How I repossessed myself

När förra året led mot sitt slut stod det mer än klart för mig att det var dags för makabra förändringar i mitt liv. Min man hade tagit valet att lämna mig med barn och hund och jag stod bruten kvar. Under vårt förhållande hade jag sänkt garden och gett honom övertaget och byggt hela min identitet kring honom och förlorade mig själv. När han sen inte var kvar visste jag inte längre vem jag var. Hela mitt liv raserades och jag i takt med det. Jag hade inte getts något annat val än att acceptera den situation som han hade satt mig i – ensamstående med två små barn, förlöjligad, ratad, nertryckt och bortkastad. Inget värd. Detta året har dedikerats min strävan att återhämta min egen själ och här ska jag nu berätta vilka löften jag gav mig själv och vilka jag höll.

År 2007 – förändringarnas år
Vad jag lovade mig själv & vilka löften jag höll.

Det var en milstolpe, när han lämnade mig. Det vet jag nu. När jag väl insåg att jag jag inte hade något annat val än att bygga upp ett nytt liv, tog jag itu med det omedelbart. För min man var det lättare – han tog den lätta vägen. Han flyttade direkt in till en gemensam bekant som han ’råkade’ ha sex med och bli tillsammans med inom loppet av 14 dagar och hade därmed ersatt kvinnan i sitt liv. Inom loppet av 2 månader var hon, efter planering, gravid och han skulle nu ha en ny familj. Enligt han själv heter det inte ny familj utan ”I’m just extending it”. Så kan man också se det. Men jag, jag valde en annan väg. Jag valde mig själv & barnen och att återuppbygga någonting som var sönder.  Barnen som jag redan hade och alltid kommer ha kvar. Måhända att jag valde den svåraste vägen men nu när jag ser tillbaka på mitt magiska 2007 ser jag hur värt det har varit och hur det tjänat mig väl med hårt arbete. Jag är ännu inte fullkomlig, jag arbetar på det.

Självförtroende
Detta gångna år har jag jobbat med mitt eget sjävförtroende och byggt upp de spillror han lämnade. Jag minns orden han kvävde mig med 4 dagar efter vår seperation där han förkunnade hur äcklig jag var, vilken hora. Att jag kommer få vara ensam resten av livet för att ingen kille kommer någonsin vilja ha mig med all den hängiga huden på min mage, med mina obefintliga tuttar. De orden, mina vänner – kan han få äta upp idag. Varenda jävla bokstav, en efter en. Det stod på min to-do-lista. Så jag fixade en fenomenal bukplastik och vipps, platt mage. See ya later, hängbuk. Sen fixade jag tuttarna – ’ello Mary-Kate, ’ello Ashley. Jag piffade upp min garderob och min sminkväska och började framhäva det som redan är vackert hos mig och sedär, det är inte svårt att fånga en mans intresse. Jag har fått mitt självförtroende på topp detta året och därmed fått tillbaka den gnista jag hade förr – mitt jävlar anamma. Det var ett löfte som jag höll.

Hälsa
Jag fick (större) problem med min hälsa sedan dess att jag födde min äldsta son och nästan miste livet när jag skulle honom hans första andetag. Jag började blöda efter förlossnignen och miste nästan 2½ liter blod. De hittade ingen puls på min blåbleka kropp och jag miste nästan livet. Jag fick 4 blodtransfusioner och återhämtningen tog lång tid. Jag återhämtade mig inte från blodbristen utan fick anemi & B12 brist som inte direkt avhjälptes med att traumatiskt missfall tre månader senare och ytterligare en förlossning 18 månader efter den första. Jag tog inte itu med min sjukdom utan förföll med hushåll och familj. Det var dags att jag förändrade det för att kunna orka med jobb och att vara ensam med barnen. Så jag fick ordinerad medicin. Jag fick sputor varje vecka, ibland uppemot 5 dagar i veckan och det gjorde susen. Att rå om min egen hälsa, var ett löfte  jag infriade år 2007.

Jobb
Jag fixade ganska snabbt tillbaka drömjobbet jag hade när jag träffade min förra man. Och där fann jag en ny familj, en annan familj. Där har jag fått känna mig behövd och proffsig på ett annat plan och det har gett mig en känsla av mervärde av mig själv. Jag har jobbat hårt och försökt vara så tillgänglig och oumbärlig som möjligt. Jag har fått lära mig extremt mycket och vet att jag funnit min plats, där jag hör hemma. Jag skaffade ett jobb och det var ett löfte jag höll.

Ett aktivt, socialt liv
Jag hade levt isolerat med min man och hade mått väldigt dåligt utav det. Jag hade knappt några vänner kvar, jag gick ju aldrig ut, gjorde aldrig någonting, träffade aldrig någon och kände mig så ensam. Det är oundvikligt. Hela det där ”sålänge vi bara har varandra” och ”us against the world” – det funkar inte i längden, trots att jag inbillade mig att det var bra som det var. Jag var hans fru, jag var barnens mamma men hade mist allting annat. Jag behövde få komma ut mer, umgås med vänner och bara vara Maddi en stund och det gjorde jag. Jag började träffa mina vänner mer, hålla kontakt på ett annat sätt. Jag har detta året träffat många nya människor, varit ute och dansat och festat och varit mycket mer social och funnit lite mer av det som gör mig till mig och det var ett löfte jag höll.

Renovering
Alla våra minnen i lägenheten var som syra inom mig. Det brände och kvävde mig och vart jag än vände mig såg jag honom. Sängen vi hade gjort barn i, möblerna vi delat, ja hela hemmet. I alla skåp fanns det antingen foton eller kärlekslappar från vårt förhållande och det brände inom mig. Hur skulle jag någonsin komma över honom med alla dessa ständiga påminnelser? Jag var tvungen att göra någonting åt det. Alla foton kastades, alla hans saker som var kvar kastades. Jag sålde sängen till en patetisk liten symbolisk summa och skaffade min egen säng som han inte förpestat. Jag införskaffade nya köksmöbler, möblerade om i köket oich gav mig in på vardagsrummet där jag gjorde detsamma. Jag målade om rum och renoverade det som han förstört i mitt namn, hål i väggar och dörrar som han i ilska slagit sönder och som påminde mig om hans ilska och hatet han livnär sig på. Mitt mål och mitt löfte var att återta mitt eget hem och omvandla det till en trygg tillvaro där det spirar kärlek och där vi inte blev påminda om honom & det löftet var något av det första jag höll år 2007.

Barnen
När jag och min man var tillsammans måste jag rekänna att jag tyvärr satte mina barn i bakgrunden. De fick inte den tiden och uppmärksamheten som de behövde,. De borde ha kommit  först i mitt liv men fick dessvärre dela plats med sin pappa som var väldigt krävande (han är personifierat lejon och vill alltid vara i centrum, annars klarar han inte av situationen). Han sa någongång till mig att han inte tyckte om att han hade hamnat på andra plats i mitt liv. Innan barnen kom var han min prioritet, han var mitt allt. När sen barnen kom så hamnade han i skymundan och det tyckte han var jobbigt, att jag inte brydde mig om honom lika mycket längre. Så jag försökte sätta honom på delad plats med barnen. Matlagning, tvätt, städning, disk och kunder om kvällarna hemma där han tatuerade svart och allt som tillkommer och med anemi ovanpå det, så blev det en uppoffring. Jag hade inte tid eller ork att sitta ner och leka med barnen, att baka med dem, att rita eller knappt ens att prata med dem. Det handlade om att göra det mest väsentliga – mat är ett nödvändigt ont och det var sådana saker jag fokuserade på. Överlevnad. Jag kan nu ärligt säga – att jag försummade mina barn och det tänkte jag gottgöra nu när deras pappa var ute ur vårt liv och vårt hem. De är, när allt kom omkring, mitt allt, mina varje andetag och det var dags att jag bevisade det. Så jag började umgås mer med barnen. Jag gick ut och lekte på lekplatser, vi gick till parken och gungade, vi fixa picknick tillsammans och under sommaren införskaffade vi en pool de kunde bada i. Vi ritar, vi leker med lera, jag leker med dem och vi pratar mycket mer med varandra och har därigenom fått bättre band till varandra. Jag satte mina barn där de här hemma – på första plats och tänkte med näbbar och klor slåss för det jag tror på – slåss för deras trygghet och välmående och det fick jag göra med råge. När första halvan av året hade passerat oss stod det inget tvivel om vad jag var tvungen att göra. Jag tog på mig min stridsyxa för en sista gång och vann kampen om barnen och fick ensam vårdnad. När den striden var över begravde jag min stridsyxa för gott – nu har jag inget mer att så enträget kämpa för – jag har ju allt jag vill ha och behöver.Mitt löfte var att rå om barnen bättre år 2007 och det höll jag, med råge.

Briefing
Och när jag nu ser tillbaka på mitt 2007, så är det för mig självklart hur det faktiskt blev mitt år, när allt kommer omkring. Alla löften jag gav mig själv jag jag egenhändigt infriat med hjälp av familj och nära. Hur skulle jag exempelvis ha kunnat jobba, om det inte vore för min fenomenala mamma som ser om mina barn när jag jobbar? Och till de vänner som lyssnat på mig när jag behövt en axel att gråta på och naturligtvis till alla mina bloggläsare som följt min kamp detta året, som inspirerat mig och motiverat mig att fortsätta skriva vilket underlättar allt för mig – för all feedback, råd och tips och stöttning jag fått av främlingar på nätet, gamla bekantskaper och nyfunna vänner allierade.

Det var ett bra år, mitt 2007. Det var verkligen ett förändringarnas år och jag har förändrat enormt mycket – ingenting är sig likt längre. Jag är inte samma Maddi – jag är en bättre upplaga av mitt forna jag. Barnen är inte desamma längre. Mitt hem är inte detsamma och jag har förändrat allt till det bättre. Och när jag ser hur mycket som har hänt så kan jag med en suck av lättnad känna mig stolt över mig själv för vad jag åstadkommit och finner styrka i vissheten att man KAN FÖRÄNDRA, om man bara försöker. 

2008
Så nu är det snart nytt år och jag sitter nu, dagarna innan, och funderar på vad mitt 2008 ska ge mig och vad jag ska ta. Vilken lycka kan jag mer skapa? Vad vill jag förändra och hur kan jag göra det? Nu har jag återhämtat min egen själ – jag mår bra nu. Jag är lycklig med mitt liv och hur det ser ut och saknar ingenting så det känns som om det är petitesserna kvar. År 2008 ska jag fokusera på att bli mer organiserad och strukturerad och ha mer ”koll” på saker och ting. Jag ska återigen ta itu med min sjukdom och försöka få ett långvarigt resultat på mina medicineringar. Annars känns allting bra nu. Det känns bra.


Maddi sedan 2002

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

19 tankar om “How I repossessed myself”

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com