Förföljd: knackandet på fönstret

Mitt i natten när jag låg i min säng hörde jag ett tyst knackande på mitt sovrumsfönster. Jag låg alldeles stilla och vågade knappt att andas än mindre gå upp för att se vad det kunde vara. Mina händer knöts hårdare om täcket som jag hade dragit upp mot hakan. Det knackade igen, fortfarande tyst men hårdare nu än första gången. Jag rörde mig inte.
Varje natt vid samma tidpunkt var det någon som knackade på mitt fönster i nattens mörker och för varje natt blev knackandet hårdare och mer enträget.

Jag började känna en rädsla inför att somna så jag stannade uppe. Jag höll mig vaken hela natten och satte mig vid min dator med en lampa tänd vid sidan om mig och tänkte att det skulle bli bättre nu. Men det kom igen. Knackandet på mitt fönster. Jag vågade inte vända mig om. Jag satt vid tangentbordet där mina fingrar frös till is och jag rörde mig inte. Tänk om de kunde se mig genom fönstret? Tänk om de försökte komma in? Jag reste mig fort och gick ut ur rummet och ut i köket och jag satt där i vad som kändes som flera timmar innan jag öppnade dörren som jag hade stängt om mig för att lyssna. Knackade det fortfarande?

Följande kväll tänkte jag vara smart. Jag skulle sova i vardagsrummet med TV:n på. Jag hämtade mina kuddar och mitt täcke och gjorde mig en skön plats i min soffa och la mig ner för att somna till TV:n. Just som jag hade slutit mina ögon och var på väg att sväva iväg i sömn hörde jag knackandet på vardagsrummets fönster. Jag kände hur pulsen rusade och hur blodet strömmade genom mina ådror i hela kroppen. Jag började kallsvettas och vågade inte ens titta upp mot fönstret. Jag drog täcket över mitt huvud och började tyst sjunga för mig själv för att fokusera på någonting annat, för att slippa höra knackandet på fönstret och så låg jag tills morgonljuset strilade mellan gardinerna in i rummet.

Hela dagen gick förbi utan att jag kunde göra någonting vettigt. Jag kunde inte äta och jag kunde inte förmå mig att somna oavsett hur trött jag var. Hur kunde jag stoppa detta.. Vem var det som knackade på mitt fönster? Vad ville de mig? Jag bestämde mig för att jag var tvungen att ta reda på det och få ett slut på det, en gång för alla. Jag lovade mig själv att ta styrka och mod åt mig och se efter, nästa gång det knackade på mitt fönster och jag skulle göra det nu. Nästa gång det knackade. Nu var det tvunget att göra någonting åt det.

När kvällen kom och jag la mig åter i min säng, drog jag några djupa andetag och bad om mig, tyst för mig själv. Jag låg och inväntade knackandet och tittade på klockan för jämnan. Snart var det dags. Snart skulle det knacka. Och mycket rätt, knackade gjorde det, just vid samma tid som alla andra gånger. Jag reste mig ur sängen och gick sakta fram till fönstret och jag kände hur adrenalinet pumpade i kroppen och jag andades som om jag hade nyss sprungit ett marathonlopp. Jag fattade gardinen och drog den sakta åt sidan och tittade ut genom den lilal springan mellan gardinerna. Jag såg ingen..? Där fanns ingen där. Fönstret var något immigt. Jag öppnade gardinerna mer och tittade ut, överallt. Allt jag kunde se var träden där de alltid brukar stå, grannens tomte där den alltid har stått och lekplatsen just utanför mitt sovrumsfönster.

Jag gick och la mig igen och förväntade mig att det skulle knacka igen men till min förvåning var det tyst resten av natten och jag somnade som ett spädbarn och sov hela natten.

Följande natt knackade det igen. Jag gick upp igen men istället för med samma försiktighet som kvällen innan ryckte jag undan gardinerna snabbt för att ta förövaren på ’bar gärning’. Men det var fortfarande ingen där trots att jag hade varit väldigt snabb från dess att det knackade. Däremot.. det var ingen där men utav imman på fönstret var där ritat ett hjärta. Ett stort hjärta på mitt fönster. Och när jag såg hjärtat kände jag en lättnad ila genom hela min kropp och jag kände ett välbefinnande ta bo inom mig. Jag kände frid och lycka, jag kände kärlek. All rädsla jag hade haft inom mig blåste ur min kropp som om det aldrig tagit fäste inom mig. Jag drog ett djupt andetag och kände mig stark. Jag kände lycka, kärlek och jag kände mig stark.

Tänk, att Lycka och Kärlek har knackat på mitt fönster så länge men jag har varit för rädd för att ta emot dem…

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

14 tankar om “Förföljd: knackandet på fönstret”

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com