ante omnis mea familia

Fördomar (igen)

Ibland får jag ett mail med en kommentar till min gamla blogg som fortfarande ligger uppe för läsning på missmaddis.blogg.se.

För inte så länge sedan fick jag dessa två kommentarer (bilden går att klicka för fullstorlek) till inlägget "Förutfattade meningar/Fördomar";

Kommentarerna med två olika alias, postade med någon minuts mellanrum, har samma ipadress. Smart goja.

Och mina svar till dessa kommentarerna;
1. Jag har ingen döskalle tatuerad i nacken. Om du nu tvunget ska kommentera, get your facts straight och LÄS igenom vad det är du ska argumentera. Det där håller inte i rätten, min vän.

2. Jag är motsats till socialt utstött. Vad mer vet du om mig som grund för din kommentar än lösa spåningar? Jag är både accepterad, respekterad och älskad av familj, vänner, bekanta och kollegor – vad i det kallar du "utstött"?

3. Bara för att jag får uppmärksamhet betyder inte det att jag utgår från en uppmärksamhets skala innan jag gör någonting med min kropp – det är inte avgörande för mig.

4. Det enda jag är beroende utav är kaffe, cigg och mina barn. Uppmärksamheten kan jag leva utan. Och vet du vad, om jag tar på mig en långärmad tröja och mössa så får jag lika lite uppmärksamhet som dig.

5. Klart man inte kan göra som man vill alltid. Man får ha respekt för samhället och medmänniskor. Att jag piercar mig och tatuerar mig kan jag göra som jag vill däremot. Mitt utseende har ingenting med anpassning i samhället att göra. Jag kräver ingenting av min omgivning – blir jag accepterad är det ju bra. Om inte, taskigt läge. Det finns säkert de som inte accepterar mig (som du) för att jag tycker det är fint med tatueringar och piercings, men vet du vad – det stör mig inte ett dugg – du ingår inte direkt i min kafferepsgrupp?

6. Nej vi lever inte i en perfekt värld och det är faktiskt inte människor som jag som gör den till vad den är – det är sådana som DU som bidrar till det. Människor som är så inskränkta, intoleranta och trångsynta.

7. Ni människor? Vi människor? Det enda som skiljer dig från mig är hur jag ser ut. Jag har också två ben, två armar, tio fingrar och tio fuckin tår, sist jag räknade. Jag sover som du, äter på samma sätt som du. Men jag är nog fan mer tolerant och accepterande än vad du är.

8. Jag är inte emo. Vet du vad en emo är?

Jag är inte farlig eller tuff för att jag ser ut som jag gör. Jag är en tvåbarnsmamma som bakar bullar med mina barn, blåser ballonger till  deras kalas och myser i soffan under tiden jag pussar mina söner och bedyrar för dem – min enorma kärlek. Och allt det där med ett pentagram i nacken och en sleeve med döskallar.
Jag låter mina vänner gråta på min axel, jag visar uppskattning och kärlek till de som står mig nära och det med en tatuering i pannan och töjda snibbar.
Jag gråter när jag ser barn födas på tv, när jag ser en romantisk komedi och jag hoppar i luften av skräckfilmer – och allt det där med mina 20+ piercings och tatueringar.

Så vad spelar det för roll hur jag ser ut, när jag faktiskt är en bra människa? Att jag jobbar och tar hand om mina barn, kan inte tatueringar kvitta då?

Hur farlig är jag, på en skala. .?

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

19 tankar om “Fördomar (igen)”