Hon tog sitt liv efter 18 år.

Att säga ”det blir bättre” känns mer och mer tunt även om det är tidens största klyscha. En fras man inte är mottaglig för när man är ung och inte ser längre än till just denna stunden.

Ha tålamod.

Man behöver en enorm styrka. Man behöver mod och tålamod och hopp, för att leva när man mår psykiskt dåligt. När ”att leva” är det svåraste som finns nu.

Kunde jag gjort något? Jag gjorde inte tillräckligt. Jag visste inte. Jag, som många andra önskar att jag kunde vrida tillbaka tiden. En liten stund i alla fall, och försöka göra den skillnaden. DEN skillnaden som hade inneburit att hon levt vidare.

För ganska länge sen råkade jag komma över en blogg. Den var mörk och jag förstod direkt att författaren mådde inte alls bra. Det var en ung tjej med traumatisk barndom. Kunde varit jag för många år sen. Denna gången kunde jag inte skaka av mig detta. Jag kunde inte skrolla vidare utan att göra ett avtryck. Så jag skrev till henne, en kommentar om jag minns rätt. Erbjöd henne mina erfarenheter och min visdom. En axel att gråta mot och någon som förbehållslöst och utan att döma bara lyssnar. Någon som dessutom vet precis hur hon mår.

Hon svarade mig direkt. La till mig på Facebook. Vi skrev privat till varandra. Ibland väldigt långa meddelanden. Men det räckte inte.

Idag när jag skrolla igenom Facebook dök hennes namn upp i ett taggat inlägg där någon säger att hon vilar i frid. Jag gpr in på hennes sida och ser hur den överrösta med ”du var min bästa vän, jag älskar dig, jag saknar dig” – och det är ju fortfarande sant.

Alla älskar dig – när du är död.

Var fanns alla dessa när hon levde? Hur kunde hon känna sig så ensam om hon hade så många bästisar, som det såg ut på hennes sida, efter hennes död? Det stör mig. Det stör mig..

För nån vecka sen tog hon sitt liv. Människor som innan dess sagt till henne ”jag hatar dig, jag hoppas du dör” skriver på hennes tidslinje idag att de älskar henne och saknar henne. Det stör mig.

Hon var nyss fyllda 18. Hela livet framför sig. Med en barndom kantad av bland annat våldtäkt, övergrepp, misshandel och missbruk och ett självskadebeteende hade jag önskat att hon hörde mig – jag har varit i hennes skor. Jag vet att det kan bli bättre. Med tålamod. Jag skulle kanske gjort mig mer synlig för henne. Hon kunde varit jag. Det kunde varit jag..

18 år. Det värsta var i stort sett över, raring. Du skulle väntat lite till.

Jag önskar att du funnit den frid i döden som du aldrig fann på jorden. Jag kan inte säga, med gott samvete, att jag älskar dig eller att du var min bästa vän för det vore en lögn. Men jag brydde mig om dig. Jag önskade något bättre för dig än detta och jag försökte.

Så sov gott, min vän. Jag önskar din mardröm är över nu. Sov gott.

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

2 tankar om “Hon tog sitt liv efter 18 år.”

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com
%d bloggare gillar detta: