I min svart/vita värld

Nu har jag suttit och funderat. På människor. På hur många människor fungerar och agerar. Jag har svårt för människor som säger en sak men gör motsatt. Och svårt för människor som inte säger någonting alls utan låtsas om något annat. Just ignore it and it might go away – det känner ni till?
Jag vet inte vad det beror på men min gissning är att människor är antingen för fega, eller för lata för att vara ärliga mot andra men framför allt för sig själva. Men även rädda för att våga. Våga stå på sig, våga ta smällen, våga den fighten, våga möta det man inte känner till, våga bända lite grann på sin stabilitet och trygghet. Och att orka.
Det är inte det att jag har svårt för människan i sig – jag förstår bara inte. Jag har helt enkelt svårt att förstå hur det fungerar för att det är så långt ifrån min värld man kan komma.
Om jag säger att jag ska göra någonting – så gör jag det. Oavsett om det tar mig 10 år eller 1 vecka. Jag GÖR det – men ni kan räkna med att jag definitivt inte gör motsatsen.
Och jag har svårt för människor som vänder “kappan efter vinden”. Ena dagen tycker de si och andra dagen tycker de så. Make up your fucking mind. Sådana människor slutar jag lita på och slutligen slutar jag lyssna på dem strax efter jag förlorat den sista respekten för dem. A  man, without his word, is nothing.
Sen kan det kvitta, vad ämnet rör. Totalt.

Jag har exempelvis en vän som gnällt om sitt dåliga jobb i över 10 år. Det är så dåligt, hon SKA sluta. Hon vill inte jobba där längre. Hon älskar inte sitt jobb längre utan har tröttnat på det. Sen går hon till chefen och talar om att hon tänker sluta. Så långt funkar det men sen är det stopp. Sen händer något och jag vet inte vad. Är det tryggheten de blir oroliga för, stabiliteten? Känslan av att man vet i alla fall vad man har men aldrig vad man får? Det kanske blir sämre? Kanske ska behålla jobbet ändå..?
Och ja, går tillbaka till chefen och “tar tillbaka” sitt jobb eller kanske till och med bönar att få tillbaka det. För plötsligt så kom man på att man visst älskade sitt jobb? – Jag får inte den matematiken att fuckin gå ihop. Sånt finns inte i min svart/vita värld. Antingen hatar du skitjobbet och fucking slutar eller så älskar du ditt jobb och håller fuckin käften?!

Det är människans styrka att stå för vad man säger och stå för vad man tycker, som vinner min respekt och motsatsen som i sin tur förlorar densamma.

Du gillar kanske också...

5 svar

  1. Classe skriver:

    Kan bara hålla med.. Till 100%

  2. titti skriver:

    Håller med, jag kan med vara den tysta typen, men säger defenetivit vad jag tänker och tycker ändå.
    Vantrivdes på mitt förra jobb. men slutade efter min föräldraledighet istället för innan, just för säkerhetenn =)

    Nu har jag ett mycket mer slitsamt jobb, men trivs =)

  3. Jessica skriver:

    Håller absolut med dig, samtidigt måste folk få lov att ändra sin uppfattning också. Bara för man tyckt en sak så måste man inte tycka det hela livet. Men om man ändrar sig från dag till dag så är det ju lite värre. Jag kan tycka en sak väldigt starkt men med rätt motargument och saker jag kanske inte ens tänkt på så kan jag ändra mig. Bara inom politiken så kan jag vara väldigt varierande, en dag e jag sosse och nästa moderat :) . Åh andra sidan så e de pest eller kolera så de kan ju kvitta.

    Har man väl gått till chefen och sagt upp sig så anser ju jag att man tagit steget fullt ut och dags att börja på något nytt. Jag själv avskyr mitt jobb och det är pest och pina men det är en trygghet och det är pengar in på kontot varje månad så än har jag inte tgit mig för att säga upp mig. Och jag kommer aldrig göra det heller förrän jag har något annat. Söker jobb gör jag försåss, tror inte jobben kommer knacka på min dörr :)

  4. Patruska skriver:

    Jag håller inte med. Man måste inte älska sitt jobb. Jag är inte speciellt fäst vid mitt jobb, men jag gillar dock att dra in kosing varje månad. Jag kan inte bara säga upp sig så utan vidare. Jag har sökt jobb i lite mer än ett år men det är liksom ingen annan som är intresserad av att jag har jobbar inom hemvården i 6 år.

  5. mimmi skriver:

    Hatar man sitt jobb börjar man söka nytt och slutar så fort man fått nytt. Gör man inte det, ska man inte gnälla!

    Lever man i ett dåligt förhållande gör man slut och flyttar, gör man inte det utan stannar, ska man inte gnälla.

    När något är dåligt – gnäll men agera. Om inte, sluta gnäll.
    Det är min livsfilosofi i alla fall.

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com