ante omnis mea familia

Jag är föräldralös.

Kaffeinlägg (dvs ett långt inlägg)

Haha! Det är lite som Kalle Anka. När Musse Pigg tar hem julgranen och skakar den och whooops så trillar det ner två ekorrar. Så funkade det här också tydligen. En del av mig förväntade sig det, att det lockar fram min pappa när jag skriver om honom i bloggen. Han är verkligen så fruktansvärt infantil. Hör du det, pappa? Du är infantil. Det kan du tolka som att du är barnslig.

Och eftersom ni som följer bloggen har följt detta fjantiga drama så tycker jag inte att det är mer än rätt att ni får fortsättningen

Pappa vill ju också var med!

Efter tidigare inlägg då jag nämnde mina föräldrar så svarade han mitt mail. Men först efter att jag hade bloggat om saken – för det visste han att jag skulle göra – Givetvis! Det är det jag gör, har gjort i 17 år och kommer att göra i 17 år till! Har aldrig påstått annat heller. Och som vanligt har ingen problem när jag bloggar något jag tycker är bra med dem men Gud nåde om jag inte håller med eller tycker illa om något som rör dem – och bloggar om det. Pappa verkar tjurig att han inte kan/får kommentera i bloggen. Han tror att det är för att han inte får göra sig hörd – som om han har någon gudomlig sanning att erbjuda men så är det inte. Jag godkände inte hans senaste kommentar i bloggen eftersom det var verkligen FÖR mycket verbal diarré. Det var en lång rad osanning och missuppfattning och faktiskt – fruktansvärt PINSAMT. För att inte nämna TOTALT IRRELEVANT. Jag har inga problem att godkänna kommentarer som argumenterar emot mig. Som inte alls håller med mig. Absolut inga problem alls – men när det går för långt och privat så drar jag gränsen. JAG bestämmer vad jag vill publicera i min blogg om mitt privatliv. Den rätten äger bara jag – definitivt inte min pappa som i sin konstanta irrelevanta kommentar exempelvis tog upp mitt sexliv. Som om det hade med någonting alls att göra?Så nej – den kommentaren tog jag bort. Så med det sagt. Pappa verkar vilja att alla ska veta han sida. Det som han påstår är sanning. I början av hans senaste mail till mig kan man läsa bland annat ”Först och främst så lägger jag inte in detta i din blogg för du skulle aldrig godkänna det din så kallade vänner skulle ju se att allt du skriver inte är sanning.” Jag tolkar det som att han egentligen VILL skriva här så att ni alla kan läsa. Och han trodde som sagt att jag inte godkände hans kommentar för att jag inte vill att någon ska veta sanningen. Jag blir så trött. Människan har inte ens förstått vad det handlar om.

Min mamma blockade mig!!

Om det ska var rättvist så måste jag givetvis börja med att dela med mig av mitt mail som jag skrev till pappa först. Jag skickade detta mailet till min pappa, skickade det även som sms till min mamma och som FB-mail till mamma. Så jag vet att de bägge fick det. Pappas svar ska nå få läsa snart. Min mamma svarade inte ens mitt mail men än mer – HON BLOCKADE MIG på Facebook. Mer om det snart. Här är mailet jag skrev till mina föräldrar efter att skolan påpekat för mig att de kommit ner till skolan för att träffa Kaeli flera gånger. Och min pappas svar; Så där. Grattis pappa – nu får alla läsa både min sida OCH din. Känns det bättre nu?Det lustiga med detta är det återkommande temat om IRRELEVANT. Jag bad om EN sak i mailet. Och allt annat skriver han – men han svarar inte på den enda saken som mailet handlade om. Och nej, min pappa har inte dyslexi om ni undrar. Han är bara fruktansvärt dålig på att både stava och sätta ihop en korrekt svensk mening. Det speglar honom väl, faktiskt. På detta svaret av min pappa replikerade jag med följande; Och nej jag har inte fått svar på detta. Förväntade mig inte det heller – men vem vet vad som som trillar ur julgranen denna gången?

Och min mamma. Vad i helvete hände där?

Inte nog med att hon totalt ignorerar mig, hon blockade mig på FB dessutom! Varför?! – vet hon inte vad hon ska svara? Har hon verkligen ingenting alls att säga? Uppenbarligen så vill hon inte att jag kontaktar henne mer eftersom hon blockat mig. Så att jag inte KAN skriva. Hon har bytt mobilnummer också som jag givetvis inte fått så jag kan inte smsa heller. Fast – hon gav ju numret till bägge mina äldsta söner så det är inte så svårt att ta reda på det om jag vill.

Jag hade så gärna ÖNSKAT att ha en öppen och rak konversation med min mamma. För en jävla gångs skull – för första gången någonsin. Jag praktiskt taget BAD henne att prata med mig om hon nu inte vill förlora mig/oss. Min pappa visste jag vart jag hade men jag ville reda ut vad min mamma tänkte, tyckte och kände EGENTLIGEN eftersom hon aldrig yttrar SIN EGEN åsikt. Men hon gav mig tystnad på tystnad och ignorerade mig. Där gjorde hon sitt aktiva val. ”Prata med mig eller förlora mig”.

En diskussion – ett argument – en dialog. Jag säger en sak och du svarar. Vi behöver inte tycka likadant men det är så man gör. Tycker jag. Man kommer överens, man kanske kompromissar. Men det krävs att man får svar. Annars har man ingenting.

Jag trodde faktiskt inte att min mamma skulle blocka mig. Ta bort mig helt ur sitt liv. Hon är MAMMA ju. Jag är hennes barn. Hennes dotter. Har jag verkligen varit så jävla elak mot mamma att hon måste se till att jag inte kan kontakta henne mer – att hon inte vill ha med mig att göra?

För att jag BARA VILLE ATT HON SKULLE PRATA ÄRLIGT OCH ÖPPET MED MIG.

Det var det enda jag ville – jag var tydlig med det!! Jag ville veta vad hon hade att säga. Vad hon egentligen tyckte. Även om hon inte höll med mig – så kunde hon sagt något. Om jag hade uppfattat något fel så rätta mig? Men nej. Tystnad. Jag är inte ens värd att prata med tycker mamma. Hon förlorade hellre både mig och sina barnbarn än att svara mig – prata ut med mig. Bra prioriterat, mamma. Verkligen. Jag känner mig så sanslöst älskad av min mamma. (Inte).

Min pappa förlorade oss när han absolut inte vill försöka vara trevlig när han hälsar på. För han har varit likadan i alla år och tänker inte ändra sig nu – svarade jan. Jag bad honom att inte favoriserar av barnen men han vägrar inse att han ens gör det även om det är uppenbart för alla andra. Min poäng – jag har inte varit orimlig. Men pappa vägrar lyssna på mig. Har alltid gjort. Han har aldrig haft respekt för mig. Så han gjorde sitt val. Och valde bort mig och med mig barnbarnen efter att han visat en soda jag inte vill ha i barnens liv.

Alltså förstår ni. JAG har förlorat bägge mina föräldrar – FÖR DET.

För det. Jag har inte satt de i ekonomisk knipa, jag har aldrig vanvårdat deras barnbarn, aldrig slagit nån av mina föräldrar, aldrig sexuellt förgripit mig på deras andra barn – allt det som min bror gjorde men HAN kan de umgås med och ha kontakt med men inte mig. För på nått sätt i deras värld så är jag den hemska. Men nej – jag är inte på något sätt avundsjuk överhuvudtaget. Min ”bror” skulle jag inte ens pissa på om han brann. Honom vill jag helst slippa att se. Mina föräldrar valde bort mig (även om de kommer påstå att det var jag som bröt kontakten men de kommer aldrig kunna se och förstå helheten) och återupprättade då kontakten med honom. Deras val.

Jag förstår verkligen inte. Men det säger en hel del om deras prioriteringar och hur de är och bara det gör mig trygg med mitt beslut att inte låta mina barn växa upp med den typen av resonemang.

Så jag antar att jag nu är föräldralös. Någon som vill adoptera mig och få nya barnbarn?

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

17 tankar om “Jag är föräldralös.”