ante omnis mea familia

I Skövde, mot Nässjö

Jag är en utböling här. Jag märker det tydligt och klart så fort jag satt foten ner på perrongen i ösegnet. Jag hör verkligen inte hemma här. Ingen pratar som jag.

Jag satt kvar ett bra tag i bistron och började efter en stund prata med mamman och hennes två tonårsdöttrar vid det bordet jag hade klämt in mig vid. De började prata om trådlöst bredand och laptop och dottern pekade på det lilla usb modemet jag har stoppat in bak på denna lilla uppfällbara, platta datorn för att förklara för sin mamma. Jag tittade på henne och sneglade ner mot datorn med ett "… kan vara bra att ha när man reser" och sen var isen bruten och vi kunde prata avslappnat resten av tiden vi satt där tillsammans. Det dröjde inte länge förrän mamman, som jag hade tyckt satt och tittat på mig, påpekade tatueringen i pannan och jag som ju är mest van vid frågor om  vad det är och hur ont det gör fick nu en uppmuntrande kommentar om hur vacker den var och hur den passade mig så bra och ramade in mitt ansikte.
De frågade vad jag hade gjort i Östersund för det föreföll de nog ganska fort att jag inte hör hemma där, att jag är en utböling med in grova skånska. Jag sa att jag är piercare och den äldsta femtonåriga tonårflickan vaknade till liv och visste vem jag var. Hon hade sett lappen på dörren på India där det stått "Vår piercare Madde kommer den 4-5 juli".

Jag stannade inte alltför länge utan lämnade mitt trevliga sällskap och drog mig tillbaka till min kupé. Nyckeln (läs plastkortet) satt i dörren och mina två rumskamrater sov. Jag hade ett himla bry att få ihop min bädd. Jag försökte smsa lite men min täckning var löjligt enerverande. Jag gick ut i korridoren för tt ringa ett samtal och när det brutits som alla mina andra samtal av den dåliga täcklningen på tåget skulle jag gå tillbaka till min kupé för att märka att den var låst. Fan. Plastkortet. Klockan var över midnatt och mina rumskamrater märkte inte av mina knackningar så jag tryckte på den röda knappen för att tillkalla personal. Det började dunka vid näsroten och sticka till under ögonen och jag visste att jag hade migrän på gång. Sen väntade jag. Jag vänta på in räddning att komma med en nyckel och släppa in ig i kupén så jag kunde få sova. En halvtimme senare lyste fortfarande knappen som lysts upp när jag tillkallat personal men ingen personal var att skåda. Jag började tappa tålamodet och började gå genom vagnarna för att hitta en konduktör. 4 vagnar senare och jag befann mig i bistron igen. Därefter visste jag redan att det knappt fanns plats att gå för att tåget var överbefolkat. Så jag gick tillbaka. När tåget stannade öppnade jag en dörr och "haffade" den konduktören jag såg gå där utanför och förklarade. Hon hade sett att jag påkallt deras uppmärksamhet men hade inte kunnat ta sig till mig men lovade att göra det nu efter avång. Sagt som gjort. Problemet var vara att jag stod utanför en annan kupé – en tom sådan, som inte var min, Men samma nummer, i en annan  vagn som såg ut precis som min. Men efter att hon kikat i sina papper hittade vi rätt och jag blev insläppt i min kupé och kunde få sova lite. Varken mycket eller bekvämt men jag fick sovit lite i alla fall.

Tåget var en halvtimme försenat till Skövde där jag sitter nu i en lite halvtaskig servering utanför en Pressbyrån. Regnet öser ner utanför och mitt nästa tåg går om ca 50 minuter. Jag har fortfarande en bultande huvudvärk som blir värre och värre och har nu förflyttat sig till bakre delen av huvudet. Jag önskar att jag vore hemma med smärtstillande i min egna varma, mjuka säng.

Men.. Nässjö nästa sen byte igen till Malmö C.

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

8 tankar om “I Skövde, mot Nässjö”