Fetma: Magsäcksoperation


Varning för känsliga (äckelmagare) läsare.

Var det någon mer än mig som såg dokumentären på kanal 5 häromkvällen? Dokumentären handlade om en 29-årig ganska överviktig mamma. Originaltiteln var ”Half ton mum” och med det kan man nog gissa hur pass ganska överviktig hon var. Dokukmentären fick följa henne genom hennes magsäcksoperation och slutligen hennes död då hennes hjärta inte klarade mer. Det är ett under, för mig, att hon ens levde så länge.

VBGÄmnet magsäcksoperation ligger mig varmt om hjärtat – de flesta av er vet redan att jag själv kämpade mot övervikt i många år och fick en egen operation 1999. Jag fick då den ”lilla” operationen; VBG (Vertikal Banded Gastroplastic). Jag vägde som mest 122.6 kilo med en BMI på 47.7 vilket klassas som morbid obesitas = dödlig fetma. Allt som allt gick jag med mycket möda och besvär ner till 48 kilo, de sista 5-10 kilon efter min seperation och jag rasade ner i vikt. Min BMI hamnade då på 18.8, just på gränsen mellan normalvikt och undervikt. Så från en extremitet till en annan. Idag ligger jag på en normalvikt och pendlar som oftast mellan 50-55 kilo.

Det är en alltför vanlig påträffande fördom att feta människor är lata och operation är den lätta vägen ut. Visst kan det verka enkelt. Man blir opererad och vipps man går ner i vikt av sig själv. Om det vore så enkelt.. om det vore så enkelt så hade inte somliga patienter får om-oprereras. Då hade inte så pass många patienter ökat i vikt igen.
Operationen är en sista utväg ja, men det är långt ifrån lösningen på fetma. Det är hjälp till självhjälp och det vet jag av erfarenhet. Om jag hade kunnat gå ner i vikt utan operation så hade det varit mitt främsta val och jag hade därmed sluppit med de dagliga komplikationer och det hemska 30cm ärret jag fick från naveln upp till mina bröst.

När jag blev opererad hade jag inget stöd av någon. Varken familj eller vänner. De respekterade mitt val men de var livrädda. Det finns alltid en risk med operation och narkos, särskilt som en fet människa ska sövas. Man hade läst artiklar om patienter som avlidit under operation eller strax därefter så min familj var rädd att jag skulle möta samma öde. Men jag var fast besluten. Jag ville hellre se mig själv dö för att jag försökte göra något åt min problem än att dö för att jag var för fet. Jag var väldigt ung (18 när jag fick plats i operationskö, 20 vid OP) och kunde inte se mig själv leva restan av mitt liv som fet.

Jag minns informationsmötet. Ett helt gäng feta människor som inte fick plats i sina stolar. Och nej, jag skäms inte ett dugg att kalla dem feta, för det vore en skönskrivning att säga mullig eller överviktig. Jag var FET. Jag var way past mullig, tjockis eller överviktig. Läkaren som tog emot oss var en uppblåst, egocentrisk läkare med en barbarisk framtoning. ”…. och ert äckliga fett står jag och drar i dagarna i ända” vill jag minns honom säga. Och det var först där som jag insåg att jag faktiskt var fet. ”Nej ni är inte tjocka. Ni har inte kraftig benstomme. Ni är FETA” och det var sällan man fick höra det rakt i ansiktet, i ärlig ton och utan ilska, att man var fet. Han var inte ett dugg finkänslig men vi svalde det för att han skulle hjälpa oss. Ingen tyckte om honom och jag tvivlar på att någon tycker om honom idag heller. Jag har varken träffat någon patient eller sköterska som har något gott att säga om honom som person men som kirurg blir han hyllad landet runt. Och det är ju det väsentliga, om du frågar mig.

Jag minns när jag vaknade upp från operationen. Törstig som fan och fastande. Dagen innan hade jag tagit min sista måltid – pizza. En äckligt fet pizza. Det var min sista måltid som fetknopp. Och dagen efter när jag omtöcknad vaknade erbjöd en sköterska mig lite vatten. På en tesked. Jag drack min tesked vatten och med en gång kände jag mättnad. Mättnad – på en tesked vatten. Det är ju löjligt. Och jag kunde inte minnas när sist jag faktiskt hade känt den här typen av mättnad. En mättnad som mer kan liknas med att man känner sig full, man känner ett stopp. Man varken kan eller ens vill äta mer. Det var en annan typ av mättnad för mig. Sedan den dagen försvann även det konstanta suget jag hade haft efter godis, chips, läsk och kakor. Jag var inte ens sugen och jag kan fortfarande inte förstå varför suget försvann med hungern.

Jag var sjukskriven i 4 veckor. 4 veckor efter att jag blivit uppsrätt som en kalkon på thanksgiving, med ett sår från naveln & upp mellan brösten. Jag tyckte det var alldeles för lite och kände efter operationen att jag behövde minst ett decennium att återhämta mig.

De följande 4 veckorna var det enbart flytande föda för mig (flytande innebär allt utan bitar, yoghurt man får sila bort frukt & bär ex) och det ska ni veta, som gammal matmissbrukare, var för jävligt. Särskilt när man såg mat överallt. McDonald’s reklam på TV följdes av Burger King’s reklam. I alla jävla filmer skulle det ätas och tuggas och när jag vände mig om i soffan såg jag min dåvarande make (make #1) äta mat. Fy fan vad äckligt, jag ville också äta. Det var en vana att äta, inget annat. Och ni vet alla hur svårt det kan vara att bryta en gammal vana. Det var då jag introducerades till komplikation nummer 1 som efterföljdes av min gastrikoperation. Jag smög ut i köket en kväll, öppnade kylskåpet och såg grillad kyckling. Jag har aldrig varit glad för varken kall mat och i synnerhet inte rester men det såg så lockande ut. Jag tänkte, att ingen kommer märka om jag bara tar en pytteliten tugga. Man kan ju få fuska lite, tänkte jag. Men den typ av ”liten tugga” jag var van vid var helt plötsligt en stor tugga för min pyttemagsäck numera. Jag tog min (vad jag trodde) mini tugga och efter en liten stund kände jag obehaget och smärtan i magen. Jag kände hur min magsäck fylldes ”av sig själv” och det var första gången jag spydde efter min operation. Min minitugga kom upp efter att jag hade fått ”dumpat” det slem som hade fyllt min mage. Äckligt. Jag lärde mig min läxa och under resterande fasta åt jag inte ett piss.

Efter min 4 veckors fasta var det dags att börja äta puré. Jag var bekväm och enkel av mig och började med barnmatspuré. Ganska smaklösa och jag förgyllde smakerna med kryddor för att kunna ”njuta” av maten. Den minsta barnmatspuré burkarna räckte till 3 måltider så du kan föreställa dig just hur lite mat fick plats i min mage. De två veckorna gick ganska fort innan det var dags att börja äta ”normalt”. Vad fan är normalt? Vad är normalt för en magsäcksopererad?

Men jag var fast dedikerad mitt projekt. Jag ville verkligen gå ner i vikt. Jag visste att jag var tvungen att förändra mina matvanor och mina motionsvanor, jag visste att det krävde en drastisk förändring i mitt liv. Jag hällde ut min standardmjölk från skånemejerier och införskaffade lättmjölk som jag för övrigt inte tyckte om. Jag slutade med socker i kaffet och jag slutade äta godis, chips, kakor och läsken bytte jag ut mot bättre alternativ. Det var faktiskt inte så svårt alls eftersom suget, som jag nämnde, efter sötsaker hade med ens minskat radikalt.
Jag satte min cykel som för övrigt hade överlevt mina 122 kilo förr och började promenera till skolan. Det tog mig 1,5-2 timmar att gå dit. Det var inte alltid lika jävla roligt men tydligen så gjorde det nytta. Det var de lättare sakerna att förändra.

Det svåraste av allt var att bli medveten om mina matvanor. Om vad jag åt, hur mycket jag åt, hur jag åt, tuggade och svalde. Tänker du själv någonsin på det, hur många gånger du tuggar varje tugga och reflekterar du ens över det faktum att du sväljer din mat? Förmodligen inte. Varför? För att det är en instinkt. Att äta, tror jag, är en kvarlevd överlevnadsinstinkt i varje människa och man tänker således inte ofta på hur man tuggar, hur många gånger och när man ska svälja. Det är min tes så håll det inte emot mig.
För när man är magsäcksopererad, och i synnerhet VBG opererad, är det där med tuggandet enormt väsentligt. För att maten ska kunna passera den passage i min mage måste maten vara tuggad ordentligt för att inte fastna. Om maten fastnar känner jag obehag och måste få upp det igen vilket kan även göra att en del magsyra pressas upp och skadar tänderna på lång sikt med frätskador och försämrar patientens tandstatus.

En barnportion (om ens det) bör ta mig ca en timme att äta. Varje tugga ska tuggas mellan 20-25 gånger innan jag sväljer och självfallet, som du kan luska ut, så kan jag inte äta allt. Vitt bröd är jobbigt att tugga – det blir mest en degig massa i munnen och löper stor risk att fastna. Skal från vissa frukter (ex äpple, apelsinskinn etc) kan också vara svårt att tugga. Sparris är för trådigt och jag tackar helst nej till segt kött. Det kan bli ytterst pinsamt om man blir bjuden på middag. Trots att vänner och bekanta är väl familjära med mitt tillstånd så tänker de inte på det eller tillagar maten annorlunda (läs: längre) för att det ska bli lättare för mig att tugga. Men oftast räcker det inte med överlagad fläskfilé, det kommer upp ändå faktiskt men det är inget som jag skulle berätta för min kock, det vore alldeles för otacksamt.

I början rasade jag i vikt. Inte första veckan på sjukhuset, då hände ingenting. Då undrade jag om jag var den där placebopatienten som de bara hade öppnat upp & sytt ihop igen. Min första vecka hemma miste jag 12 kilo på att göra inte ett jävla piss och att inte äta ett förbannat dugg. Jag antar att kroppen hamnade i chock från att överäta till att plötsligt inte äta någonting alls. Kroppen ställde in sig på svält under dessa 4 veckors fasta. Efter ett tag, när kroppen börjar vänja sig, gick det saktare och det är då tålamodet tryter och man börjar undra om det var allt.

Jag satte upp delmål för mig själv för att det inte skulle kännas omöjligt. Om någon hade sagt till mig att gå ner 74 kilo hade jag karate-sparkat dem i skrevet på pin kiv. Mitt första mål var givet – jag ville väga 2 siffrigt. Under 100. Och inte långt därefter nådde jag mitt mål och var överlycklig den dagen när vågen visade 99.8 kg. Mitt mål var därefter 70kg. Jag ville väga 70, det tyckte jag var en bra vikt och jag hade tänkt stanna där för att jag ville ju fortfarande ha lite hull, jag ville vara mullig & gullig. 70 kom & passerade när jag bestämde mig för 65 kg. Jag hamnade på 64 och den vikten höll jag bra i några år. Tills jag blev gravid & födde barn. Nej, jag gick inte upp – tvärtom.
När jag blev inskriven på MVC med Phini i magen vägde jag 69 kg.
Jag gick upp till 77 kg.
När jag blev inskriven på MVC med Laaiti i magen vägde jag 66 kg.
Jag gick upp til 74 kg.
En vecka efter Laaiti var född hade jag gått ner alla graviditetskilon och några till. Efter ett tag hamnade jag på 54-55 kilo och jag trivdes med det.

När deras pappa lämnade oss mådde jag väldigt dåligt psykiskt och det var då jag rasade ner till 48 kilo. Jag såg det inte själv, hur smal jag egentligen var. Jag vill inte skylla på kraftig benstomme men det undgår ingen att jag har utmärkande benstruktur. Mina kindben liknades vid somaliska kvinnor och mina revben och höftben var långt ifrån sexiga. Men på något sätt så trivdes jag med det, just då.
Under året som kom gick jag upp mer. Jag fick medicin mot anemi (som för övrigt också är en biverkning sedan magsäcksoperation då jag har svårt att fylla på mina järndepåer pga av fattig variationskost) och brist på B12 (även det VBG associerat) vilket gav mig mer energi. Jag började äta bättre ett tag och har nu gått upp till en bra vikt. Jag pendlar lite fram och tillbaka men jag har gett mig fan på att jag aldrig mer ska bli fet.

Jag fick min operation 1999 och har hållit min vikt nere sedan dess och det ska ni veta, är jag förbannat stolt över. Det är faktiskt inte enormt många som kan ”skryta” om det. Just VBG är inte lika vanligt idag. Idag tycks ofta det första (och ibland det enda) alternativet vara en GBP (Bastric By Pass) där magsäcken är helt bortkopplad och verkar ha gett bäst resultat. En VBG opererad mage kan man tänja ut om man överäter. Man kan inte det med en GBP.

Jag får göra precis som alla andra när jag vill gå ner i vikt. Jag måste kämpa för att behålla min vikt. Det är för mig ganska självklart att man inte gå ner i vikt om man sitter på arslet hela dagarna i ända och inte äter rätt. Om man äter feta gräddsåser för jämnan men inte går ut och rör på sig så kommer man gå upp i vikt – även jag. Oavsett hur många operationer jag gör, så kommer jag inte gå ner i vikt om jag inte tänker på vad jag stoppar i mig. Det enda som skiljer mig från de som inte är magsäcksopererade är att jag äter mindre och att jag inte kan äta allt som de kan.
Även jag, som är magsäcksopererad, måste röra fläsket och kunna säga nej till choklad.

För viktminskning kommer inte av sig själv – det blir vad man gör det till.

Jag är stolt över min viktminskning och har visat mina före efter bilder många gånger förr – men för er nya läsare; för att få en bild, klicka på miniatyren.

Före - Efter

Du gillar kanske också...

53 svar

  1. Hanna ^^ skriver:

    riktigt imponerande!! =) orkade först inte läsa hela texten… utan kollade bara på före och efterbilden. -då va ja tvungen och läsa eftersom jag inte trodde att det va samma person! shit alltså… va duktig du har varit!

  2. Tale skriver:

    Well, if that’s the easy way of reducing weight, I don’t even want to think of the hard way!

    I think you have all the reason in in the world to be proud of what you have achieved! I guess most of us have tried to lose a kilo or 10 and know how damn hard that can be – but 74!

    How patetic some of our struggels must sound to you, when you have made it through all you have!

    And not only have you changed your own life, you have made sure your boys get a fair chance for a good, healthy life also! Maybe you hadn’t even got them if you hadn’t lost ”some” weight. And even if you had you would probably not have been able to give them a healthy life if you hadn’t scrutinized your own diet and way of living.

    NO! I’m not saying that all overwheight parents are bad parents. But I’m sorry to say that all those kids that have started to be chubby allready in kindergarten, not many of them have slim parents. Yes, you might say the overweight is inherited. But I don’t think it’s the physical overweight they inherit, but their parents way of life. They get the food their parents food, their parents view physical motion, and their parents excuses. And I would guess they often inherit a lack of self-esteem also witch don’t make things easier.

    I really admire what you havedone and what you are doing!
    But no the kids woke up so I better go and give them breakfast – white bread with chockolatespreading and coke…or … ;-)

  3. Malin skriver:

    Min fråga kom när du skrev att du gått ner alla graviditetskilo redan efter en vecka. Hur lyckas man med det? Är man inte ganska ”Mör” efter en förlossning? Men starkt gjort!
    /malin

  4. Katarina skriver:

    Imponerande att du klarade det! Grattis! Väldigt intressant historia. Har för mig att du har tidigare har nämnt att du ockå har genomgått en operation för att ta bort överskottshus efter din viktminskning – skulle vara intressant att höra om den också!

  5. GirlGoesMom skriver:

    Jag tappade oxå alla mina gravkilon på två veckor.. vägde tillomed 3kg mindre än när jag gått på inskrivning.

    Jag har aldrig varit övertiktig, fet eller ens mullig… Varit underviktig fram tills för fem år sedan.

    Det är för mig oerhört att se någon genomgå den här prestationen som det faktiskt är. You go girl!

  6. Louise skriver:

    Helt otroligt! Visst e de sista utvägen me operation! Men shit asså.. Du e så duktig! O du har all rätt att vara stolt! :)
    74 kilo e ju en jävla massa övervikt! Ibland tänker jag på mina 48 kilo o undrar hur i helvete jag orkade gå o bära på de.. Hehe.. Så du måste ha haft de ännu tyngre o jobbigare ju! Men fan va du e bra! :)
    Love you!

  7. Jenny skriver:

    Man kan nästan inte trp att det är samma person och då har jag sett dessa bilder flera gånger förut. Att se dig lyckas ger mig pepp att jag SKA fan lyckas, jag ska ner minst 30kg!

  8. Jessica skriver:

    Som du själv säger, det är enormt. Du har lov att slryta, du ska vara stolt

  9. Ninna skriver:

    Håller med alla andra som skriver att du ska vara stolt, även om du har fått”hjälp” med en OP så måste man ändå klara av att hålla vikten nere…

  10. Nelin skriver:

    Jag är, som så ofta, ruggigt imponerad. Hjälp till självhjälp tror jag är den enda hjälpen som håller i längden, man måste vilja hjälpa sig själv och vilja leva ordentligt och hälsosamt, vill man inte det så är det mesta hopplöst.
    Men, en eloge till dig :)

  11. Sandra skriver:

    Skillnaden är sjukt stor och du ska verkligen vara stolt över din kropp för du är vacker!

  12. patruska skriver:

    wow. har läst om din viknedgåns historna förr men jag blir lika impad vare gång. dessutom är du jäkigt snygg…

  13. MaddeMad skriver:

    Jag har fortfarande svårt o se dig fet. När jag ser på bilderna så ser det ut som en annan människa, en främling.
    Va skönt att du inser d nu att du var på tok för smal efter seperationen. Victoria Beckham släng dig i väggen!
    Men NU… Damn girl U r hot! ;)

  14. Bina skriver:

    Det går inte att se att det är du på dom gamla fotona, sån pingla har du blivit ;-)!

  15. Jeanette skriver:

    Wow vilken skillnad tjejen. Det är ju en helt annan människa till skalet. Känner igen så mycket av din text. Har själv gjort gbp och har nu gått ner (idag) 29.3 kg och är så nöjd, har ungefär lika mycket till att gå ner. Tack för att du delar med dig!

  16. mcbruden skriver:

    underbara människa!!! Vilken blogg… har precis fått besked om att min önskan om gbp kommer att slå in – glädjen blandas med skräck, hur skall det bli?? Hittade din blogg med dina kloka ord och vill bara tacka för att du så bra beskrivit dina tankar och funderar! GO GIRL, du är skithäftig!!!

  17. Johanna skriver:

    WOW! Jag blev helt tagen av din text, att säga grattis verkar mesigt, men kvinna! Du har lyckats och var stolt över dig, jag är det – och jag är en helt främmande människa. Kram Johanna

  18. Sarah skriver:

    De bilderna kan jag titta på om och om igen,
    kan inte tro att det är samma människa.
    Du har(är) verkligen varit superduktig
    som lyckats med detta. (vet flera som inte har det)

    *rock*

  19. Evelina skriver:

    Från och med nu ska jag aldrig klaga eller säga att det är svårt att gå ner mina 10 kilo övervikt. Aldrig!

  20. Anna skriver:

    Jag är så fast i det här inlägget.. Men det är väl för att man väntar på OP själv. Vänta i 15månader nu. man är ju jätte nervös samtidigt som man längtar som fan.. skum känsla det här… *studs*

  21. TINA skriver:

    hej,hittade din blogg på google när jag satt och letade info om folk som opererats för fetma, blev jätte glad av att läsa din historia , den ger mig lite insikt inför vad som väntar mig…
    jag är 21 år gammal och ska göra en gastric bypass nu till hösten…jag längtar tills jag kan berätta min historia för andra..är ganska nervös men känner att detta är verkligen rätt .dina före och efter bilder är verkligen fina tack för att du delar med dig..

  22. Anna-Mia skriver:

    Alltså…WOW…vilken enorm bedrift du gjort.
    Det är bloggar som denna som får en att känna hopp för ”det som komma skall”…efter nästan 20år som överviktig så har jag nu vänt mig till VC och bett om remiss till kirurgen för bedömning ang GBP.
    Har väl testat så gott som allt som tänkas kan och har varit nära att ge upp hoppet MEN nu ser jag denna operation som en god ”hjälp till självhjälp” att minska i vikt…

    Stor kram till dig *cheer*

  23. Camilla skriver:

    *studs* Jippi! Precis vad jag behövde läsa…. Så härligt att läsa om dig…återkommer flera ggr till denna blogg.. när jag har lite mer tid..
    Nu banne mej ska jag göra något för min skull, jag ska ändra mitt liv med början NU!!!!

  24. CrazyGirl skriver:

    *hej*
    Jag har läst den här texten några gånger tidigare och även på din gamla blogg. Men nu först tänkte jag kommentera. Det är ett helt enastående resultat du gjort! Du har all rätt att vara stolt! *clap*
    Jag blev själv godkänd för viktoperation för drygt en vecka sedan och är såå glad över det. Jag ska opereras i Luleå och den enda viktopen dom gör här är GBP.
    Jag är lite nyfiken på hur lång tid det tog för dig att gå ner alla dessa 74 kg?
    Det var verkligen peppande att läsa din text igen. Du har varit otroligt duktig som sagt.
    *massa kramar* *kjerlek*

  25. camilla skriver:

    Alltså jag är verkligen sååå imponerad *yay*
    Vilken enorm skillnad.
    Camilla

  26. Lotta skriver:

    Grattis till viktminskningen! *cheer* Jag vill själv göra en operation och har ett BMI på 41, men fick ett nej av en läkare. Vad krävs det egentligen för att få göra en operation som räddar livet på en? man undrar ju… Kram/Lotta

  27. Hej! VÄLDIGT imponerand. jag har också funderat på det här med operation. men alla ”kliniker” är ju ruskigt dyra! har du nån aning om något billigare allternativ än 98000 kronor.. hua!

    Mvh Lindah

  28. Ida skriver:

    Hej! *hej* det är helt fantastiskt att se dina bilder och läsa din text. har du funderat på att skriva en bok eller liknande man blit omtumlad och skrattar omvarannat. du är fantastisk på det du gör. *cheer* Jag funderar själv på att opperera mig men jag är bara i stadiet att samla kunskap ennu. Tack för att du delat med dig av din historia till mig och alla andra. Grattis till din fantastiska kropp, du är värd den! *studs*

    Kram// Ida

  29. Åsa skriver:

    ..för 1 år sedan ringde jag mitt lokala sjukhus för att få en tid för utvärdering av fetma och jag trodde dom glömt bort mej, men innan jul fick jag en tid för undersökning och gissa om jag är nervös. Både nervös för att prata om min övervikt (tror det är nästan 50kg) och för att jag inte ska säga rätt saker så jag får ett nej till operation. Samtidigt är jag jätterädd för operation. När jag för 1 år sen ringde gick jag in och gogglade och så jag hittade din blogg och la till den som favorit och nu 1 år senare när jag läser om din kamp så hittar jag mod igen. Samtidigt känns det precis som du skriver väldigt ensamt och jag har svårt att prata med andra om det här. Känner en skam över att jag ser ut som jag gör!! Men du får mej att känna hopp….

  30. Elin skriver:

    hej kära du!
    vilken insprationskälla du är!!
    jag ska själv göra en gbp och väntar på tid. det många tror är ju att det här är en utväg för latmaskar…! du visar ju klart och tydligt att så inte är fallet!! grattis till din välförtjänta nya kropp!!

  31. Jonas skriver:

    Vad snygg du är, vilken skillnad. ;)

  32. Kerstin skriver:

    *harrt*
    Hej vännen, måste säga att jag är stolt över dig och att jag fått haft nåden att få följa dig under tonåren då du hade det kämpigt. Du är en otroligt fin tjej Madde med väldigt fina egenskaper. Var rädd om dig vännen och dina barn. Önskar dig allt gott i framtiden det är du verkligen värd. Bra jobbat Madde!!!!
    Stor Kram till dig från ”Kärran”

  33. Lotta skriver:

    Vilken skillnad!!
    Du är skit snygg!
    Går själv och vänta på en op! Vill ha den nu ska ner ca 50kg.
    Hur länge fick du vänta på din op?
    Var rädd om dig och din fina kropp! *clap*

  34. Emm skriver:

    *vetej* Hej jag har läst vad du skrivit och det var intressant. Jag ska skirvas in den 1 April och op den 27 är skit rädd och nervös men så klart glad att äntligen få hjälp har provat väldigt mycket men det händer inget. Har tre barn och känner att jag inget orkar så jag hoppas att detta ska hjälpa mig.

  35. Emma skriver:

    Hej igen!
    Så nu var detta gjort nu var man äntligen opererad för visso gick inte allt som man hoppades men det är över i alla fall…
    Jag fick tyvärr inget svar från dig så jag fick lita på mig själv, jaja det gör inget detta blir säkert väldigt bra. :D

  36. Marika skriver:

    Hej! Hur gick du tillväga för att få en sådan operation? kostar den något?
    är själv inne på att göra en, har problem med fetma.

    maila till marika_ahren@hotmail.com

  37. Madelen skriver:

    Hejsan!

    GRATTIS till din viktnedgång!
    Har själv fått rådet av min läkare idag om att tänka över beslutet om att jag nog skulle genom gå en magsäcksoperation. Livrädd!!
    Skulle vara intressant att få maila med dig och få veta lite mera om tiden innan/efter operationen.. Känns som man har tusen frågor.
    Känner att min viktgräns är nådd nu och jag mår psykiskt dåligt av den.

    Hoppas du har tid att svara

  38. tessan skriver:

    Gud va duktig och modig du är. Jag är oxå inne på att göra en op, men den andra varianten.

  39. Katja skriver:

    Riiktigt bra gjort av dig! Själv opererades jag på Lycksele Lasarett 24/9 -05 och det är det bästa jag har gjort!!!
    GRATTIS TILL DIN VIKTNEDGÅNG!!!

  40. Johanna skriver:

    GUD grattis Vilken skillnad!! Måste kännas så skönt och berfriande!

  41. johanna skriver:

    Hittade hit när jag googlade på bukplastik, är också opad och har fått en beviljad cirkumferent plastik den 10 november….
    -gillar din blogg så jag återkommer säkert!

    johanna

  42. Anna skriver:

    Jag kan inte låta bli att fundera över varför du skriver: ”Det är för mig ganska självklart att man inte gå ner i vikt om man sitter på arslet hela dagarna i ända och inte äter rätt. Om man äter feta gräddsåser för jämnan men inte går ut och rör på sig så kommer man gå upp i vikt – även jag.”

    – Hur kan det då komma sig att du inte gick ner i vikt genom den hårda vägen – med tanke på att det är så enkelt som du beskriver?

  43. Mia skriver:

    Var i fredags hos läkaren ang min övervikt. Fick då diagnosen fetma (förutom det har jag: högt blodtryck, fibromyalgi & reumatism). Idag har jag tagit en massa prover och ser dom ok ut så blir det remiss…alltså magsäcksoperation på gång. Känner mig VÄLDIGT ambivalent inför detta. Vill ha en förändring, det funkar inte att vara 27år, 164cm, väga över 117kg & det fetman förbättrar verkligen inte min värkproblematik!!! *growl*
    Men samtidigt känns det LÄSKIGT med operation!!!
    Satt därför gjorde lite research & googlade & hittade din sida. Jag är så imponerad av dig!!!
    Många kramar från en tjej med fetma som ser fram emot en livsstilsförändring *woohoo*

  44. Wow! Men ingen hudöverskott på armar och ben? Imponerande *cheer* Har själv gjort buk och bröst efter -53 kilo ^) Men har bra mkt sladder på armar och ben. Blev tipsad om din blogg för att man skulle fastna i den och det gjorde jag såklart! *clap*

  45. Lovisa skriver:

    :D Härligt jobbat !! Har läst ditt inlägg nu å är mycket imponerad på dig !!!

    Har själv en GBP som jag gjorde 2008 å sen blev jag sjuk i samma veva så jag har inte kunna röra på mig som jag hade velat å så vidare så min nya start på livet blev inte som tänkt men men…. jag har ju gått ner 22kg i alla fall å får ta itu med vikten mer när jag frisknat på mig …
    Å det e nog det jag tror att folk inte fattar att man måste kämpa även fast man e opererad !!!

    Ha en bra dag !!

  46. mona skriver:

    jag ska till vrinnevisjukhuset i nkpg idag för info om gastric bypass. *nervös*

  47. Ellix skriver:

    Vilket underbart inlägg. Härligt o läsa om någon som gjort magoperationen. Du var söt som tjockis och oerhört snygg nu!

    Min fråga…överskotts skinn? Har du fått opererar bort det eller tajta det till sig under viktminskningen?

    MVH Elenor

  48. Carina skriver:

    Ligger på sjukhus nu efter att ha åkt in akut med magsmärtor. Min magsäck har lagt av att fungera och jag måste operera bort hela. Det är ingen viktoperation i sig, jag är dock överviktig, väger runt 90-95 kg och är 1.60 lång så visst behöver jag gå ned i vikt men jag opererar bort magsäcken för att den är full med polyper som kan bli cancer och som gjort att magsäcken slutat fungera. Jag är 35 år gammal, har två små barn, en på 4 år och en på 8 månader, jag är livrädd för att dö under operationen. Operationen jag ska göra blir samma resultat som vid en magsäcksoperation för att gå ned i vikt. Ska också öppna upp från naveln och upp till brösten. Hur länge gör såret ont? Har egentligen massor med frågor men jag vill tacka dig här för den information du gett ovan. Kram Carina

  49. nilla skriver:

    hejsan.
    var till läkaren i förrgår och fick veta att dom har satt upp mig på kö-listan för gbp.har väntat ett år på att bli satt på väntelistan.
    nu börjar mina nerver fucka till sig och alla frågor dyker upp, t,ex hur lång kö-tid är det? gör det mycket ont efteråt? får man smärtstillande?
    hur lång tid tar det innan man får se något resultat? hur snart efter kan/orkar man vara ute och gå? hur mycket frågor som helst….. eftersom min man är helt emot att jag ska göra en gbp så har jag inte sagt något här hemma, dom ska få veta det den dagen jag ska in på op.

  50. Martina Ohlsson skriver:

    Du anar inte viljen inspirationskälla du är för mig och har varit hur länge som helst. Den 2/2 är det dags för min magsäcksoperation! Heja, heja!

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com