Gone for good. Bye daddy…

Såhär ser det ut; Jag har åtskilliga gånger gett mina söners pappa chanser att få återuppbygga sitt förhållande till sina barn och träffa dem och prata med dem. Chanser han har helt försakat av olika anledningar.
Först hette det att han inte orkade med att gräla med mig och knöt kontakten med sina barn.
Sen heter det att han mår psykiskt dåligt och klarar inte av det. Det sistnämna kan jag köpa – i viss mån. Mer om det, om en liten stund.

Att sluta träffa sina barn för att man vill undvika gräl med sitt ex är för mig katastrofalhandling. För jag var villig att gräva allt gammalt groll för barnens skull. Det har jag bevisat för er som följer den låsta bloggen. Ni vet om det. Men han kunde inte glömma, tydligen. Så när han fick igenom umgängesrätt från tingsrätten lät han barnen sitta och vänta på pappa som inte kom. Det tog knäcken på min yngste son – det vet ni om, det också. Ni följde min desperation, min kamp med mitt lidande barn. Jag försökte igen och igen att få barnens pappa att förstå det ENDA som betyder någonting;  barnen. Men han kom inte till dem. För att han orkade inte med eventuellt gräl med mig. Mig. Jag som sagt upprepade gånger att jag lägger undan det. Allt mellan han och mig begraver jag. För mina söners skull. Men det enda han upprepade var allt annat än någonting soim rör barnen. Han ältade bara mig och alla fel jag gjort förr. Ni vet om det, jag visade er det.

Att man mår psykiskt dåligt kan jag köpa. Jag vet hur det är och har själv suttit i den båten. Trust me. När han lämnade mig krossades hela min tillvaro och allt brast för mig. Ni vet om detta med, ni följde även det på håll. Jag var mer än deprimerad och förkrossad. Men jag gav mig själv två månader att sörja. Två månader av att tycka synd om mig själv. För att jag har två barn att ta hand om. Då finns det inte tid, rum eller plats att vara psykiskt sjuk eller deprimerad så jag fick ta itu med mitt liv och min bearbetning illa kvickt. Vem annars ska se om barnen och sätta mat på bordet, ett tak över huvudet och kläder om deras ryggar? Under tiden som jag torkade mina egna tårar och mitt eget blod så byggade han en ny familj. Flickvännen och deras barn planerades och skapades samtidigt som jag fortfarande sörjde förlusten av min enhetliga familj. Så snabbt gick det.
Jag återhämtade mig relativt snabbt men successivt. Jag gjorde det jag var tvungen att göra; skaffade ett jobb, rustade upp vårt hem och vårt liv. Jag försäkrade pojkarna och gör det dagligen fortfarande, att jag ÄLSKAR dem mer än någonting annat på denna jorden och mamma kommer ALDRIG att lämna dem.

Barnen är prioritet nummer ETT i mitt liv. Därav min snabba återhämtning. Jag tillät inte mig själv att gräva mig en egen grop jag inte kunde ta mig ur – jag byggde mig en kulle istället. För mina barns skull – deras välmående kommer före mitt eget.

Så ja, jag kan relatera till och acceptera att man mår psykiskt dåligt och behöver komma på fötter innan man tar itu med annat. Men hur länge..? Hur länge ska man tycka synd om sig själv och lipa över det förflutna, när man har sitt eget kött och blod väntandes med öppna armar och en längtan knappt sann..? En omfamning av mina barn, ett litet ”mamma, jag älskar dig”, en puss på kinden – det är botemedel för hjärtesorg. Det var det för mig i alla fall.
Barnens pappa satt i mitt kök en natt i januari. Jag tyckte synd om honom i hans plågan och erbjöd honom det han påstod sig längta efter; barnen. Jag erbjöd att hjälpa honom återuppbygga kontakt med dem. Laaiti vaknade den natten och grät. När barnens pappa hör detta formligen flög han ur stolen och gömde sig i en hörna i köket. Jag förstod att han inte var redo. Jag gav honom tid. Men han har bara blivit sämre.. för att han tillåter sig själv. Enligt min åsikt. Jag har erbjudit honom gång på gång det han säger sig längta efter mest (att träffa våra söner) men handen i barnens namn jag räckt ut har han förkastat och spottat på.

Tiden går. Tiden går fort, särskilt i små barns liv. Ett år för mig är som hundra livstider för små barn.

Som ni läste senast ville min son ringa sin pappa och ja, ni känner väl till historien. Han klarade inte av att prata med sin son. Han klarar inte av att träffa dem, inte ens att prata med dem på telefon.

Det blev skit av det hela – som vanligt. Jag hade ingen större lust att kontakta honom med tanke på hur hela situationen ser ut – men jag gjorde det för min sons skull; för honom går jag genom eld. Min telefon ringde. Phini svarade. Samtal avslutades och Phini ringde upp pappa men det var en främmande tjej som svarade pappas telefon. Deras pappa satt bredvid och skakade av ångest, som jag förstått det. För att hans son ringde. han son som han ”längtar efter”. Borde han inte bli överlycklig?
Ni vet hur vansinngt rasande jag blev den kvällen eftersom saker och ting urartade. Min farmor har alltid sagt att jag har en rakbladsvass tunga och mitt ex har upplevt det förr; den kvällen fick hans nya ”flickvän” uppleva det med. Jag har aldrig varit känd för att bita min tunga.
Innan jag visste ordet av fick vi höra talas om besöksförbud hit och polisanmälan dit. Allt för vad? För att min son ville prata med sin pappa – som inte klara av att prata med sin egen son för att han är psykiskt sjuk och får panikångest attacker och trugar stesolid som läkerol? Flr att jag fick vansinnigsdåd att han tillät en främling ställa sig just precius i mitten? Hade han tänkt förklara för Phini vem hon var? Nej. Hade han tänkt förklara för Phini att han bor hos henne nu? Nej. Skulle hon förklara det för min son själv kanske? Nej. Tänkte de inte på det.. Slog det inte dem en enda gång att det där var enormt opedagogiskt att göra mot en fyraårig pojke som inte sett sin pappa på snart ett år och längtar efter sin pappa..? Tydligen inte. Och det, mina vänner, på min sons bekostnad. Jag har itne fått något i posten ännu men om det dyker upp ett besöksförbud (jag har aldrig någonsin besökt mitt ex någonstans överhuvudtaget sedan han lämnade oss) antar jag att pojkarna inte får lov att ringa heller. De har ju bara min telefon till hands.

Idag ringde mitt ex. Jag har ingen lust. Det räckte med att höra en mening från honom för att veta att det är samma visa igen. Ilska och bråk. Och det undanber jag mig. Så jag klickade honom. Om och om och om igen. Sen kom smset där han hotar med polisanmälan om inte jag och alla mina vänner slutar lägga oss i hans & ”flickvännens” liv.
Jag har inte lagt mig i någonting alls. Jag har inte sagt ett ord om hur de lever sitt liv? Mina vänner har kommenterat åsikter här. Somliga har skrivit inlägg med sina åsikter men jag vill inte kalla blogginlägg på internet att lägga sig i deras liv.

Nu till kontentan.

Jag orkar inte ge mina barn eventuella falska förhoppningar om att pappa kan komma. Jag vill inte ens hinta om det. Mina svar har tagit slut.
För att han ska kunna ha ett förhållande till sina söner måste han och jag kunna ha någon form av kontakt och någon form av kommunikation. Och det kommer inte att hända. Varenda gång jag sänkt garden och släppt in honom på det ena än det andra sättet så dröjer det knappt någon vecka innan det är tillbaka på ruta ett med ilska, gräl, skrik, anklagelser och allt man kan tänka sig.

Hur kan det komma sig att han kan få lov att vara psykiskt sjuk och fly från sina barn och sitt ansvar som förälder – fick jag det? Får mamman till hans dotter det? Nej. Vi KAN INTE. Vi måste se till att barnen har det bra. Att de får mat, kläder och allt de behöver. Tänk om jag också skulle få ett likandat nervöst sammanbrott som han är mitt uppe i nu – vad händer med barnen då? Kan jag göra likadant som honom och bara packa min väska och dra? Visst, jag fick ett mindre nervsammabrott vid seperationen men jag tog fortfarande hand om mina barn och tog mitt ansvar som förälder. There’s no escape.

Ett och ett halvt år har passerat och snart är det ett år sedan han senast fick se våra söner. Han vet ingenting om deras allergier, deras hälsa, deras utveckling, hur de pratar, saker de säger, vad de tycker om eller inte. Han vet inte hur mjuka deras blöta små pussar är och hur hårda deras varma kramar är. Han vet inte hur det låter när de skrattar och han vet inte hur det låter när de gråter efter pappas omtanke.  Om han bara visste vilken medicin enkom barnen ÄR. Bara en puss av sönerna kan få världen ljust rosa igen och vetskapen om att dessa två pojkar förlitar sig på mig, de älskar mig oavsett hur jag ser ut eller vad jag gör. DET ÄR MIN MEDICIN och det hjälpte mig på fötter. Barnen.

Jag har gett honom chanser att ta del av detta. Men han är för upptagen med att ta itu med sitt förflutna, sin barndom. Han är för upptagen med att bara vara deprimerad med panikattacker (som jag själv hade för några år sedan) och tycka synd om sig själv och söka tröst.

Well, han ber mig hålla mig borta. Och han inser att jag tar barnen med mig i det försvinnandet. För barnen har inte egna telefoner att ringa pappa med. Inte för att han svarar när hans söner ringer, men ändå. Barnen kan inte skriva brev åt honom. Jag är deras röst. Och den rösten ber han försvinna.

Och ja, jag förstår att han vill ha tid på sig att komma på fötter. Han har sagt det länge nu men han blir bara sämre. Och jag tycker inte att det är rättvist mot barnen att de ska vänta och vänta och vänta. Sist de väntade på pappa så kom han inte. Nu har de väntat tillräckligt.

Ikväll bestämde jag mig för att lägga korten på bordet här hemma och berättade för pojkarna att pappa är borta. Pappa kommer inte att komma mer. Phini undrade varför. Jag förklarade att pappa är sjuk..
Phini: Sjuk i magen?
Jag: Nej, inte riktigt.. pappa är jätte jätte ledsen.
Phini: Aww.. jag kan trösta pappa.

Och grejen är, att jag VET att Phini faktiskt hade kunnat trösta sin pappa. Men deras pappa låter honom inte ens komma nära.

Jag förklarade för pojkarna att pappa är borta, men mamma finns här. Mamma kommer alltid finnas här och ta hand om dem och jag älskar dem mest i hela världen.
Laaiti var saklig och gick igenom allt han hört och hur han har förstått situationen. Pappa bor inte hos P längre, pappa älskar inte P längre. Pappa bor hos ny flicka. Pappa älskar nya flickan.
Och gud vad jag hoppas att de inte tror att det är så det ska vara, att man bara kan flytta till tjej efter tjej..
Phini blev ledsen när han insåg att pappa inte kommer att komma. Jag förklarade att pappa mår dåligt och han förstår det. Phini bad mig ringa hans pappa och trösta honom och då fick jag förklara att jag kan inte ringa pappa. Pappa vill inte prata med mamma.

Så nu är det dags att barnen går vidare och sluta vänta på pappa. De inser att det finns ingen pappa i deras liv.

Just nu.

 

Men det kommer en dag när jag träffar en man som älskar mig OCH pojkarna och tar dem som sina egna. Jag tänker inte vara korkad och låta chansen gå mig förbi. Barnen förtjänar en manlig förebild och pappa och om jag träffar en man som erbjuder oss det (och mycket annat, såklart) så tänker jag inte vara dum och låta den chansen falla genom mina fingrar.

En pappa behöver inte vara blodsband.
Och mina barns framtida pappa kommer inte vara det.

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

35 tankar om “Gone for good. Bye daddy…”

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com
%d bloggare gillar detta: