ante omnis mea familia

I’m going BANANAS

Jag gick upp i god tid i morse och alla mina rutiner gick utav sig själv utan eftertänksamhet. Pojkarna matvägrade och ville inte ha sin frukost bestående av lingongrova med prickig korv och jag orkade inte gräla om frukosten ännu en morgon så de slapp äta och lämnades till dagis med tomma magar. På dagis gick det bra och fröknarna var som vanligt vänliga. De erbjöd Phini frukost utav det som fortfarande stod på bordet eftersom vi kom tidgare i morse. Jag gick direkt till bussen och var i malmö just när centrat öppnade sina dörrar så att jag kunde öppna butiken och de första timmarna i butiken är långa. Jag vasr helt ensam och det var inte många kunder som tittade in och jag var tvungen att hålla mig sysselsatt. Jag steriliserade tänger, tvättade pennor, städade två hyllor navelsmycke och satte ut nya prislappar och senare på dagen skulle min chef komma att berömma mig och uppskatta mitt initiativtagande och det gjorde mig lite glad att få det erkännandet.
Vår lärling är i Skåne denna veckan och vi sätter lite mer uppgifter på hennes händer och hon verkar klara den pressen, om än något förståeligt nervös. Jag minns det där väl. Plötsligt någon gång under dagen fick jag kalla kårar längs hela ryggraden och håren på nacken reste sig utan att jag visste varför. Jag kände mig illa till mods. Fick dåliga vibbar från någonstans. Jag visste inte vad det var som utlöste det så jag frågade Sandra, lärlingen, om hon var sur, om hon mådde bra och hon verkade vara vid gott humör. Och Robban var på gott humör. Jag vet inte vad det är med mig. Jag är extra känslig, antar jag. Eller så håller jag på att bli galen. Rent utav tokig. Going bananas.

Jag slog ut min kassa vid sex och gick till bussen. Fick vänta en liten stund men inte alls länge och resan hem gick bra. Jag läste min bok. Jag läste min bok och kunde relatera i kapitlet som mina ögon vilade på och boken är någons verklighet och delar utav den har även v arit min egen. Jag stannade till vid ICA och gick bananas igen där jag bröt mot mina rutiner vid att köpa ett paket nudlar – jag köpte fyra. Jag garderar mig inför de närmsta dagarna då jag slutar 20 och är hemma efter ICA stängt. För det är det jag äter. En pack nudlar och jag lever.

Man kan tro jag varit i slagsmål. Jag har massa blåmärken på mina ben och jag ser sönderslagen ut men jag kan inte minnas att jag varit i slagsmål, inte ens något minne utav att jag stött vid benen någonstans iheller och det är lustigt det där fö ratt jag får sällan eller aldrig blåmäken överhuvudtaget. Det ska en sjuhelvetes smäll till för att lämna märken på min lilla kropp och om det hade hänt skulle jag med största sannolikhet minnas det. Är detta månne ett fightclub scenario? Vad gör mitt alter ego? Bananas..

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

11 tankar om “I’m going BANANAS”

%d bloggare gillar detta: