Fy fan vad jag SKÄMS

Då jag läser om det i tidningen får jag ungefär samma känsla och reaktion som om det vore en amerikansk skräckfilm jag sätter på någon fredagkväll. "Det är inte på riktigt". Men det är på riktigt. Merså för de inblandade. Jag kan knappt tro det är sant – än mindre, jag VILL INTE tro att det är sant.

Ni har hört om det, hur kan man undgå det. Denna historien som råkar vara någons liv är bisarr och morbid. En pappa låser in sin dotter i källaren och våldtar henne i flera år – befruktar henne och låter sin egen dotter föda hans sju barn. Han är både morfar & pappa till alla barnen.  Kalla mig intelligensbefriad men på någpot sätt får jag inte ihop det i mitt huvud. Kan sånt ens hända?! Tydligen.

Det är med skräckblandad avsky jag ryser vid självaste tanken.

Jag finner mig själv bli rädd för en stund och undrar vad i helvete som händer omkring mig i världen. All denna osannolika ONDSKA. Jag kan inte förstå hur människor kan vara så elaka. It’s a man-eat-man kinda world. Oskyldiga barn våldtas och mördas kallblodigt. Barn som blir inlåsta och våldtagna i halva sitt liv – vad fan är detta..? Och så mycket som belysts på sistone.
Arbogamorden..? Små barn mördas och mamman vaknar efter koma och får reda på att ALLA HENNES BARN ÄR DÖDA. Tro fan att hon inte ville tro det, det vill inte jag heller. Engla som för första gången fått lov att cykla hem själv efter träningen, tas av en man och mördas. Jag vill inte tro det är sant heller.
En ung kvinna står och väntar på bussen och blir utknuffad framför bussen av två vuxna män och dör på studs, och det just runt knuten där jag bor. 

ÄR DET NORMALT!? Inte för fem öre. Jag blir besviken på den mänskliga rasen jag tillhör och jag skäms. Jag skäms ögonen ur mig för vad mina medmänniskor gör. Jag vill helst inte tillhöra denna rasen av homo sapiens sapiens. Om det finns någon gud som tittar ner på oss – fy fan vad han skäms för vad han skapat.
Monster. Elaka, onda jävla monster.

Människor till vardags helt generellt, är elaka. Människor går förbi hundägaren som sparkar sin hund i ansiktet – utan att göra någonting, utan att säga ifrån. Grannar misstänker att grannfrun blir misshandlad men vill inte blanda sig. Sköt dig själv och skit i andra, sägs det ju. Och det på någon annans bekostnad. Barn som blir våldtagna där någon någonstans haft ett litet frö av oro inom sig men är rädda för att göra eller säga någonting, för att de KAN HA fel. Och det ibland, på en liten flickas bekostnad. Jag har sett det på nära håll. Hur människor är så jävla egocentriska och rädda. Rädda för att säga ifrån. Rädda för att lägga sig i. Men framför allt, rädda för att bry sig om andra.

Vad i helvete hände med medmänsklighet?

Show some fucking compassion!

Så jag drömmer mig bort till ett idylliskt samhälle där jag aldrig behöver låsa dörren om oss. Där vi kan sova tryggt hela natten utan att någon tar sig in, förutom påskharen, tandfén och jultomten. Jag fantiserar om dagar då jag kunnat prata med en främling om väder och vind utan att bli betraktad som ett freak, utan snarare som en trevlig, social, utåtriktad person. Där jag kan låta barnen springa på gården och leka utan att bli kidnappade, våldtagna eller mördade – sådana dagar finns inte mer. Jag drömmer om "lilla huset på prärien" -kärleken där grannar var vänner med varandra och hjälpte varandra i nöd då alla var i nöd.

Drömma går ju, och det är det enda jag har. För detta samhället, denna världen jag lever i, är alldeles för fucked up för mitt tycke. Jag kommer aldrig låta mina barn leka ensamma på gården. Jag kommer inte våga låta dem cykla till eller från skolan själv för att det finns rovdjur på mina gator som tar små barn som om de var gratis. Jag kommer nog fan få följa med på alla fritidsaktiviteter och sitta där och övervaka mittt barn. Jag kommer således beröva mina barn på en del frihet för att jag älskar dem och är rädd om dem och för att jag ser till deras trygghet först.

Och jag ska egentligen inte behöva det. Inte i min idylliska värld för att där hade deras tränare inte varit en pedofil och granntanten hade också sett om barnen och bjudit på kanelsnäclor och saft och inte HB. Men jag får anpassa mig efter samhället och ha totalkoll på mina barn – för att samhället hjälper inte ett jävla dugg på traven – tvärtom.

Du gillar kanske också...

14 svar

  1. MansonDust skriver:

    Kan inte annat än att hålla med. :( Jag är livrädd, i höst börjar Star i skolan.. & alla vet ju hur barn i skolan är idag. :(

  2. lotta skriver:

    Det är en grym värld vi lever i. Allt som va ok när vi va yngre e inte det längre. Jag gick till och från skolan själv. Jag va ute ensam i tidig ålder. Det va inte lika belyst då som nu. Nu vågar man knappt skicka sina barn till skolan själv.. för nån kan ta dom på vägen dit eller hem. Man vågar inte öppna sin dörr för en främling för man vet inte vad dom vill.
    Man vågar inte låta ens barn hälsa på en farbroder man möter på gatan för han kan vara nåt bakom sin fina fasad. Vi lär barnen i tidig ålder.. prata inte med främlingar. Hur skall barnen kunna skaffa vänner om dom inte får prata med någon dom inte känner. Det e ju så man lär känna nya människor!

  3. MittLivSomJag skriver:

    Detta är egentligen lite samma debatt jag hade i min blogg.. man måste hålla sig borta från riskfyllda situationer.. men det ska man inte BEHÖVA!!! Framförallt inte när de riskfyllda situationerna kryper oss närmare och närmare in i vårt vardagsliv.
    Det är inte längre bara i de mörka gränderna.. det är på vägen till skolan…

    Så hemskt läskigt att jag helst inte vill tänka på det

  4. Ann-Sophie skriver:

    Bra skrivit om detta aktuella ämne o kan inte säga annat än att jag instämmer.
    Tyvärr har det nästan gått så långt så att det är ”vardag” dessa hemska handlingar.
    Folk verkar inte göra mer än att rycka på axlarna åt det.
    Jag känner mig maktlös.

  5. Anna skriver:

    Ja det är helt sjukt.. Vart är världen påväg.. *vetej* Nä jag va liten så kunde mamma utan problem släppa ut oss själva på gården och leka med dom andra barnen. Men idag kan ju inte mammor göra det. Man måste ha koll på sina barn till 110%. det är trist… :(

  6. Karin skriver:

    Ja visst är det en sjuk värld vi lever i! Mycket bra skrivet och helt mitt i prick!

  7. Sarah skriver:

    Bra skrivet!
    Att kunna få det samhället vi alla drömmer om,
    kan bara vi själva skapa, genom våra barn.
    men då krävs det att vi alla hjälps åt!
    (man måste tro på något och jag tror på våra barn)

  8. Jessica skriver:

    Har samma tankar som du och det är helt hemskt, som den värsta mardröm, och den lever vi i :(

  9. B3tty skriver:

    Kan inte annat än instämma, man vågar inte leva normalt när samhället är som det är. Sen alla dessa åskådare som inte vågar säga ifrån, fegjävlar som bara är rädda om sitt eget skinn, nä man mår illa.

    Du har säkert redan läst boken ”Bakom stängda dörrar” – om inte tycker jag du ska göra det och förundras ännu mera på hur illa det är ställt i samhället. Man undrar om vissa människor är födda på en annan planet, som ger sig dessutom på de egna människorna och sin egen avkomma. Nä nåt måste göras.

  10. maria malmgren skriver:

    håller med dig fullständigt.., det är en chock hur vårt sverige har utvecklats till…, sen nästa fråga .. det kanske alltid varit så.. bara att det inte har kommit till vår kännedom på samma sätt..
    som inneliggande på lunds sjukhus så hände händelsen med tjejen precis runt hörnet.. och de polska barnen/ungdommarna som satt i bussen.. kom in chockade i resturangen och visste knappt vart dem skulle ta vägen..

    livet är för kort för att vara bitter .. man måste lära sig att ta vara på varje minut.. iställt för att se det som ”övervakning” se det som en insats för dina pojkar och deras intressen att du verkligen visar att du älskar och bryr dig..det är allt för många föräldrar som glömmer bort sånna ”små” saker…

    kramar Maria

  11. Galna Mamman skriver:

    Du satte ord på mina tankar. Har fem barn, ingen av dem får numera gå utanför dörren själva. Kränkande då dem är vana vid det sen tidigare ? Ja, mycket. Men jag tror och hoppas att dem ska förstå mig, om inte nu så när dem blir äldre.

  12. fantasymoon skriver:

    Jag kan inte låta bli att tänka på den tyska flickan som i 24 år har varit inspärrad. Hon spärrades in när jag var 2 år.. så hela mitt liv.. hela.. har hon varit inspärrad och blivit våldtagen.Fött sin egen pappas barn.. Hela den upplevelsen och jag.. jag har hela mitt liv med ala min upplevelser. Allt sådant har hon blivit berövad.
    Jag blir illamående. Tanken på vad som händer hennes barn när de en dag verkligen begriper vad dem blev berövade. Nej.. jag orkar inte.

    Mina barn skall få lektioner i självförsvar deras sista år på dagis. Den saken är säker.

  13. Ninna skriver:

    nä det är en fullkomligt sjuk värld vi lever i, man märker vilken skillnad och hur den har förändrats till det sämre sen man själv var barn.

    Jag kan inte förstå hur man kan vara funtad på det viset, det värsta är att dom flesta kommer undan på tok för lätt vad det gäller straffen. Dom borde bestraffas med döden eller tortyr i några år först. Inget straff är nästan tillräckligt

  14. Therese Anerland skriver:

    Det är helt sjukt. När jag växte upp så kunde alla barnen på gården leka fritt ute utan att föräldrarna behövde övervaka oss.
    Jag kände alla våra grannar i hela vårat hus och även dom flesta på våran gård.
    Så är det ju inte idag.
    Visst nu känner jag ju mina grannar men det är ju inte på samma sätt som när jag var yngre.

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com