Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

10 tankar om “Skyddad: Everybody loves you… when you’re DEAD.

  • Marie

    Jag tänkte på det när jag skrev min kommentar i detta förra inlägget, att barnen inte får en möjlighet till att kunna lära känna sin pappa. Även om det hade dröjt tjugo år så kan de aldrig nu. Förstår att du inte kommer sakna Dickhead, även om han skapade lite dramatik här i din blogg :)

  • Dizzy

    Jag förstår dig. Det sa jag till oskar. Det du e mest ledsen över tror jag är att barnen kan inte söka upp honom. Eller hoppet du hade han kanske bli bättre. Hitta de rätta banor så pojkarna skulle träffa sin pappa. Det e den sorgen jag beklagar. Att det hoppet e slut han skulle bli bra igen. Ja p som tagit hand om allt hittade han sörjer nog mest. Jag träffade aldrig han jag fick höra bra och dåliga saker. Men tror det goda allt bli bra till slut. Men på sett och vis. Han har det nog bättre nu. Även om det uppe i skyn. Kram kram kram

  • Kim

    Det é alltid tråkigt när någon går bort, ung som gammal.

    Jag va en av dom som faktiskt skrev R.I.P på min status, för jag hoppas han får den friden han sökte. Det gjorde ont i mig den dagen du berättade. Det gjorde ont för livet är så skört, ett liv släcks. En människa kommer inte tillbaka, du får inte se den människan andas igen, le mot dig, krama dig, prata med dig.

    Mina tankar den dagen gick till min pappa som dog när jag va ung. Alkoholist som han va. Tog alkoholen framför oss barn. Jag va inte ledsen när han dog. Men likväl förbannat varje jävla år när dagen kommer blir jag så ledsen, så arg, så frustrerad. VARFÖR?

    Allt min pappa missar. Titta mina vackra barn. Titta pappa vad jag åstakom i mitt liv. DU missar allt detta pga alkohol.

    Jag känner att det är dax för mig att berätta en sak för dig Madde. Så när du känner att du har tid. Ring mig *tfn*

    Oavsett hur en människa än gör sitt liv så lämnar den ett tomrum. Den lämnar en massa obesvarade frågor. Och det gör fruktansvärt ont.

    Usch, nu vart jag ledsen igen :(

    *lavloo* // Kim

  • Kicki

    Fantastiskt skrivet som vanligt. Du äger en unik förmåga
    att dela med dig av dina tankar och känslor.
    Spara dina ord och tankar och ge dem till dina barn
    när de är mogna att ta emot dem!

  • Andie

    Det som är mest ledsamt är att era söner inte kommer att kunna söka upp honom när de kommer upp i den åldern.

    Sedan så blir man så ställd när man läser att någon avlidit att man instinktivt skriver/säger ”beklagar sorgen”, det tillhör artighet och ett sätt att visa sin omtanke.

  • H

    Det stämmer så himla bra hur människors död får alla att nästan sjunga ut ”R.I.P, jag kände inte dig, men…” (och jag vill bara spy på det!) och i princip helt (för den avlidne) okända människoar att starta ”Till minne av”-grupper på Facebook osv.

    Hur som helst… Det jag menade med ”beklagar sorgen”(som jag iofs inte skrev ut ordagrant, men det var väl det som stod mellan raderna antar jag)-kommentaren var i första hand för pojkarnas skull – att de mist sin far och som du skrev, att de nu aldrig kommer ha en chans att kunna välja om de vill träffa honom när de blir äldre, kunna lära känna honom eller att W faktiskt skulle kunnat ordnat upp sitt liv och alla ni hade kunnat funkat ihop igen på ett eller annat sätt. För hoppet är trots allt det sista som överger människan, det är i alla fall vad jag tror… Och just DET är så himla sorgligt att jag känner det i maggropen medan jag läser om det. Kanske för att min egen pappa dött från mig och mitt barn som han aldrig hann träffa, jag vet faktiskt inte.

    Men det som gör mest ont nu efter att ha läst om dig och DIN W och när jag förstått hur sjukt jävla menade ni var för varandra är att jag förstår dig på ett sätt som 1) får mig lugn eftersom du precis satt ord på kärleken och det jag känner för min själsfrände J, passionen och ja allt! …men 2) samtidigt gör mig rent ut sagt livrädd. Livrädd eftersom det, som sagt, är exakt vad jag och min J känner för varandra, hur vi är med varandra, hur jag känner igen alla de där små sakerna som gör att vi är ”vi” och inte bara ”du och jag” och hur de kan få en att nästan gå sönder av kärlek! … Och hur lätt det kan slitas ur famnen på en. Jag tar aldrig saker för givet och jag inser sen förr att mycket skit kan hända och det när man minst anar det, det vet jag av erfarenhet, men nu insåg jag att det kan hända vem som helst även mig (önskar jag hade världens största PEPPAR PEPPAR-kar att hälla ut just nu) och jag KÄNDE verkligen frustrationen, sorgen och nästan en gnutta ilska över att först få äran att älska någon så som jag gör med J och så som du beskrivit att du och din W älskade varandra och sen att av någon dum/onödig/sorglig anledning inte få vara tillsammans! Det som måste kännas som världens mest självklara sak! Jag kan inte ens föreställa mig.

    Så jag avslutar här med att säga att jag beklagar förlusten av din Wayne och även pojkarnas pappa :(

  • Me

    Jag tycker du går lite väl hårt åt. Han valde inte att bli sjuk och att han lyckades överleva såpass länge är ganska starkt i mina ögon. Jag försvarar inte drogerna, där har vi alla ett val. Men när ångesten sätter in är man ganska liten. För att inte tala om manierna där han faktiskt inte själv styrde, ju högre upp desto hårdare fall.
    Jag kände inte honom, inte alls, men jag vet tillräckligt för att kunna säga att det inte är en dans på rosor att ha den diagnosen han hade som du beskrivit. Där hjälper det inte att ”ta sig i kragen”
    Iom detta så antar jag att du vet att det är ärftligt?

    Beklagar återigen att han inte lyckades må bättre men att det är skönt att han fått ro från helvetet.

  • Tess

    Jag beklagar oxå den biten att pojkarna har förlorat sin möjlighet att ngn gång i framtiden få lära känna sin pappa….

    Minns oxå…Hur de strålade om dig när du pratade om honom o precis som du säger hur de strålade om er när man mötte er tsm…..

    De e så tragiskt hur ngn man älskar förändras till ngt som man inte tycker om längre….Minns ju även den biten

    Kramisar

  • Anna

    Sitter i Bali på att café med tårar rinnanden längst med mina kinder. Du vet vart jag står i frågan med Wayne. Men jag var där….i början. Och jag beklagar sorgen. Det gör ont i mig att veta vad folk kan vara kapabla till….hade velat skriva så mkt mer men jag är så kass på att formulera mig. Love you lots. x Anna
    :(