Ibland vill man inte längre..

Satans förbannade ungjävel!! Ibland vill jag fantamig inte vara din morsa längre!
Att du inte bara kan LYSSNA?!

Tålamod – det har jag inget. Särskilt inte på morgonen.
Tålamod – det har inte min son. Varken på morgon, middag eller kväll.
Och denna mamman är envis kan ni tro och min son.. han är minst lika envis. Och när vi sätter igång med våra kamper finns det bara en utväg och det är mammas vinst och pojkens förlust. Han ska aldrig vinna mot mig och jag kompromissar inte med en fem-åring och jag uppskattar inte när han käftar med mig.
I morse hade jag god lust att trampa på honom när han satte sig på cykelbanan och skrek som en styckad gris. Kan det där vara min avföda? Allt jag bad honom om var att prova att hoppa på cykeln från denandra sidan eftersom det är lättare och han fick värsta frispel. Humör och temperament.. jag vet han har fåt det från mig men kan jag träna bot det? Jag tror inte det.
Vi käftade och grälade, han skrek och gol. Han skulle inte cykla. Så jag sa att då behöver han minsann ingen cykel och jag kan ge den till lilbrorsan och då började han skrika ännu mer. Han släppte cykeln och satte sig vid kanten av cykelbanan och var sådär trotisg och upprorisk som bara en femåring kan i sin kamp in i 6-års åldern. Han skulle ABSOLUT INTE göra som jag föreslog och ju mer han kämpar emot min vilja ju mer envis blir jag och ska ge mig fan på att han SKA göra det. “Jag hjälper dig om du bara gör som jag säger, Phini. Gör du på ditt sätt om du vill men då får du klara det själv” och det passade inte. Jag försökte förklara att ibland får man testa nått nytt för att lära sig nått nytt utan att bli så sur. “Jag kan inte!!” skriker ungen. “Nä du kan inte för att du inte FÖRSÖKER! Jag VET att du KAN!!” och så höll vi på tills det ångade ur öronen på oss.
Så innan vi ens hade hunnit fram till skolan hörde vi hur det ringde in.
– Vad betyder det när det ringer in, Phini?
– Att man ska gå in…
– Mmm, och var är vi nu?
– Ute…
– Ja.. och varför är vi det?
– För att jag käftar med dig och inte gör som du säger.
– Jepp.

So far, so good. Men vi skiljdes inte åt trevligt heller idag. Jag hade ingen större lust att truga om puss eller kram, särskilt inte när det första han säger i kapprummet är “Mamma, du har inte tagit med nån mugg!!!!!”
Öh nej.. för vet du vad kära barn, när man tittar på de där alla namnmuggarna i affärerna finns det inte en suck i helvete att man någonsin kan hitta en mugg med DITT NAMN på som fröknarna vill ha, så jag får helt enkelt köpa glasfärg nånstans och SKRIVA DITT NAMN själv på en mugg. Och jag har inte hunnit med det ännu. Så förlåt mig för det så jävla mycket.

That’s that för dagens avkräk.
Tack, kära dagbok.

Så med en förbannad massa irritation styrde jag kosan hem igen och svor för mig själv. Då ringde Martin med goda nyheter som gjorde mig på lite bättre humör. Det har hänt mycket i Martins liv på sistone som jag inte skrivit nått om. Jag hade gärna delat med mig om det inte vore för att det egentligen inte är min business och det vore oschysst att skriva om hans förehavanden. Låt oss bara säga att Martin och hans kollega idag fick uppleva en god mans genuina GOOD WILL – en sådan människa som man bara läser om i sagor. Och jag är glad för både Martin och hans kollegas skull – det är sällan man får möjlighet att skaka hand med en sådan ängel, som de fick idag. Inte långt därefter pratade jag med honom igen och han berättade ytterligare en god nyhet – han har fått ett annat jobb och där bevisade han sig igen för mig. Han sa att han skulle hitta ett annat jobb för det han hade – well, det var kanske inte det bästa företaget att jobba på om jag lägger det fint. Företaget strulade alldeles för mycket med de antällda och deras löner och jobb och när Martin säger “don’t fuck with me” – tro mig, då menar han allvar. Så jag tycker nog allt lite synd om det företaget som Martin jobbade för…
Och se på fan, han fixade ett annat jobb.
Tummen upp till min karl, det är fantamig reda med honom!! I love you, baby.

Du gillar kanske också...

3 svar

  1. Emma (MittLivSomJag) skriver:

    Haha tog direkt rubriken och de två första raderna till mig.
    PRECIS så har det varit i en vecka med min trotsiga treåring…

    Tålamod? Det tog slut förra veckan.

  2. Emma (MittLivSomJag) skriver:

    Igår och i förrgår tog jag med mig min son på ett lokalt köpcenter… Han behövde nya dagikläder och jag ny vintergarderob med baskläder.

    Djävulen har slagit rot i min son!

    Han tjatar, skriker, gråter, manipulerar, gastar om leksaker, vill inte det ena och det andra samt jävlas allmänt. Och allt vore väl rätt ok om det inte varit så att min mamma var med som gärna daltar lite extra med honom och då jävlas han ännu mer!

    Till sist när jag hade köpt SEX st tröjor åt en lille skiten inne på Lindex och vi stog i kön för att betala, så började han åter igen att skrika och böla. Varav jag irriterat kläcker ur mig:

    ”Men GUD Mio vad trött jag är på dig nu!”

    En kvinna med barnvagn går förbi och blänger surt på mig och replikerar helt o-ombedd:

    ”Han kanske blr tött på dig han med som måste gå och handla hela dagen!”

    WHAT!? Vem pratade med dig Biatch!? Vad fan vet du om hur våra senaste timmar/dagar/veckor/månader sett ut och skit du i vad jag säger åt min unge?! Så länge jag inte slår, ruskar eller skadar ungen har du INGET med detta att göra!

    Jävla tur att jag inte hörde henne utan fick vea det av min mamma senare, annars hade kärringen åkt på en baknäve som heter duga.
    Jävlas inte med mig när jag är utsatt för upprepad trots!

    I feel you honey! Vi måste kämpa på!

  3. Kicki skriver:

    Plastmugg med namnet skrivet med märkpenna funkar väl?
    Har alla mina ungar haft, men jag har ju inte planerat bröllop samtidigt som skolstart såklart ;)

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com