Jag blev förälskad för första gången i ett politiskt parti! 

Imorgon är sista chansen. Sista chansen att göra sin röst hörd. Valet 2018. Nedräkningen har börjat. 

Jag har aldrig förr varit politiskt engagerad överhuvudtaget. Och med mitt uppenbara oengagemang har jag inte vetat mycket alls om vare sig politiker, partier eller aktuella sakfrågor. Jag har aldrig varit intresserad. Jag minns inte vad jag röstat i tidigare val men det har väl mer varit med ett ryck på axlarna och antingen blankt eller inget alls. Fast detta året är annorlunda. 

Nu börjar SD göra sig mer hörda. Och det är ingen hemlighet att de är något främlingsfientliga och vill stoppa invandringen och inte ta emot flyktingar i samma mån vi gjort hittills. Deras inhumana politik är motsatsen till allt jag tycker, känner och är. Detta året har jag läst på och bestämt mig för att bilda min egen uppfattning utan att påverkas av andra människors åsikter. Och det står mig klart att Sverigedemokraterna vill ta vårt moderna samhälle och backa bandet. Deras kvinnosyn är förlegad, jag är bättre än så och jag kan inte förstå kvinnor som röstar på SD – varför vill man rösta emot sig själv? Som kvinna, som medmänniska? Det är lite som att skjuta sig själv i foten och jag måste således förutsätta att det handlar om okunskap. För så många korkade kvinnor kan vi inte ha i Sverige? 

Okunskap. Där har vi det. Hur kan så många människor i vårt moderna samhälle, med tillgång till information i handen, dygnet runt – vara så otroligt missinformerade och lida så brultalt av okunskap? Vart var alla i skolan när man diskuterat Hitlers styre? Lärde vi oss ingenting alls av förintelsen? När vi lärde oss om när kvinnor fick rösträtt, hur kvinnor i föregående generationer kämpat för allt vi tar för givet idag – bland annat rätten till vår egen kropp! – Vart var alla då? På toa? Kastade lappar till klasskamraten? Så kan vi förklara dumhet och okunskap hos skoltrötta ungdomar men nånstans på väg in i vuxenlivet får vi själva ta ansvar för vår egen (o)kunskap och ta ställning till det. 

Nästan alla röstar utifrån vad som gynnar sin egen person bäst. Jag och min familj. Det är det enda viktiga – hur vår framtid ligger för oss. Kommer vi få barnbidrag? Kommer det sänkas? Kommer barnen inte längre ha rätt till förskolan? Eller måste jag tvingas att arbeta för att försäkringskassan får order om att bekämpa alla sjukskrivningar? Kommer Magnus få betala extra skatt för att han räknas som högavlönad och kommer pojkarnas kontakter och arbete med BUP fasas ut? 

Allt i dagens samhälle styrs av politik så vi måste fråga oss själva, vilket parti passar min agenda bäst? Vilket parti har mina hjärtefrågor till hands? För om vi ska vara ärliga – hur många av er har hittat ett parti vars partiprogram och samtliga frågor överensstämmer helt och fullt med er egen ideologi? Vi måste dessvärre oftast nöja oss med 3/10. Vi får nöja oss med att vi håller med lite grann, men sällan allt. 

Det som blivit mest aktuellt och som inte undgått en enda medborgare i riket (svensk eller ej) är invandrarfrågor. Ett enkelt ja eller nej. Klimatet efter denna sommaren blev en viktig fråga. Plötsligt får vi alla nya sakfrågor att ta ställning till som vi aldrig tänkt rör oss direkt. En del av oss kommer inte ens bemöda sig. 

Förutom jag, mitt & min vill jag se över samhället jag lever i. Hur jag har det och hur ni andra har det. Jag inser att vi inte kommer hitta ett enda parti någonsin som ALLA är nöjda med, som alla vill leva med och som kommer överens och samarbetar. Det kommer tyvärr aldrig hända.  Människan är för envis och för stolt för det. De är för trångsynta – politiker i synnerhet. Men jag vill helst se ett lyckligt samhälle där alla lever i lycka, harmoni och kärlek i trygghet. 

Jag vill inte att vare sig jag eller någon annan oroar sig för sin egen hälsa/få rätt vård eller sina nära och kära. Jag vill se ett samhälle där ingen oroar sig för ekonomin och får kämpa bara för att leva. Att leva bör vara en självklarhet. Ett samhälle där man inte måste slita ut sig själv för att överleva, ha ett boende och mat på bordet, vilket borde vara självklart. Att jobba sig in i väggen bara för att barnen ska ha det bra. Det känns som att hela livet kretsar kring arbete. När vi inte pluggar för att arbeta så arbetar vi. Många människor arbetar med sånt de kanske inte ens vill, bara för att de MÅSTE. Vi föds in i ett liv där vi måste knoga. Om du inte arbetar så har du ingenting och du är ingenting. Är du sjuk och inte kan arbeta måste du bevisa det för staten. Då får du, om du har tur, bidrag men långt ifrån tillräckligt mycket för att kunna njuta livet. För om man är sjuk ska/kan/får man inte njuta eller vara lycklig heller. 

Ett stort problem i dagens samhälle är ”vi-och-dem” tänket. Överallt ser man det. Svenskar vs utlänningar. Rika vs fattiga. Utbildade vs outbildade. Kvinnor vs män. Det är så bisarrt. FAKTA ÄR att det inte ens existerar vi vs dem. Vi är ALLA människor. Punkt slut. Vi föds alla med exakt samma värde oavsett hur vi ser ut, vilken religion , kultur, politik, sexuella läggning eller kön vi tilldelas. Vi är medmännislor, vi delar på planeten och vi måste samexistera respektera och acceptera varandra. Därför är jag FÖR hela jävla regnbågen flera gånger om. Allt annat är bisarrt, orealistiskt och förlegat 2018, enligt min egen personliga åsikt. Jämlikhet handlar om mer än bara lika mellan könen. 

Samtidigt får vi inte glömma att vi är alla fria människor. Eller ja, vi ska väl vara det i Sverige i alla fall? Detta är min kropp, mitt val. Mitt liv. Jag vill välja själv vad jag vill göra med min kropp och jag vill själv välja hur jag vill leva. I dagens samhälle kan man inte det. Man kan inte vara sjuk. Man har inte råd. Man kan inte vara förälder i den utsträckning man vill eller behöver, man har inte råd. Man kan inte själv välja hur mycket fritid man vill ha, man har inte råd. Man kan inte själv välja vart man ska åka, vart man ska bo osv. Allt styrs av pengar och dessvärre är det inte jämlikt eller rättvist fördelat. 

Man kan tro att jag är vänsterpartist och jag kan väl erkänna att det var mitt första alternativ i början på valåret, när jag började sätta mig in i politiken. Jag var velat fram och tillbaks några gånger. Jag har läst, jämfört, lyssnat på partledardebatter. 

Jag trodde, i min enfald att de alternativ vi har är de 8 partier som vi ser och hör, som får vara med i alla debatter och utfrågningar vi hör och ser. Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Centerpartiet, Socialdemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Liberalerna. Sistnämnda, får jag erkänna att jag inte heller kände till. 

Men det finns andra partier.

Är det bara jag som inte visste detta eller finns det fler utav er?

På Facebook har jag en lokal Staffanstorpsgrupp. Där diskuteras politik från och till, i synnerhet på sistone såklart. En av medlemmarna länkade till partiet Enhet, som jag aldrig hört talas om. Det dröjde inte länge förrän jag kände att jag hittat rätt.  Jag har hittat mitt parti, jag vet vem som förtjänar min röst. Enhet. Att de inte är större än vad de är, är för mig en gåta. Det borde inte vara vara det största alternativet utan även det enda – för varje individ som värnar om allas frihet. För varje människa som tror på respekt, kärlek, trygghet och värnar om människor såsom djur och natur och det samspel och den roll vi alla har i samhället och på planeten. För att folket ska vara de som själv bestämmer, över sig själv och sitt liv. Som vill leva och vara lycklig och inte behöva oroa sig. Medmänsklighet, helt enkelt. För mig står det glasklart att det finns inga alternativ.  

Det som gör mig ledsen är att jag inte kan rösta på de i kommunval och landsting. Det hoppas jag kommer att ändras. Kanske ska jag själv vara den som öppnar upp för Enhet i min kommun eller kan jag övertala någon annan? Jag tror inte jag är rätt person att driva politik, men de har mitt stöd. Helt och fullt. Skulle de kontakta mig och be om min hjälp så hade jag haft svårt att säga nej, jag blev helt enkelt förälskad för första gången, i politik och i synnerhet ett politiskt parti. De står för min dröm. 

Enhet. Precis vad det är. 

Imorgon röstar jag. Jag röstar för mig själv, mina barn men även för dig. För din rättighet som människa att ha större möjlighet att vara lycklig, utan stress och oro. 

Jag har bestämt mig, för hur jag vill leva. Har du? 


Namaste 🙏🏻

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

6 tankar om “Jag blev förälskad för första gången i ett politiskt parti! ”

WP Facebook Auto Publish Powered By : XYZScripts.com
%d bloggare gillar detta: