Hennes ord hindrade ett nervsammanbrott

Jag vet inte om problemet ligger i att jag faktiskt tog fel minipilla i morse. Jag tryckte ut den som det stod torsdag på eftersom onsdag bredvid var tom. Alltså tog jag nästa. Men nu i efterhand har jag dubbelkollat och sett att det var ju på fel rad jag tig min tablett. Alltså har jag gått omkring hela dagen och trott att det var torsdag. Vanligtvis spelar väl ingen roll men idag blev det verkligen illa.

För på torsdagen denna veckan är jag kallad till en elevvårdskonferens för Laaiti, på skolan. Inbjudna är rektorn, Laaiti’s fröknar, skolsköterskan och psykologen från BUP i Lund. Och eftersom det är Torsdag idag sa jag åt min chef att jag måste gå tidigare. Och det blev lite kris på jobb. Två anställda har slutat och det har kommit in tre nya kunder på jobb. Så vi har mer att göra med mindre personal som det är och jag har en heltidstjänst. Men de är ju så förstående och snälla, på detta företaget jag nu arbetar på så de löste det. I morse, med glimten i ögat, säger Malin (en av cheferna)  att imorgon och på fredag beviljas INGEN ledighet. Inte ens om vi är sjuka eller sitter i rullstol för då hämtar hon oss personligen ändå. För där är så himla mycket att göra på jobb.

Så idag tog jag de jobb som delades ut till mig och en av de andra tjejerna sen körde vi. Jag var färdig i ti  d att kunna gå till skolan på mötet. Väl där inser jag ganska snabbt, när jag pratade med sekreteraren, att det inte var något möte idag. Det är i morgon. “Fan! Jag KAN INTE ta ledig från jobb mer, det GÅR INTE. Jag har redan tagit ledigt så det räcker” sa jag. Och sekreteraren sa “Men nu kommer ju psykologen från Lund också och du är hans vårdnadshavare så du MÅSTE komma, så det får du lösa”. "Jag tyckte den kommentaren var lite väl mycket och blev sur. “Ja det fattar väl jag också..” muttrade jag. Men egentligen var jag nog mest sur i största allmänhet. På mig själv. Och på väg hem från skolan, besviken och sur, kände jag en sådan enorm ångest och fruktansvärda samvetskval.

Jag har verkligen börjat tappa fotfästet nu, mina vänner. Verkligen. Jag blandar i hop datum och dagar, vad jag gjort och inte gjort. Jag kan inte hålla reda på mycket mer. Jag kan få för mig på kvällen att jag måste hänga upp tvätten innan det blir för sent och påminner mig själv om det för att senare upptäcka att jag har ju inte ens tvättat. Det har jag glömt att göra. Igår öppnade jag en kökslåda för att ta fram… – ja, jag hade glömt vad jag skulle plocka fram men kom på att det var ju maten i ugnen jag skulle plocka fram och ingenting ur lådan. I morse glömde jag berätta för pappa som tog emot Kaeli, att hon inte hade fått frukost. Ibland blir mitt huvud helt tomt och jag stannar upp för att försöka komma på vad fan det var jag skulle göra. Håller jag på att bli dement, redan? Eller har jag bara alldeles för mycket på mitt fat?

För jag måste erkänna att jag är långt ifrån en supermorsa. Jag är långt ifrån en supermänniska. Och på sistone känns det mer som om jag är raka motsatsen, i alla fall stundtals. Energin sinar och jag försöker komma på var ifrån och hur jag kan ladda mina batterier. Det har varit så mycket de senaste månaderna. Möten på BUP fram och tillbaka i omgångar, möten med läkare hit och dit, sjuka barn i omgångar, massa jobb däremellan  och rännande fram och tillbaka. Jag har fått delegera en del till mina föräldrar – hämtning och passning av barnen vissa gånger och något besök till både vårdcentral och folktandvården med mina barn och det är inte utan ångest att man delegerar sådana saker men jag känner att jag måste. Likadant  när mina barn är sjuka och jag lämnar de till min mamma så att jag kan jobba. En del av mig (en stor del), om sanningen ska fram, verkligen hatar att behöva göra så. För jag vill ju faktiskt vara hemma med mina barn när de är sjuka och ta hand om dem men de där kronorna man får när man vabbar gör det dessvärre inte lönt det. Och jag vill ju visa mig pålitlig på jobb – även om jag måste erkänna att jag just nu har fruktansvärt dåligt samvete för att jag redan varit borta så många gånger. Mina chefer tycks förstående och de löser min frånvaro men jag får ändå dåligt samvete. Det bär mig emot så ofantligt, varenda gång jag måste be om ledighet även då jag vet att jag faktiskt inte kan lösa det på annat sätt. Mina barn har bara mig. Det är bara jag som måste gå på dessa möten, det är bara jag som ska fixa och ordna, ingen annan kan göra det för de har ju ingen pappa, ingen styvpappa, ingen annan – mer än mig. Och jag har ju trots allt tre barn. Det är tre föräldramöten varje termin, det är tre barn som ska till folktandvården, vårdcentralen, bvc osv. Och om man då dessutom har några bekymmer utöver allt det sedvanliga så är det ännu mer möten man ska gå på som BUP, lärare etc. Och jag kan inte klona mig. Och jag kan inte lägga över mer på mina föräldrar.

Men ibland känns det extra tungt. Vissa dagar är jobbigare än andra och idag är en sådan dag. Idag mår jag faktiskt dåligt, idag känner jag mig orkeslös, sönderstressad, energifattig och alldeles jävla hjälplös och hopplös. Och det var med ett tungt hjärta jag fick ringa chefen, med vetskapen om hur mycket det är på jobb och viktigt det är att de är fullbemannade den närmsta tiden och erkänna att jag själv strulat till det och tagit fel på dagarna. Att jag, inte bara idag utan även i morgon, måste gå timmar tidigare. Hade jag kunnat undvika det samtalet hade jag gjort det men det var bara att ta tjuren vid hornet och ta sitt ansvar och göra det. Tack och lov – det som räddade mig från att helt bryta ihop och gråta i eftermiddags, var hennes förståelse. Hennes “det löser sig” – betydde mer för mig än vad hon någonsin kommer veta…

Mer om min egna självömkan senare..
Just nu har jag fyra barn här hemma som ska ha middag, läsa läxor och badas innan nattning. Sen måste jag ta disken och plocka undan och tvätta en maskin tvätt.

Du gillar kanske också...

5 svar

  1. litchi skriver:

    Maddi, du är en supermorsa! Du gör ett jobb som andra mammor, med färre barn och partner inte klarar av att göra! Tre ungar är inte världens enklaste jobb om man jobbar heltid också. Ta hand om dig och stressa inte upp dig för att få allting perfekt, dina barn älskar dig precis som du är! Det är en villkorslös kärlek, något som dina föräldrar också har gentemot dig och därför hjälper dom dig jättegärna utan att känna sig betyngda, de vet att du är tacksam för all hjälp du får. Ta hand om dig <3

  2. Saija skriver:

    Förstår dig och känner igen mig i det du skriver, fast det var många år sen för min del. Men du kommer att klara det!
    Och du kommer att gå ÄNNU starkare ur det!

    Och det måste vara så… Vissa människor måste kämpa hårdare än andra (på gott och ont) och livet är alltid en berg- och dalbana.
    Jag är en av dem. Min omgivning funderar ofta på hur det kan komma sig att det aldrig är lugnt runt oss. Alltid händer det något.
    Går det en månad utan stora händelser så är det nog sensation!

    Nu har det varit lugnt i nästan 2 veckor… men så kom nästa grej!
    I förrgår fick jag veta att jag ska bli farmor!
    Vid 35 års ålder! :hypnotized:

    Så… nog händer det saker allt!

    Ta hand om dig. Unna dig varma skumbad, varma koppar kaffe och lite vila också…!

    STOR kram till världens bästa Maddis! :heart:

  3. Tamagal skriver:

    Gumman! Akta dig för den berömda väggen… det som händer nu är att din hjärna varnar att ditt stressystem varit på max för länge och att kroppen snart inte orkar med.

    Jag har nyss gått igenom det stadiet (några månader sedan) är nu heltidssjukskriven för utmattningssyndrom och får inte börja arbetsträna förrän Januari.

    Akta dig gumman… Akta dig…

  4. Hellna skriver:

    Jag fick ett sånt oemotståndligt behov att skicka en STOR VÄRMANDE KRAM!!!

    Ta hand om dig så gott det går! :rose:

  5. mimmi skriver:

    Det liv du lever, ensam med ansvar för tre barn och ett heltidsjobb är inte lätt. DET ÄR SLITIGT om än givande! Du har för många bollar i luften och för mycket i huvudet att tänka på helt enkelt! Att du är intill döden trött ibland (läs alltid) och att du förvirrar dig på saker är helt naturligt, det förstår du väl!

    Ta till dig Tamagals ord och se det som en varning! Slå ner på takten för fan och ställ inte så stora krav på dig själv, du är bra som du är, både som morsa och som människa.

    Har stora erfarenhet av utmattnigsdepressioner och ”väggar” då jag drabbat av det många gånger under årens lopp. Jag var något yngre än dig när jag drabbades första gången. Och för varje gång jag drabbats har det blivit eter värre. Så akta dig som Tamagal skriver, det är INTE att leka med, det är ett rent helvete. Jag lider än idag av men efter dessa perioder, som är väldigt handikappande i vardagen och i mitt sociala liv. Har således utvecklat ett syndrome precis som Tamagal.

    Var rädd om dig gumman, och tagga ner lite…. :heart:

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com