ante omnis mea familia

Han motbevisade mig..

Fan vad underbart allting känns för mig just nu. Vad bra man kan må. Just nu flyter allting på och allt går precis som det ska. Men jag vågar inte riktigt andas ut ännu. Jag håller andan ett tag till, jag vågar inget annat. New broom sweeps clean – har ni hört det talesättet förr?
Jag är mitt uppe  att “börja om på nytt”.  Jag ska ge det en chans till. Allt det här med kärlek, förhållande och familj. Jag och barnen har öppnat hem och hjärta till en ny person i vårt liv och det är nytt. Och vi vet alla hur det är i början – det är rosenrött. Det är rosenrött, underbart och ljuvligt. Det florerar kärlek, omtanke, gemensam respekt och fullständig lycka. På rosa små moln skuttar vi och våra leende döljer inte den kärlek vi känner. Så är det alltid – i allas början. Sen kommer vardagen, sakta men säkert. Rutiner blir till leda och man kan tappa stinget lite. Och vet ni vad, det är helt okay för mig. Det är nästan mer än okay. Det enda jag är rädd för, så fruktansvärt rädd för, det är att historien ska återupprepas, för det klarar jag inte av ännu en gång. Jag är trasigt ihoplimmad. Som Emma (MittLivSomJag) skrev i en kommentar, jag är ett renoveringsprojekt. Och jag hoppas att jag hittat rätt man som tar sig an denna uppgiften. Martin känns som helt rätt för mig och han är fullt informerad om situationen.

Och att jag är misstänksam och paranoid och har ingen tillit till mannen jag ger min kärlek är beklagligt men förståeligt och han verkar ta det med en klackspark. Jag är den typ av människa som förlitar mig på “tror det när jag ser det”. Så när Martin snackade om att han ville och skulle hitta ett jobb tänkte jag mest för mig själv “Jaja, hört det det förr..” – för jag är van vid tomt snack. Mycket snack, men ingen action. Mitt ex och jag var tillsammans i 4 år och han hade inte jobb under vårt förhållande alls. Han ville inte. Han snackade mycket men gjorde inget åt det. Och med sådana erfarenheter i bagaget tog jag inte Martin på orden. För i min värld är det “upp till bevis”. Och jag har sett att Martin suttit och sökt jobb vid datorn. Han har kollat platsbanken, han har skcikat mail och han har ringt samtal. Men det bevisar inget för mig. Det ser ju bra ut att man försöker, det känner jag också till sedan förr. Så det tog jag inte på allvar. Sen när Martin avslutade ett telefonsamtal igår och leende berättar att han fått jobb och börjar imorgon (läs:idag) kl 07.00 så blev jag faktiskt förvånad. Förvånad men jätteglad för hans skull. Jag blev lika glad för min egen skull att jag motbevisades och att mina misstankar krossades. Jag erkänner mig besegrad och jag har absolut inget emot det. 1-0 till Martin. Han gick upp med bevis och jag är lycklig. Jag behöver en man som står vid sitt ord.

Så i morse när jag gick upp hade Martin redan åkt iväg till jobbet. Pojkarna fick frukost som de alltid får men aldrig äter upp och jag undrar om jag inte borde servera deras frukost direkt i soptunnan istället, för det är ju den slutliga destinationen för mat i vårt hem ändå. Det blev shorts och t-shirt idag och solen strålade när vi gick mot dagis. Laaiti hade gjort ett halsband och ett armband till mig efter att jag faktiskt bett honom göra det igår. De har coola verlocker med bokstäver på dagis som man kan trä och jag ville ha hans namn. Tyvärr sattes det på de där breda plastsnörena som man minns från förr så det finns inget spänne eller annat sätt att bära det, men jag är tacksam ändå. Älskade skitunge.
Idag hämtar mormor pojkarna och jag ska tidigt isäng ikväll. Jag ska ju upp kl 05.00 i morgon bitti och köra till Sturup med Emma. Jag smsade med henne häromdagen för att lägga upp en ny körplan och hon påminde mig att jag skulle ha kollat upp mitt schema, så hon har väntat på att jag ska höra av img. Så går det när man tänker med röven. Jag har för mycket att tänka på för att minnas hälften. Vi kom in på min resa, hon undrade om jag ordnat skjuts, vilket jag inte hade. Mest för att jag inte har hjärta att be nån av mina vänner gå upp fem på morgonen för att köra mig. Och även om Emma kanske inte har nån större lust att göra det iheller, verkar det som om hon än en gång, som alltid annars, kommer till min aid. Vad skulle jag gjort utan Emma..? Jag hoppas att hon förstår min uppskattning och tacksamhet. Att hon förstår hur mycket jag älskar henne.

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

5 tankar om “Han motbevisade mig..”