Från fetto till undernärd

En del av mina läsare har uttryckt ett intresse utav att få veta lite mer om min kamp mot fetman och i synnerhet min viktminskning. Så jag tänkte gå igenom det lite som hastigast och jag tänkte börja där man brukar börja: från början.

4857_122589710549_613050549_2969070_4671892_n När jag föddes var jag inte alls en stor bebis, tvärtom. Jag var fullgången men vägde inte mer än runt 2400 gram och var 46 cm lång, tror jag. Däromkring i alla fall. Liten bebis. Och jag var ganska tanig de första åren av mitt liv, det var när skolan började som jag började bli knubbig. Och jag kan idag inte tycka att jag var tjock – men knubbig, jovisst.

Vi flyttade runt en hel del ju och jag kom till en ny klass i Lund, i femman tror jag. Och jag hade ju alltid blivit mobbad så det kom liksom inte som en överraskning att det skulle förfölja mig, det stod ju skrivet i pannan på mig att jag var ett offer.

Och det gjorde inte saken lättare med vikten. Sen att morsan och sjuksyrran kom överens om att jag skulle sättas på diet i skolan gjorde saken ännu värre för mig – jag fick ju ställa mig i en helt annan matkö och hämta ut min kost som ENBART bestod av grönsaker. Och hur fan förklarar man det utan att skämmas för sina kamrater när man är så liten?

Vi flyttade till Ystad och ännu en ny klass. Den sommaren gick jag upp 20 kilo. 20 förbannade kilon, på en enda kort sommar. Och det var tack vare p-pillerna Desolett som jag fick utskrivet efter att jag fick diagnosen PCO. Och sen efter det blev det en ond cirkel. Jag blev mer mobbad och började tröst äta. Blev slagen i skolan och grät och åt. Blev slagen av min bror hemma och grät och åt. Och så fortsatte det och jag blev fetare och fetare.

När jag väl skulle ta itu med vikten hade det satt sig ordentligt. Jag har ju även genetiska anlag för fetma. De flesta i min släkt är överviktiga. Och jag testade allt för att gå ner i vikt men det funkade inte. När jag blev myndig ställde jag mig i kö för magsäcksoperation. Mot mina föräldrars vilja. De var ju livrädda att nått skulle gå fel och jag kunde ju faktiskt dö på operationsbordet. But I’d rather die tryin’.
Det var 2 års väntetid på operationen och därmellan fick jag gå på informationsträffar och läkarbesök till den förbannade läkaren Hedenbro som är en fenomenal kirurg men den sämsta empat jag nånsin mött. Jag kände avsky mot honom innan min operation men nu år senare känner jag en viss tacksamhet.
1999 var året jag blev opererad.
Jag var 20 år gammal.
Jag vägde 122.6 kg till mina 159 cm.
Mitt BMI låg på 48.5.

1999 gjordes ingen titthålskirugi. Det var en stor operation och tekniken var kanske inte lika välutvecklad som den är idag. Den operationen som valdes/rekommenderades åt mig var VBG (Vertikal Bandförstärkt Gastroplastik). Det är inte samma operation som de gör idag (GBP (Gastric bypass)).
Jag använder ju fortfarande min magsäck, till skillnad från GBP patienter som har fått hela magen urkopplad. De slutade utföra VBG, som jag fick, eftersom de flesta patienter gick upp i vikt igen. Bandet som sitter runt övre delen gå ju att töja – om man vill. Om man fortsätter att trycka i sig mat när man redan är mätt. Det är nog en ganska enkel sak att göra, särskilt som de flesta överviktiga har ett matmissbruk. Då hjälper inte operation. Man måste ta itu med missbruket. Jag vet inte hur jag lyckades att ta mig ut mitt missbruk, jag använde ju mat som självmedicinering. Antar att jag hade en sund dos jävlar-anamma. Jag hade gett mig fan  på att detta var min lösning, min hjälp.

Jag blev opererad på en Måndag. Kvällen innan hade jag avnjutit min sista måltid. Pizza. Det var min sista fettomåltid – måltid som fet.
Efter operationen fick jag dricka vatten ur tesked och kände en annan form av mättnadskänsla. Det var inte samma känsla som innan operationen utan det var bokstavligt talat “jag är full”. Full. Finns inte mer plats.
Sen var det fasta i 4 veckor. 4 väldigt långa veckor och jag såg fantamig mat överallt. På TV, vänner, familj, främlingar. Alla åt på något och de åt konstant och konstigt nog på nått vänster så åt alla det som jag var mest sugen på just då, ständigt. Det var psykiskt tärande.
Jag var gift med Andréas då. Andréas som var 193 cm lång och rödhårig och han åt också hela tiden och jag ville mest bara gråta när jag satt bredvid honom i soffan och han tuggade, smaskade och njöt av mat, som jag inte fick äta.
Jag fick lov att dricka. Juice. Kaffe. Saft. Mjölk. Buljong. Fil. Yoghurt utan bitar. Men vet ni hur tråkigt det är att inte få lov att tugga? Jag tappade stundtals modet. Den första veckan miste jag 12 kilo men det övertygade inte mig om att jag faktiskt hade blivit opererad. Jag fick för mig att min operation var ett placebo. Jag fick för mig, att läkaren hade snittat upp mig som en kalkon på thanksgiving på ren pin kiv och sen bara lullat omkring i magen på mig och sytt ihop mig igen utan att egentligen göra nått med min magsäck. Så jag skulle såklart testa min teori. Jag smög ut i köket och tog en tugga av  kycklingen som låg i kylskåpet. Och jag tuggade den och jag njöt och jag svalde. Och det gick ju bra. En liten stund. Sen började jag känna av ett fruktansvärt obehag nästan på gränsen till smärta i magen och fick gå in på toa och stoppa fingrarna i halsen. Ungefär samma känsla som när man bestämt sig för att begå självmord genom att ta en överdos men ångra sig och spyr upp pillerna igen. Och magsäcken hade fyllts av slem som jag fick upp och kycklingen kom upp igen. Ursäkta detaljerna, men så var det. Och så gick det till när min teori motbevisades.
Modern läkarkonst 1 – missmaddis 0.

FE FE2

Jag ställde cykeln och började promenera till skolan. Det tog mig en timme dit och en timme hem och det var tungt att promenera med all min övervikt. Jag kastade ut chips, godis, läsk och köpte hem grönsaker och light produkter. Jag bytte ut Bregott mot Lätt och bytte ut min standardmjölk mot lättmjölk. Och jag slutade med socker i kaffet. Smågrejor förvisso men som gjorde en makaber skillnad. Och vikten rasade i sitt eget tempo. Mitt första mål var att gå ner till en tvåsiffrig vikt. Och jag nådde 99 kilo och var i extas. Jag satte mitt slutliga mål på ca 75 kilo, för jag ville vara mullig, jag tyckte det var fint. Men egentligen, nu i efterhand, kan jag säga att jag inte trodde jag skulle nånsin kunna vara smal. Så jag satte ett, för mig, rimligt mål. Jag nådde 75, sen gick jag ner till 70 och fortsatte ner. Jag stannade på runt 65 kilo och där stannade jag väldigt länge. Min kropp verkade trivas med att vara 65 kilo och jag klagade inte.

534581c2441a4e5a9a94628b52059208.large.lb Efter mina två graviditeter med pojkarna hamnade jag på omkring 55 kilo och där stannade jag också ett bra tag. När pojkarnas pappa lämnade mig mådde jag så fruktansvärt dåligt och rasade ner till 47 kilo. jag såg det inte själv men alla påpekade hur fruktansvärt smal jag var, att jag såg anorektisk ut. Jag har ju väldigt markant benstomme, ni kanske har sett mina kindben. revbenen syntes tydligt och höftbenen stack ut. Men jag trivdes med den vikten, trots att alla andra äcklades av benen som stack ut. Jag var förvisso sjuk men jag gillade att vara SMAL. Inte fet, inte tjock eller mullig, inte normal utan SMAL. Från en extremitet till en annan…

Men för att summera hela min viktminskning på totalt 74 kilo – det gick faktiskt successivt. Jag hade en idyllisk dröm att jag skulle vakna upp smal efter min operation men så var det inte. Det var en successiv  transformering som faktiskt tog mer än ett år. Och eftersom den var så successiv så var jag inte direkt medveten om min egen förändring just som jag befann mig i den. “Åh vad smal du har blivit” kunde jag få höra. “Jasså?” kunde mitt vanliga svar bli.

Sen började jag successivt må bättre och ta itu med olika aspekter i mitt liv och jag gick upp lite i vikt igen. Inte för mycket utan nästan precis lagom. Jag är idag inte lika nojjig över min vikt även om jag är rädd för att bli fet, men jag tycker nog jag har hållt min vikt  i schack.

Jag ångrar inte min operation MEN jag önskar att jag hade fått mer information om eventuella biverkningar och att jag hade fått den informationen mer GIVEN än bara i förbifarten. De kunde lagt ner lite mer vikt i att berätta vad man gav sig in på. En annan anledning till att de slutade utföra just den operationen jag fick var ju alla kräkningar. För om man inte tuggar sin mat till obefintlighet så fastnar det i det lilla, pyttelilla hålet som sitter vid bandet och då måste man spy. Och ibland blir det så illa att man får spy flera gånger om dagen. Vilket kan leda till frätskador på tänderna och tandlossning och karies varpå man blir anklagad för att vara missbrukare som har samma tandskador, när man besöker tandläkaren. Tack för den. Man får tacka nej till vitt bröd. Nybakta bullar till frukost går inte längre. En del patienter kan inte dricka kolsyra. Majs, sparris, paprika, tomater – allt som är trådigt eller med skal går bort, för det kan man inte förvandla till puré med tändernas hjälp. Särskilt inte om man har tandlossning/karies eller kanske inga tuggtänder kvar. Så ni kanske ser den onda cirkeln? Dilemma. Det ena leder till det andra men det fick jag inte veta, det fick jag uppleva.
Och eftersom man kanske spyr upp 90% av all föda man intar får man brist på näring. Så vitamin B12 är det vanligt att man kan behöva tillskott av och likaså Järn, som i mitt fall. Och jag kan ju inte ta tabletter efter operationen så jag får gå till läkaren och få vissa mediciner intravenöst när mina egna reserver är slut.

Och konstigt nog har jag inte en enda gång blivit uppföljd av någon läkare. Det är över tio år sedan jag blev opererad och ingen har brytt sig om att kolla hur det gått för mig, hur jag mår, hur bandet sitter, om det ska kanske behövas någon korrigering. Jag kanske borde söka för det själv?

Några frågor?

Du gillar kanske också...

5 svar

  1. Jessica skriver:

    Tack för att du tog dig tid att berätta, har läst varje stavelse av vad du skrivit. Jag är som jag skrev tidigare själv överviktig med 80 kilo till 163 cm. Jag känner mig ful, klumpig, oattraktiv och jag vet ju egentligen vad jag borde göra. JAg vet ju att jag borde sluta äta vitt bröd, fika en massa och framförallt låta bli detta jävla godis som är värre beroende än rökning nånsin har varit. Men trots vetskapen så funkar det inte, någonstans i min förtvivlande önskan att vara slimmare så är motivationen inte tillräckligt hög och definitivt inte min självbehärskning. Min önskan är pengar tillräckligt för en fettsugning. Dock måste jag fortfarande ändra min kost för en fettsugning hjälper mig bara för stunden om jag fortsätter äta såhär

  2. Nettan skriver:

    Kul att få läsa din historia om operationen! Jag själv väntar på en gbp som förhoppningsvis blir innan jul (dessa förseningar) och det ska bli underbart. Jag vet att det är mycket att kämpa för och att inget kommer gratis.
    Jag tycker du själv ska kontakta läkaren och kolla så att allt ser bra ut, jag har hört att det i många fall gått sönder efter en 10 års-period, men du verkar å andra sidan vara jävligt duktig till skillnad från andra som gjort denna operation (alltså tänjt ut magsäcken igen).

    Lycka till missmaddis!

    Kram

  3. Jenny skriver:

    Hej!
    Jag har oxå gjort en gastric by pass för snart 5 år sedan..
    Jag har varit på återkontroll så du kanske ska ringa & kolla där du blev opererad!

  4. Carro skriver:

    Jag gjorde gbp för 5 år sedan men det var privat. Har inte känt behov av att bli kollad i efterhand, ifall jag vill så får jag nog ta kontakt själv. Blev opad i Sthlm.

  5. mimmi skriver:

    Jippi! Jag kommer in igen och kan läsa det inlägg jag så nyfiket gått och väntat på! Tack för att du berättade!

    Jag undrar vad du gjorde när du var så hungrig att det gjorde ont? Jag menar ont måste det ju ha gjort när du till slut blev utsvulten? Och hur hanterade du det då? Blev du inte yr och svimmig när du blev rejält hungrig? Kanske till och med fick ont i huvudet, kände dig orkeslös och matt när hungern satte in? Hur gjorde du då?

    Jag har själv lite småkilon att bli av med, men en operation är absolut inte aktuellt för mig. Så det är inte därför jag frågar. Jag är bara nyfiken! Jag vet ju själv hur hungrig man kan bli om man slarvar med maten när man jobbar och då mår jag alltid kasst på ett eller annat sätt och jobbar inte lika bra. Fast jag minns inte att jag gjorde det som 20 åring när jag slarvade med maten. Kanske har med åldern att göra, vad vet jag? Jag är bara nyfiken på hur du hanterar/hanterade hungern och om du mådde dåligt av den.

    Min mamma fick magsäckscancer och bortopererat hela magsäcken. Efterföljande nio cellgiftbehandlingar höll på att ta kål på henne. Men hon överlevde som tur var och lever än idag, 14 år efteråt. Jag kan inte minnas att hon någonsin beklagade sig över att hon var hungrig. Men orkeslös och matt blev hon utan kalorier, näring och mat!

    Kram till fightern från Mimmi

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com