“Får jag kalla honom pappa?”

Idag blir det fisk till middag, har jag bestämt. Persiljapanerad torsk med kroketter eller kokt potatis, hollandaise och ärtor. Det var länge sen jag lagade fisk. Och idag lagar jag middag på en arbetsdag och det händer aldrig ananrs eftersom mina ordinarie tider är eftermiddagar, förutom just idag när jag hoppade in och tog 3 timmar av Lasses som drog iväg på semester. Klart man ställer upp. Både för Indias skull och för min egen plånboks. Så jag lämnade pojkarna vid 8 i morse, lagom att serveras frukost på dagis och tog bussen 8:40. Jag köpte med mig två stora cappuchinos till jobb och hade en lugn förmiddag utan många kunder så jag hann fylla på lite och städa hyllor innan Cindy kom.

Idag kommer Alma hem till mig och hälsar på. Jag har inte sett henne på flera månader och det ska bli kul att träffas. Hon bor i Helsingborg så det är både tåg och buss för att resa emellan varandra.

När jag hämtade pojkarna dröjde det inte länge förrän de frågade efter Martin. Det var ett jävla tjatande om Martin, haha. Som de avgudar honom, som de ser upp till honom. Och här ska ni få höra..
Martin och jag satt och pratade om barn en dag. Jag har ju redan två och vi pratade om huruvida han vill ha barn. Han är ju 36 så nog känner han sig redo och vill ha barn. Men han lägger ingen press på mig för det utan är väldigt.. nöjd, verkar det som, hur det än blir. IOch jag tillhör kategorin som kan prata om allt och jag gör det helst också och så fort som möjligt. Sånna saker som jag anser vara viktiga kan vara bra att få undanklarade med-det-bums så att man inte ställs inför beslut som kan vara svåra att ta senare. Låt oss säga att det vore omöjligt för Martin att leva utan egna barn och jag hade totalvägrat – då borde han få den vetskapen NU, och inte efter att ha spenderat flera år med mig. Bra att veta läget, liksom. Så vi pratade om barn, Martin och jag. Och det mest besynnerliga slår mig, att jag plötsligt ändrat uppfattning själv. ..

Jag har de senaste åren sagt, att jag om jag nånsin ska ha fler barn måste det vara med samma pappa som mina andra två. För att alla mina barn ska ha samma pappa. Jag har varit väldigt gammalmodig i den frågan och självaste tanken på att föda en annan mans barn har varit utsluten för mig. Alla mina barn ska tillhöra exakt samma familj och ha samma pappa. Sen slog det mig nyligen, som en blixt från klar himmel, att mina barn har ju ingen pappa.. Jo, visst lever Dickhead nånstans men mycket till pappa är han inte och har inte varit det.. egentligen nånsin, men särskilt inte de senaste åren. Han har inte träffat de sen maj 2007 och han har inte gjort ETT ENDA försök till kontakt med pojkarna. Och han har haft både chanser och möjligheter  men försakat dem.
Nu har jag träffat en man. En man som jag älskar. En man som bryr sig mycket om Phini och Laaiti. En man som har de senaste veckorna gett pojkarna någonting de hungrat efter i flera år – mer uppmärksamhet och omtanke än deras biologiska far. En man som vill stanna hos oss och ta den platsen som ingen haft i deras liv. Och när vi satt och pratade om barn förvånades jag av mina egna tankar och känslor och att det faktiskt inte kändes konstigt eller främmande att föreställa mig barn med Martin. Att det inte kändes konstigt alls. 
Phini och Laaiti var närvarande med sina grytlocksöron när martin och jag pratade. Och jag har en öppen kommunikation med mina barn och är lika ärlig och öppen mot dem som jag är mot alla andra.  Så jag frågade pojkarna vad de skulle tycka om att få ett syskon nångång. För jag tillhör den kategorin av mammor som faktiskt anser det vara ett familjebeslut. Jag tycker visst att barnen har med det att göra och att de ska få vara med att bestämma. Det handlar om deras liv med.
Phini funderade en stund innan han svarade att det ville han gärna. Laaiti svarade likadant. Men jag ville förbereda de ytterligare på vad det skulle innebära.
     – Vet ni, om Martin och jag får en bebis, då kommer Martin vara bebisens pappa. Så bebisen kommer ju kalla Martin för pappa, berättade jag för pojkarna.
     – Vad ska jag kalla Martin då? undrade Phini.
     _ Hmm, du kan ju kalla honom Martin? Eller vad du vill, svarade jag.
     – Får jag också kalla honom pappa då? undrade Phini fundersamt.
Jag tittade på Martin och visste inte vad jag skulle svara. Detta är en sådan klassisk shit-dags-att-packa-väskan-och-få-kalla-fötter-inför-detta-ansvar-grej.
Martin tyckte det var okay. Det stör inte honom. Han verkar ta det jävligt lugnt att min son redan tytt sig så till honom. Och efter denna diskussionen med pojkarna verkade de mer och mer finna sig till rätta med tanken om familjeliv med Martin och Phini tjatar om hela pappa-grejen. Så när kvällen kom tog jag ytterligare ett snack med Martin och betonade hur stort detta är – inte bara för mig utan även för pojkarna. Och vilket ansvar det är och vilken roll han kan kommas att ta. “Du vet, att om pojkarna växer upp med dig, redan nu från småbarnsåldern, kommer de faktiskt att se dig som sin pappa” betonade jag. “Jag vet” svarade Martin. Och han har inget emot det. Kan det vara så att detta är egentligen vad Martin vill. Att han faktiskt vill ha hela familjeidyllen? Allt tyder  på det. Och bland undrar jag om det inte faktiskt bara är plus i kanten att jag redan har två barn pch han får en hel familj på köpet. En familj som kan komma att bli hans alldeles egna. För familj är inte nödvändigtvis blodsrelaterat. Det ligger i hjärta och själ och det har vi för honom. och det närmsta mina söner kommer till att ha en pappa – är Martin, som tar de till sig.

Så med mina söners godkännande kan jag överväga att utöka familjen. Vilket var det första min mamma sa efter hon hade presenterat sig för Martin första gången hon träffade honom “Jag vill ha en flicka! Nu har jag tre pojkar (barnbarn), nu vill jag ha en flicka,okay?!”. Så det vilar ett stort ansvar på Martin som ska lyckas göra oss ett flickebarn. Mammas godkännande fanns innan jag ens bett om det, och Martins sätt att visa att han är redo att bli pappa var att i fyllan och villan kasta ut alla mina p-piller genom fönstret. Bokstavligt menat. Verkligheten slog mig dagen efter i bakfyllan. Vilken grej att göra i fyllan.

Du gillar kanske också...

11 svar

  1. josse skriver:

    underbart =))

  2. Lina skriver:

    Måste återigen säga vad glad jag är för din och pojkarnas skull :) Alla bör ha en Martin, de verkar vara bra folk :P

  3. Bara jag skriver:

    Pappa Martin haha.. Vet inte varför men det låter konstigt..
    Men jag tror nog att han kunde blivit en bra pappa..

    MEN du måste vänta lite med att bli gravid.. vi har en del att utträtta först. *yay*

  4. Härligt att läsa :) Att det går så ”lätt” eller vad man ska säga. Detta är ju nästan som en dröm…

    Hoppas inte pillrena hamnade på grannens uteplats, hahaha.

  5. netscape skriver:

    Att du ändrar din ståndpunkt plötsligt är inget konstigt, utan en mognadsprocess i ett förhållande. *trosta*

  6. Flisan skriver:

    Är det nu ska säga….. Va va det ja sa

  7. Emma skriver:

    HAHAHAHAHAHAHA
    Varför ta ett söligt tåg när man kan ta X2000!!!!

    *harrt*

  8. MittLivSomJag skriver:

    Mio kallar Johan för ”pappa-Johan” och sin blodspappa för Pappa. Det har han gjort i över ett halvår och har själv tagit beslutet att kalla honom för det.

    Det hela började med att min bror oxå heter Johan och det blev rörigt för honom. Så det blev Morbror-Johan och Mammas-Johan. Efter ett par månader bytte han dock Mammas till Pappa.

    Tycker inte det är konstigt att dina pojkar vill kalla Martin för pappa eftersom att det är något de saknat och faktiskt inte haft i sitt liv.
    Barn är duktiga på att ta egna beslut i sådana frågor. Det är bara våra ansvar som mammor att se till att de inte blir brända på sikt :)

  9. Madde skriver:

    Åhh, jag blir så kär när jag läser detta. Så underbart ni verkar ha det gumman :)
    Lycka till :) *harrt*

  10. nalle333 skriver:

    *lavlooo*
    Grattis (eller vad man nu skall säga!)
    Jag sitter i samma sits som dig, en pappa som inte brydde sig nämvärt. Träffade en kille och han ser min ”Pluttis” som sin egen.
    Jag blir så lycklig av att läsa att andra kan ha det så bra som jag!
    Ge den där Martin en rejäl kram och se till att behålla honom!!! ;)

    [Together we make a family!]

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com