ante omnis mea familia

It’s still not you. It’s still.. just me.

Kära DAGBOK.

Idag är det söndag och ännu en vecka att lägga bakom sig och en ny att se fram emot. Veckan har gått mest som i en dimma för mig – jag har väl egentligen inte utrett någonting alls. Jag har mer eller mindre bara varit hemma bortsett från enstaka inhandlingar och jobb i torsdags. Jag har inte träffat några vänner, förutom då Lars kom  hit och gav mig healing en kväll, Nina kom hit en kväll och pratade och när jag tvingade ut mig själv med grannen och deras barn eftersom mina söner drev mig till vansinne här hemma och behövde rastas. Tänk att det kan ta så mycket KRAFT att faktiskt tvinga sig själv att gå ut.

Jag har ignorerat omkring 80% av människor som försökt kontakta mig med både sms, chatt & telefonsamtal, helt enkelt för att jag inte  har lust att prata. Både bekanta, kompisar och nära vänner. Mina närmaste vänner verkar förstå att jag inte vill prata så de kontaktar mig i stort sett inte. Varför skulle de.. jag svarar ju ändå inte. Jag uppskattar den respekten..  Sen får de skriva om mig om de mår bättre av det, de får prata om mig med varandra om det lättar, de får spekulera och undra och analysera mitt beteende i tusen bitar, det kan jag inte göra någonting åt.. Det är vad det är och så är det med det.
Jag känner inte att jag har nånting att prata om – eller rättare sagt, att jag inte vill. Jag har bara svarat de människor som jag verkligen vill prata med – just då. Och sånt här blir alltid jobbigt för det är ju inte okej att vara selektiv – alls. Människor tar alltid sånt personligt. Det kan ju absolut inte vara så enkelt att jag inte mår bra och inte vill, det kan inte vara så att jag bara inte har lust (för det måste man ju ha?) utan helt plötsligt handlar det inte om mig längre, det handlar om dem. “Vad har jag gjort, vad har jag sagt, varför vill du inte prata med mig, varför pratar du med dem men inte med mig”. Så utöver att jag redan mår jävligt dåligt helt allmänt så ska jag dessutom få en lavett dåligt samvete? För en bra kompis ignorerar inte sina vänner när hon mår dåligt. En god vän väljer inte bort vissa enstaka människor utan anledning bortsett från den enklaste och faktiskt – mest rakfram jag kan komma på – att man inte vill.  Men om jag mot förmodan skulle ha en bra dag och välja att kontakta och umgås med någon helt annan av någon anledning, så är inte det heller bra för att jag just den dagen inte hörde av mig till dem? Eller hur går det till? Jag har ingen guide att läsa igenom här. Jag vet inte hur ska jag ska göra, för oavsett blir det fel. Varför kan man inte ta det för vad det är.. min tystnad har ingenting med någon annan att göra än MIG. Det är inget personligt. Jag vill bara inte prata med ALLA. Jag vill prata med de människor som inte står mig alldeles för nära – jag behöver distans..! Jag umgås hellre med människor som jag inte har några känslomässiga band till. Människor som inte ser min smärta inombords och ska “trösta” mig. Människor som inte kan läsa av mig och analysera mig. Jag vet att ni kanske inte kan förstå det. Men gissa vad, det behöver ni inte heller. De enda känslomässiga band jag behöver just nu, är min familj.  Alla andra hänger på en skör tråd och slits sönder om jag inte får lov att sluta mig när jag som mest behöver det, utan att andra ska ta allting så personligt… suck. Jag kan inte förklara.. Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag skiter i det. Det var det sista jag hade att säga om det.

It’s still not you – it’s me.

På många sätt känns det som om jag glider undan. Att jag bara går och går och går och jag ser inte vart jag går och jag vet inte var jag ska gå men jag vet att många står vid sidan om och tittar på och ropar på mig. Jag är mitt uppe i att försöka börja detta kapitlet men blir distraherad av allt skrik omkring mig och människor som drar efter mig. Jag slits mellan känslan av lojalitet och kärlek och känslan av att bryta loss och gå en helt annan väg själv för att jag känner inombords att jag inte har någon plats där längre. Att jag redan försvann för länge sedan men ingen har sett eller insett det och att jag försöker hitta nya vägar, nya människor, en helt ny tillhörighet, en plats där JAG hör hemma, en plats som JAG är en del utav. För det är en sak att säga att man hör hemma, men man måste KÄNNA det andetaget, man måste KÄNNA den tryggheten. Och när den känslan inte finns där.. måste man omvärdera. För när det kommer till kritan handlar det om mitt eget välmående som inte är någons ansvar än mitt eget.

Naturligtvis har jag inga spektakulära planer inför veckan som kommer heller. Augusti tar över året i morgon och månaden bjuder på mammas födelsedag, barnens inträde i skola och dagis och min återkomst till jobbet. Jag är väldigt.. taggad. Så just nu vill jag fokusera lite mer på att det faktiskt bara är söndag idag och än är det juli. Och jag vill fortfarande inte träffa folk, jag vill fortfarande inte prata med alla. Jag vill vara osocial, ensam här med mina ungar och slicka mina sår med hjälp av de människor jag själv bjuder in. Helst utan att behöva få dåligt samvete för det.

Tack älskade dagbok för att jag kan vädra mitt inre hos dig utan att du nånsin ifrågasätter mig eller klandrar mig.

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

5 tankar om “It’s still not you. It’s still.. just me.”

%d bloggare gillar detta: