I don’t like the drama but the drama likes me!

Lord, why hast thou forsaken me!
Om jag var kristen hade det med största sannolikhet varit en väl använd replik, nere på mina bara knän, åtskilliga gånger om under livets gång.
Men så är det inte. För jag är ju inte kristen.

DRAMAQUEEN

Det är inget nytt – att drama i alla former florerar i mitt händelserika liv. Det var det korta strået jag drog när de lottade ut alla våra livsöden.
‘Och hennes liv skall kantas med detta öde, att dansa salsa med fröken Drama, som skall bjuda upp till varenda dans, tills dess hennes sista andetag inhaleras, utan en sekund att vila.’

Till min fördel så slipper jag leta upp drama i mitt liv. Jag har den fenomenala turen att drama kommer till mig. Ingenting händer halvdant i mitt liv. Och det är långt ifrån svart och vitt, mitt liv lyser med alla kulörer på alla kartor. Och jag gör allting stort i mitt liv. Jag älskar hårt, jag hatar intensivt, när jag är lycklig så sjunger blommor och träd, när jag är miserabel blixtrar det från klar himmel – i alla mina underbara toner av nyanser.

Och jag drar till mig situationer och händelser och MÄNNISKOR som bistår fröken Drama när hon bjuder upp mig till dans. Det är nog mitt öde – att välsigna mig med alla dessa erfarenheter, alla dessa känslor, all denna visdom som mig förärats i denna livsåldern.´

Vad jag gör med det som faller i min hand: den dramatiken som utspelar sig, är helt upp till mig. När orkaner sveper över mig och vänder upp och ner på mitt liv, är det helt upp till mig vad jag gör åt saken. Oftast märker jag en tendens att bekämpa elden med elden.

Jag ser inget negativt med dramatiken i mitt liv. Det ger mig så mycket och genom årens lopp har den gett mig en omänsklig styrka. Jag är så stolt över mig själv. Jag är en överlevare – en riktig kämpe. Och som i alla sagor, som slutar lyckligt, brukar en belöning vänta vid vägens slut och jag är säker på att jag nått dit. Jag har fått min belöning. Och med det sagt betyder inte det att mitt liv kommer vara trist och grått utan min färgglada dramatik.

Jag är en dramaqueen – drottning av dramatik, ett händelserikt liv. Inte för att jag VALT det, inte för att jag VILL det, utan för att det är så det är.

Och har ni hört om hennes närmsta partner in crime? Fröken Drama socialiserar med någon vi kallar Murphy. Även mer känd som Murphys lag. Han hälsar ofta på mig. Han ger mig den där suckkänslan av någonting jag redan visste – någonting jag kunde förväntat mig och egentligen borde förberett mig på. Han vill också vara mig nära men jag har undanbett mig hans sällskap å det vänligaste. Men han hälsar på titt som tätt ändå.

Och man kan se det lite som en tjänst jag gör omvärlden att blogga om mitt liv – min intressanta dramatik för de nyfikna, när Ni sitter med morgonkaffet och går igenom Aftonbladets rubriker och börja tröttna på samma visa, varenda dag. Då kan jag bistå med ytterligare färg. Det är givetvis ett fritt val. Jag tvingar ingen att läsa.

Varför bloggar jag? Är mitt liv så trist? Frossar jag i uppmärksamheten?

Jag började blogga som lite av en egennämnd terapi. Ingen människa mår väl bra av att hålla allt inom sig. I know I don’t. Alla har en tragisk barndom att skylla på och så annorlunda är väl inte jag att inte jag kan sitta och lipa över tragiken som förgiftade mitt barnasinne. En barndom med viskande hemligheter och skuld och skam. Men en dag i tonåren skrek jag. Jag skrek ut mina hemligheter och bestämde mig för att aldrig mer vara tyst. Att aldrig mer vara någons offer utan att höja min röst till mitt försvar. Jag går hellre under skrikandes än tolererandes.
Jag hade inte för avsikt att bli så offentlig från början när jag började blogga i en dagbok på Lunarstorm. Jag vet inte hur människor hittade min blogg från första början – vad som fick dem att läsa, vad som fick dem att komma tillbaka och läsa mer och mer. Men det förändrade inte mig. Jag skrev fortfarande mina ointressanta inlägg med alla tankar jag har, alla okonventionella åsikter och gav blanka fan i vem som höll med och vem som inte gjorde det. Jag fortsatte uppdatera med inhandling av Skånemejeriers standardmjölk, alla blöjbyten och varvade det med destruktiva förhållande med mental och känslomässig död som följd.

Men kontentan av det hela; jag skriver inte för er skull. Jag skriver för min egen skull. Jag skriver vad jag vill, när jag vill. Om det är flera inlägg om dagen eller bara något enstaka på nån månad. Uppmärksamheten kan jag mest skita i – annars hade ni förmodligen sett mig på TV lite oftare eller tonat in till min knarrande skånska på radion. Jag har haft mina 15 minuterar och jag nöjer mig med det, vilket vare mer än vad jag nånsin bett om.

Fortsättningsvis mina vänner, så kommer jag förmodligen blogga 15 år till. Ni som läste när min äldste son Phini föddes, ska en dag få läsa när han gifter sig och när hans första barn föds.
Och från nu till då och långt därefter kan jag nästan våga lova att jag har både upp och nergångar och dramatik; åh,denna ljuvliga vännen jag bedårar med en fullkomlig hatkärlek.

Hon är min. Hon är jag. Vi dras till varandra, jag & Drama, som flugor till skit.

Som flugor till skit.

Du gillar kanske också...

7 svar

  1. Jessica jönsson skriver:

    Lite för vår skull väl ;) . Tänk vad trist det vore utan våra kommentarer

  2. Marie skriver:

    Kan man annat än att bara älska dig?

  3. Patruska skriver:

    Försök inte,Du gillar att dansa med fröken drama

  4. Anna skriver:

    Jag kommer ihåg att jag nog hittade till din blogg på Lunarstorm i dom här fina banderollen som man kunde skrivs något så folk hittade till ens sida. :) sen var jag fast! Roligt att följa någon som man inte känner men som det ibland känns som att man känner lite just för att man får följa din livsresa. Ska bli spännande att se vad barnen kommer att dra hem för tjejer respektive killar. Vad du kommer tycka om dom mm.

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com