ante omnis mea familia

I en värld av död.

Det slog mig idag hur inrutade NI är i mitt liv och varje aspekt utav det när denna avmaskningen kom som en chock för er.
1 – att jag inte skrivit att de har mask
2 – att jag inte skrev om första gången jag gav de medicinen för 2 veckor sedan.
Kan förstå att ni som följer bloggen slaviskt känner att ni missat nått, haha.
Men jo. Jag var 80% säker på att de hade mask och gick ner till apoteket och hörde med tanten bakom disken om vad det kunde vara. "Min son säger att det kliar i rumpan" sa jag. "På kvällarna?" undrade tanten med den vita rocken. ".. ja" svarade jag men visste inte om det spelade någon roll vilken tid på dygnet. Med självsäkerhet i rösten förkunnade hon att barnet har mask. Och det är just vid kvällstid som drottningen kommer fram och lägger ägg och det är då det kliar sa hon. Det var något av det äckligaste jag hört för att jag är den typ av människa som visualiserar ord. Och i mitt huvud spaldes just då upp en film om en rumpa med en lång slingrig mask med tiara på huvudet som krystade ut ägg som vi krystar ut bebisar och hur det slemmigt värre fastnade på sidorna inne i rumpan. Ja, du förstår. Hon sa att det är lätt årgärdat med antingen tabletter eller flytande och jag är osäker om de kan svälja tabletter så jag valde flytande. Och eftersaom jag fortfarande var så äcklad ab bilden hon satt i rullning i mitt arma huvud så köpte jag fyra flaskor som om det vore ammonution mot en terroristgrupp. "Här ska mördas mask!"
Första avmaskningen gick bättre. Såklart – de visste inte vad de hade att vänta sig. Sen ska man vänta i 2 veckor och köra en kur till. Och i samband med detta byta alla sängkläder, byta alla handdukar, dammsuga och tvätta golv etcetera för att det är luftburet smittosamt. HUR FAN DÅ undrar jag?! Dricker maskarna redbull och får vingar? För jag svära vid att jag inte sett några flygande maskar i mitt hem. Om jag hade gjort det hade jag sjävmant skrivit in mig på psyket och bett dem kasta bort nyckeln.

Så där har ni den historien.

bild Och idag mina kära vänner har jag en dejt med min tatuerare Nis. Han som de flesta av mina vänner dreglar efter när de ser honom. Han ska fixa till överarmen, det sista som är kvar, sen ska vi faktiskt börja på något nytt. Jag ska tatuera insidan av underarmen sen på något sätt (förmodligen inte idag) vill jag bygga ihop hela armen. Och ni vet Miami Ink..? Jag har sett det några gånger. Och varje gång kräker jag lite om varenda kund som kommer in och kör en jävla snyftvisa om varför de ska ha den tatueringen, som minne till och minne för.. som om de vet med säkerhet att de kommer lida av demens inom snar framtid. Men faktum är att jag äter mina ord för när jag gått igenom armen jag har och hittat en bild jag verkligen vill ha..  Då ritades en bild i mitt huvud och helt plötsligt blev det jag.. Bilden ni ser bredvid ska jag ha på underarmen. Den stilen i alla fall. Och den flickan symboliserar mig, i en värld av grymhet och känslomässig död (döskallarna) och om hur jag sett, hört och sagt hemska saker (hear no evil, see no evil & speak no evil på underarmens översida). Låter det långsökt? För det kändes klockrent för mig..

Nu är det dags.

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

10 tankar om “I en värld av död.”

%d bloggare gillar detta: