Ibland ska man hålla käften: när man handskas med IDIOTER

Det kom liksom ingen handbok med, när man fick barn. Om hur man bäst uppfostrar barnen till decent människor. Hur han handskas med oväntade situationer. Och det är svårt det där, att i stundens hetta hålla tillbaka och lära barnen något man egentligen inte vill.

Jag satt på balkongen i solens värme med min kusin Lizette, idag efter bonnamarknaden där barnen har fått åka massa karuseller, fått sockervadd och leksaker och haft skoj. Pojkarna lekte ute på gården med grannens son D och dennes kusin, 4-åringen.
Jag såg hur 4-åringen vevade med nått mot Phini och min son värjde sig och viftade med armarna och min granne, D’s mamma springer fram och tar ifrån den uppblåsbara hammaren ifrån 4-åringen och hojtar “Du fick ju inte slåss med den” och går.. sen vänder hon tillbaka då han börjar gråta och ser att han blöder. Sen skriker hon av full hals “HAN BLÖÖDER, HAN BLÖÖDER! PHINI VAD HAR DU GJOOORT!!! HAN BLÖDER, PHINI VAD HAR DU GJORT!!!!” och jag såg på avstånd hur förskräckt min 7-åring blev. De rusade in med pojken och jag kallade upp mina två. Phini var full av randiga kinder efter tårarna som rann och väldigt ledsen och upprepade “Det var en olycka..” – och ja.. det förstår jag – det såg jag. Både Phini och Laaiti berättade hur STÖRIG denna 4-åring hade varit hela tiden och Phini hade sagt till honom många gånger att sluta slå honom med hammaren, men han hade fortsatt och till slut värjde/viftade Phini med armarna och *poof* rakt på käften på 4-åringen.
En stund senare ringer porttelefonen. Jag svarar. “Ja jag vill prata med målsman till den pojken som slog min son!!” röt det på bruten svenska.
‘Here we go’ tänkte jag..
I trappan hör jag min vän/granne “Det är andra våningen! Till höger!” och pappan mumlade nått varpå mamman mumlade nått i stil med “nä det ska du inte alls”.
När de kommer upp ser jag en storvuxen man som ser jävligt pissed off ut. Min son står bredvid mig, i tryggt förvar från denna hotfulla farsa. Han ville att min son ska be om ursäkt för att han slog hans son. Hans son är fyra år. Deras 4-åring kom upp och marscherar fram till Phini och sätter sitt pekfinger på hans bröst och säger “Det var DITT fel” och de begär en ursäkt. Phini började och ville förklara “Det var en olycka” men det var ingen som ville lyssna på det.
Det tog mig 60 sekunder att bedöma denna farsan. Adrenalin & testosteron blandat i en härlig mix och jag visste direkt att det är lönlöst. Oavsett vad jag säger eller gör så är det lönlöst. En sån grottmänniska går inte att resonera med. De hade bestämt sig och fick det att låta som om Phini hade med flit slagit deras unge på käften. Jag sa till Phini (och ni anar inte hur mycket kraft det tog av mig) att bara be om ursäkt. Han gjorde som jag sa,. sen stängde vi dörren och Phini hängde sig på låset. “Älskling, där är låst, är du rädd?” och ja det var han. Inte konstigt, den farsan kan skrämma slag på de flesta.
Men jag var arg. Riktigt jävla asförbannad. Min kusin påpekade att jag höll mig förbannat lugnt vilket hon inte väntat sig av mig. Men jag har ju mina barn hemma. Här, bredvid. De behöver inte se mig gå bärsärkagång och mucka gräl och hamna i slagsmål. Vilket exempel sätter jag då?
Men jag hade en poäng. “Phini, ibland är det lönlöst att argumentera. Ibland är det bara bäst att hålla käften och NU var ett sånt läge. DU & JAG VET vad som hände och vad som var rätt. Sen kan de tro vad fan de vill. Mamma är jättearg, men titta, jag sa inget eller hur”.
Ibland måste man lära sina ungar att hålla käften. Det finns en tid & en  plats för att “slå tillbaka” men det var inte idag. Men vi hade ett snack och Phini vet att jag står på hans sida. Sen skickade jag ett sms till F, min vän/granne och skrev “Hälsa gärna hans pappa att han får ha en lite mer ödmjuk attityd när han bemöter barn och vara mindre hotfull. Det där bemötandet var INTE okay. Ja, deras son är FYRA. Min son är SJU och också ett BARN.”

Jag fick inget svar. Och jag är fortfarande förbannad. Min son ska alltså få skulden och bli behandlad så jävla illa – för en uppenbar OLYCKA, som F dessutom såg hon med. Deras son, som är en störig & ettrig liten jävel är helt oskyldig? Min son ska be om ursäkt men inte deras son? Var fan ligger logiken i det?
Kanske, bara kanske, kan denna pappan försöka lära sin son vara mindre provocerande ELLER så får han helt enkelt vara beredd på att hans son kommer få stryk som fan. För när denna 4-åringen marscherade fram till Phini och satte sitt pekfinger på Phini’s bröst hårt och bestämt så förstår jag var detta beteendet kommer från. Och det tragiska är att hans pappa lär honom ett beteende som han själv inte kan leva upp till.

 

Inte fan vet jag hur man ska göra. Vad man ska göra. Jag vet bara att det jag VILLE göra och säga blev inte det jag gjorde eller sa. För fridens skull, liksom.
Idag lärde jag min son vikten av att ibland är det bara att bara nicka och hålla med  – när man hanskas med idioter.

Du gillar kanske också...

9 svar

  1. Tirja skriver:

    Det kan vara svårt sånt där, vissa föräldrar försvarar sina barn in i döden, trots att BARNEN gjort fel. Vissa kan inte erkänna att deras barn gör fel.

    Du är en helt fantastisk mamma!

  2. Linda skriver:

    Förlåt att jag säger det, vilket jävla stolpskott till farsa! Varför tvinga en 7 åring att säga förlåt. Barnen gick åt varsitt håll och barn gör sig illa, olyckor händer, det är ledsamt men face it- nästa gång är det hans unge som av misstag gör något barn illa… Varför göra det till världens grejj? Skitfarsa!

    • missmaddis skriver:

      Det retar mig som fan att de inte kom för att prata om vad som hade hänt utan kommer hit för att kräva en ursäkt – utan att låta min son komma till tals.

  3. nalle333 skriver:

    Ge Phini en bamse kram från oss <3
    Stackars han som fick utstå "grott-pappan-från-underjorden"..

    En olycka händer! Önskar pappan vart ödmjuk till tusen o satt sig ned o pratat lugnt och sansat med Phini istället för som han nu agerade..

    Se det från den ljusa sidan; Alla föräldrar är uppenbarligen inte lika kloka och bra som du Maddis! <3

    • missmaddis skriver:

      Om inget annat så var detta en läxa för min son, när jag lärde honom att vissa människor är inte värda ens tid & energi. För vissa är idioter.

  4. herregud skriver:

    Om jag har fattat detta rätt så satt du på din balkong och hade översikt över dina ungar. Så du såg din pojke slå till en annan unge så han började blöda.
    Du agerar med att kalla upp dina pojkar och sen vaddå? Vad hade du tänkt göra sen? Bara skita i det och låtsas som om det regnade?
    Vad tänker du med? Om det hela hade varit åt andra hållet så din unge hade varit den som blivit blodig.. vad hade du gjort då? Skulle inte du begärt en ursäkt?

    Du målar upp dina ungar som några gudabarn som är helt oskyldiga. Jag är glad att inte jag bor med mina ungar på åkerhus.

    • missmaddis skriver:

      Nja, du har fattat det delvis rätt: Nej jag såg INTE min son SLÅ TILL en annan unge. Jag såg en annan unge veva med nått mot min son varpå min son FÄKTAR med armen (vilket man gör när någon vevar med nått konstant framför en). Att han blödde upptäcktes inte förrän en liten stund senare.
      Min son SLOG INTE den andra ungen MEDVETET. Det är viss skillnad.
      Ja ja agerade med att kalla upp mina pojkar & prata om vad som hade hänt och nej jag hade INTE tänkt att leta upp föräldrar och be om ursäkt. Dels för att det var en olyckshändelse (eg det var inte meningen och det såg alla som var på gården) och dels för att det är inte så det går till och med det menar jag: Mitt jobb som förälder är bl.a att förbereda mina barn på vuxenlivet och hur man ter sig i sociala sammanhang som vuxen – VAR i vuxenlivet letar man upp någon och ber om förlåt för att man RÅKAR drämma till någon?
      Denna historien blev så fruktansvärt uppblåst men det var inte händelsen i sig som inlägget handlade om – det handlade om en vuxens agerande (Pappan) mot ett barn (min son).

      Om det hade varit åt andra hållet hade jag klappat min son på huvudet och sagt ”Sluta lipa, det var en olyckshändelse” – för hur i helvete ska han kunna växa upp och bli en självständig man om han ska ha mamma till att springa och dalta med honom? Och nej jag hade definitivt inte krävt en ursäkt – för ärligt talat, vad LÖSER en ursäkt? Kan man ’ta det? Gör det mindre ont då? Och varför skulle jag begärt en ursäkt från någonting som inte var meningen utan som det var nu – en OLYCKA. Kan man begära att asfalten ber om ursäkt när man trillar och slår upp käften då? Måste man alltid leta upp någon att stå till svars?

      Nej jag målar inte upp de som oskyldiga alltid. Men i denna historien så var det då fan inte mina ungar som gjorde fel.

      Och vet du vad, vännen – om det är såhär du handskas med situationer så är nog vi här på Åkershus också ganska glada att du inte bor på Åkershus med din avkomma :-D

      • herregud skriver:

        Jag förstår att det var en olyckshändelse, men gör man någon illa och är ångerfull/rädd så kan man ändå kläcka ur sig en ursäkt efteråt. Det är ju enbart sunt förnuft.
        Fast det kanske inte du vill uppmuntra.
        Tänker på åldersskillnaden nu, som dubbelt så gammal borde väll din son stå upp för sig och visa att han är äldre och förståndigare. Att undvika hela händelsen med att springa hem är väll inte att växa upp.

        Men det är väll klart att alla är olika, det ligger ju fel i både parternas agerande i just detta fallet.

        • missmaddis skriver:

          Det var fortfarande inte det, det handlade om – förstår du inte? I denna specifika händelse var det de vuxnas agerande som var helt uppåt väggarna. Kids ’är kids och sånt här händer och kan lösas smidigare om inte vuxna ska göra en sån stor grej av det hela!

          Ja, som dubbel så gammal gjorde min son helt rätt och fortsatte säga SLUTA och värjde sig istället för att slå tillbaka. Och som en 4-åring bör man ha lärt sig att sluta när någon bett de sluta och inte slå andra med leksaker. Och som 4-åring kan man också be om ursäkt när man betett sig rövaktigt (när dess förälder påpekar detta och begär detsamma av sin egen unge)

          Och det var ingen som undvek någon situation – min son sprang inte hem – jag fick truga upp honom. För att jag ville PRATA UT om vad som hade hänt – vilket för mig är sunt förnuft och INTE låta det bero. Mitt jobb är att se efter MINA barn, inte andras jävla ungar.

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.