Hur kan man gå miste om…

Hur kan man frivilligt hålla avstånd? OAVSETT ANLEDNING.
Hur är det möjligt att hålla sig borta och inte vara med? Hur kan man på något sätt alls klara av att inte vara MED? Jag förstår inte. Som förälder – förstår jag inte.
De lyckligaste stunderna i mitt liv har varit mina förlossningar – att för första gången få se mina barn och jag skulle ALDRIG nånsin önska bort den stunden för NÅTT. Och att få möjligheten och privilegiet att få följa deras utveckling skulle jag aldrig nånsin vilja missa. Dessa stunder kommer aldrig åter. 
Särskilt i början när ALLT händer. När de lär sig le, skratta, vända sig, första tanden, första ordet, börja krypa, börja gå. När de förvandlas från baby till barn.

Hennes första leende. När hon tittade mig rakt in i ögonen och blev lycklig att få se mig och log det mest underbaraste leendet. När hon upptäckte sina händer och hur de smakar. När hon lär sig hur man bäst får uppmärksamhet och kommer på hur rösten fungerar. När hon lär sig hur man rullar runt och lyfter upp huvudet och axlarna och ser sig omkring och upptäcker sin omgivning. Att får vara med och uppleva världen med henne. När hon smakar nya saker och gör de mest intressanta grimaser och vi bägge två kommer på vad hon gillar och vad hon inte gillar. Att få lära känna henne. Hur kan man tacka nej till det? Hur kan man hålla sig borta? Oavsett anledning.

Jag minns ditt första leende, din första tand, din första vaccination och första gången du sa mamma. Jag minns alla gånger du var ledsen och grät men tystnade så fort du såg mig och sken upp i ett leende och burrade ner din lilla näsa mot min axel och jollrade.
Allt sånt kan och kommer jag att säga. Jag kan inte förstå hur vissa föräldrar kan medvetet göra valet att gå miste om allt det?

Oavsett anledning – let’s face it – är ens egen stolthet viktigare? Väger det tyngre att “jag gillar inte din morsa så jag går hellre miste om din utveckling” eller, som i ett ganska närrelaterat område för mig, undrar jag hur M kommer förklara sitt avstånd till Kaeli en vacker dag. Hur kommer det låta när han förklarar “well, din morsa skrev om mig i sin blogg. Så jag ville inte åka till Staffanstorp för att träffa dig” – Jaha. Så viktig är Kaeli. Men mammas blogg är viktigare. Vad andra tycker är viktigare. Är det verkligen anledning nog? Eller han kanske använder en annan anledning. “jag jobbade så mycket då” – ja, jo. I nästan 5 månader (förmodligen längre) konstant utan ens 5 minuter att träffa henne? Nä du, det där håller inte. Har han tid att gå ut och festa har han tid att istället åka till Staffanstorp och träffa henne. Så nej.
Oavsett hur jag vrider och vänder på det så förstår jag inte. Jag måste vara bra korkad. För jag kan inte hitta någon anledning god tillräckligt för att han fortfarande inte har träffat henne.  jag försöker sätta mig in i hans tänkande men det går inte. Det är omöjligt för mig att mörda så många hjärnceller som skulle kunna leda till att jag inte träffat mitt eget barn och lärt känna henne. han har inte träffat henne på snart 5 månader. Han har aldrig träffat henne överhuvudtaget så i min bok kan han likväl hålla sig borta. Hans existens i hennes liv är överflödig. Och det är hans eget fel – han VALDE själv att inte träffa henne och lära känna henne.

Han vet inte hur ljuvligt hon doftar. Han vet inte vad som får henne att le eller vad som skrämmer henne. Vad hon tycker om att äta och vad hon spottar ut. Han vet inte hur hon snurrar sitt långa rödlätta hår (jepp, she’s going redhead!) vid öronen när hon ibland blir sömnig. Han vet inte hur hon finner trygghet och ro att somna. Han vet inte vilka tider hon sover på, hur mycket hon äter eller vilka blöjor hon trivs i. Och han har själv valt att inte veta (genom att inte träffa henne och lära känna henne) och det är för mig obegripligt.

Om det vore tvärtom, då? Om det på nått sätt var så att han hade henne från början och inte jag. Jag hade fullkomligt skitit i om han hade bloggat om mig. Han kunde ljugit sig gul och blå for all I care och människor runt omkring kunde tycka och tro vad fan de velat – för mitt eget kött och blod hade ingen kunnat hålla mig ifrån. Jag hade stått utanför hans dörr tills han öppnat. Jag hade knackat på hans dörr DAGLIGEN för att träffa mitt barn. Jag hade tagit hand om henne, matat henne, bytt blöja, gosat, lekt och bara tittat på henne när hon sover. Sen hade jag fullkompligt skitit i honom – för mitt barn kan ingen hålla mig ifrån. Han hade liksom fått mig på köpet, like it or not.

Fattar de föräldrarna vad de går miste om?
Fattar M vad han redan har missat? Stunder som han aldrig nånsin kan få. Men det verkar räcka för honom att läsa lite om henne i min blogg. han tror att man följer hennes utveckling genom att läsa om det på internet. Men nej. Jag skriver inte ens en tiondel av allt som händer henne i bloggen. Och det är inget sätt att följa sitt barn. Och nej, jag kommer aldrig “fill him in” för hans skull – upplev det själv eller upplev det inte alls.

Men så är jag funtad. Alla föräldrar är ju inte det. Och eftersom jag är sådan kan jag inte förstå motsatsen för att det alternativet: att inte vara med – finns inte i min värld.

Och människor som skiter i sina barn spottar jag på. De är inte värd hundskiten under mina skor.

Du gillar kanske också...

9 svar

  1. MansonDust skriver:

    Det funderar jag också på, dagligen, eftersom att min pappa låtsas som att jag inte existerar. Det innebär ju att han inte känner sina (enda) barnbarn heller.

    En gång skrev jag ett brev till honom; ”Jag skulle aldrig kunna leva utan mina barn, så hur kan du leva utan mig?” men jag fick aldrig något svar.

    Sen är det ju alltid så att papporna som skiter i sina barn alltid ska framställa sig som den bra föräldern. ^^, Hur man ens kan komma på tanken..

  2. Tamagal skriver:

    Jag skulle aldrig byta tiden med mina barn mot något annat…
    Det är det vackraste jag har.

    Kärleken till ett barn är oändlig

  3. mimmi skriver:

    Jag förstår inte heller! Och kommer aldrig att göra.

  4. Jessica skriver:

    Men snälla Maddis, strunta i det. Det är hans förlust

  5. Anonym skriver:

    Eller så finns det dom korkade så kallade föräldrarna som kan föda en ,skita i att ge en kärlek och när man är 18 år sparkar man ut en och skiter i en …Det finns föräldrar som gått miste om flera flera år med sina barn när dom blivit äldre,när dom gift sig eller skaffat barn…Jag fattar verkligen inte hur man bara klarar av att leva utan sina barn…Jag hade adrig kunnat leva utan mina..Jag hade gått var dag och undrat hur dom mådde eller vad dom gjorde osv…

  6. Nikki skriver:

    Usch, det här inlägget kändes. Fick mig att tänka på när min egen pappa sa till mig att han aldrig mer ville se mig eller prata med mig.. Anledningen han hade var att jag blev gravid när jag var 16 och ville behålla barnet. Istället för att acceptera att han skulle bli morfar så valde han att avsluta kontakten med sitt barn och sitt barnbarn. Den graviditeten slutade med ett misfall i vecka 12 och efter det så tog han kontakt med mig igen men det var hemskt. Jag förstår inte hur en förälder kan göra så.. Hoppas att pappan till din dotter snart får lite vett i skallen och inser vad han missar.

    Älskar att läsa din blogg btw, du verkar vara en så ärlig, underbar människa!

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.