visa mig sitt stöd. För det hade jag gjort. Men stundtals undrar jag lite vart mina närmsta är nu när jag behöver de som mest..?

superwoman Men mina vänner kanske tror att jag är en superkvinna, byggd av ståltråd och järnbultar där ingenting kan bryta ner mig. För de har följt mig genom livet och sett mig kämpa med glöd. Men jag är inte omänsklig. Det finns saker som biter på mig med. Men jag inser att det ska bra mycket till för att förgöra mig, och jag är medveten om att jag är bra mycket starkare än många andra men mest för att jag inte har något val. Men bakom mitt skal, mitt tuffa yttre, är jag väldigt mjuk och känslig och jag kan också bli nervös och orolig, trots att jag inte visar det för många. Men mina närmsta borde veta detta.

När Kim skickade sms om att hon varit på KK ringde jag henne på studs, inom loppet av sekunder, för att veta vad som hänt och hur hon mår. Jag släppte allt. För att Kim är min vän och jag älskar henne och jag finns där för henne. Och Kim, som jag, hade mycket som behövdes åtgärdas.

Så idag är det min tur och med mig följer Lotta, som var snabb med att ta en plats. Jag uppskatt henne mer än någonsin just idag. För Lotta anser att detta inte är någonting man ska gå igenom själv. Tänk om alla mina närmaste hade känt likadant. Tänk om alla hade erbjudit mig de som vänner och stöd.

Tack Lotta. Och tack till Cindy med sitt enorma hjärta <3

Du gillar kanske också...

20 svar

  1. Sarah skriver:

    Att erbjuda sin hjälp till någon som oftast inte vill ta emot hjälpen, gör att man till slut ger upp.
    När ska man då veta att dom verkligen behöver hjälp?
    Då kan jag tycka att den som vill ha hjälp,
    får helt enkelt be om det.
    Det är så jag tänker, kanske gör dina vänner också det, och därför har de inte sträckt ut sin hand?!
    Och ganska tidigt skrev du i bloggen att Lotta skulle med, vilket gör kanske sitt till, för dom vet att du redan har en vänmed att hålla handen.
    Iaf, jag hoppas allt går bra för dig i dag, och jag håller mina tummar hårt för dig.

  2. Emma skriver:

    Klart alla behöver stöd och särskilt du som gått igenom mycket själv. *Tänker på dig*

  3. Emelie skriver:

    Lycka till idag! Hoppas allt går bra. *blomma*

  4. Hanna skriver:

    Tänker på dig idag! kram

  5. Ellen skriver:

    Håller dig i tanken idag! *love*

  6. Emma skriver:

    Många kramar till dig. Jag ville fråga men vågade inte… *blush*

  7. Sandra skriver:

    Även om man vill ”klara” skaer själv, så behövs frågan ändå ställas. Det är ju på det sättet man kan skilja vänner från närmsta vänner. Tänker på dig, vet att du klarar det.

  8. Maria Malmgren skriver:

    gumman… klart jag hade frågat om jag vetat att jag kunnat komma på något sätt … men det blir tyvärr lite bökigare när man har en liten bebis som William.., men du finns HELA tiden i mitt hjärta..GLÖM ALDRIG DET …. tusen tack själv för gratulationerna igår….

    we love you….

    kramar Maria & William

  9. ninna skriver:

    Tänker på dig!
    Du är mycket lyckligt lottad som har en vän som Lotta vänner som henne växer inte på träd.
    Tror detsamma om dig då det lite är så jag uppfattat dig med som person.

    Sänder dig en stor varm kram *kjerlek* *blomma*

  10. Andie skriver:

    Lycka till idag.

  11. Sandra skriver:

    Lycka till idag, tänker på dig!

  12. Jessica skriver:

    Hoppas allt går vägen.
    *blomma* till Lotta som är en sann vän

  13. dizzy skriver:

    hej gumman! hör av dig om du vill ha sällskap efter bara ring så kommer jag!!! det vet du!!

    puss bade min love you *hart*

  14. Filippa skriver:

    En vän som Lotta (o Cindy), borde alla ha! *clap*
    Alla mina tankar går till dig idag! *blomma* *kjerlek*

  15. Anna skriver:

    Skönt att Lotta inte gav dig något val utan bara följer med.. :) Lycka till idag… *love*

  16. Frida skriver:

    Lycka till! *trosta* *blomma*

  17. e v e skriver:

    Hoppas att det gick bra där idag!
    *trosta*

    Då och då är det bra när någon speciell person (som står en nära) finns där för/hos en, fast man i vanliga fall är ”ensam stark”.

  18. Carita skriver:

    Hoppas besöket på KK gick bra och vad skönt att Lotta är med som stöd åt dig! Vi behöver alla stöd emellanåt, hur stark man än är i vanliga fall så finns det stunder som för dig idag som man behöver en vän med sig!

    Kram på dig *hart*

  19. MaddeMad skriver:

    Usch gumman nu får jag dåligt samvete.
    Men jag har erbjudit mig att följa med när jag fick veta att du skulle dit men då skulle Lotta följa med dig.
    Vi har inte haft så mkt kontakt på lite mer än 1 månad av olika orsaker men vi vet vart vi har varandra & blir inte sura över att vi inte har tid för varandra & de hoppas jag fortfarande att vi har.
    Jag har min familj, du din, jag hög gravid, du jobbar mkt, jag stor som ett hus & orkar inget, du med måååånga bollar i luften.
    Just nu så e vi inte samklang men jag hoppas att du vet att jag finns här för dig.
    Jag kommer alltid att ha tid för dig stumpan!
    Jag ser dig som en stark tjej som vet vad hon vill & tar för sig av livet.
    Du är omgiven av många vänner som vill dig & dina barn bara väl.
    Därför så trodde jag att du hade ett stort stöd från mångahål & kanter.
    Hade jag vetat så hade jag trängt mig på & tagit plats gumman.
    Hojta om det e nått, du vet att jag tåler sanningen ;)

    F´låt! *hart*

  20. Therese Anerland skriver:

    Det är inte lätt att försöka hjälpa någon som inte ens ber om hjälp.
    Jag vet för jag är likadan själv.
    Finns många gånger när jag har önskat att jag bett någon att följa med mig men som sagt jag ber inte om hjälp..
    Hoppas att allt gick bra.

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.