ante omnis mea familia

Jag drog en gräns i morse.

Fy fan vad arg jag blir. Trotsiga, uppkäftiga unge.. och naiva jag, som fick för mig att det skulle bli lättare ju äldre de blir. Nädu.. bara andra bekymmer.

Martin skulle följa med idag och lämna pojkarna. Kul att han engagerar sig och jag tyckte det var roligt att han skulle följa med och det tyckte frmodligen pojkarna med, men lite väl FÖR roligt..
Problemet började i hallen när cykelhjälmarna skulle på. Och ovana Martin råkade knipa Phini på hakan med spännet och det gjorde skitont och Phini började såklart gråta. Sen har jag dramaqueen Laaiti som gör hostande överdramatiserande ljud vid sidan om och tjuter “jag kaaaan inte aaaandas..!!” Argh! Phini HADE faktiskt ont men Laaiti ville nog också ha uppmärksamhet (som om han inte alltid får mest av den varan ändå). Vi kom ivääg och satte kurs mot dagis, anhalt 1, som vanligt. Jag gick in med Laaiti och Phini stod och drog i Martin och skulle visa upp honom. Han slet och drog och gjorde sig till och med all uppståndelse började Laaiti fibbla och sprang in på toa och gömde sig under skötbordet som står där. Jag drog ut honom och gick in igen och då  var det en fröken där (det var det inte nyss när vi var inne) som inte jobbar på Laaitis avdelning vanligtvis. Laaiti började trotsa och dra sig från mig och jag tänkte inte stå och dalta med honom när han åter igen sprang iväg in på toa istället för att sätta sig vid frukostbordet som han brukar och ska. Så jag sa till fröken “Jaha. Jag lämnar honom på toa, hejdå” och hon tog det nog som en vink och gick ut mot korridoren. Jag hojtade till Laaiti att jag går nu och då kom han springandes “neeeej”!! gå inte!!”. Jag förklarade för Laaiti att jag varken har tid eller lust att fjanta med honom, Phini ska också lämnas. “Jag glömde puss och kram” sa Laaiti och jag lutade mig ner och pussade honom och kramade honom sen sprang han iväg till det vanliga fönstret för att vinka hejdå.
One kid down, one to go..

Cykelturen för Phini till skolan gick bra. När Martin och jag nådde fram hade han sällskap av två barn i hans klass som även gick på samma avdelning på dagis. När vi stod vid cyklarna sa jag till Phini att vänta men han lyssnade inte utan sprang iväg själv. När vi sen kom in på skolgården oc jag hittade honom fick jag tag i honom och höll honom i armen och sa åt honom att aldrig springa ifrån mig – om jag säger stanna och vänta så SKA han stanna och vänta. Okay mamma, suckade han och tittade inte ens på mig. Hans kompisar var ju runt omkring och Martin stod ju också där och jag märkte hur han började tuffa till sig. jag hängde in hans saker på hans hylla och innan jag skulle gå skriker Phini till mig att jag ska sluta snacka massa skit och det var droppen. Jag tog tag i hans arm igen och sa till honom att inte prata så till mig “jaja” säger han men så fort jag släppt honom och börjat gå börjar han vara uppkäftig mot mig igen. Denna gången tog jag hans arm och ledde bort honom från kompisarna och ställde mig bakom en öppen dörr med honom. “Du, en sak ska du ha klart för dig, du står inte och är tuff mot mig bara för att dina kompisar är här, är det föstått!? Tänk på vad du säger!”. Jag släppte hans arm och han sprang iväg gråtandes och jag gick hem och hörde min son gråta på avstånd och det var med ångestladdade fötter jag tog mig hem. Att skiljas åt såhär..
Jag tycker INTE att det är okay att min son behandlar mig på det sättet för att imponera på antingen Martin eller nån kompis. Det tolererar jag inte. Jag försöker lära mina barn vikten av familjesammanhållning och respekt och kärlek och han kommer inte komma långt med den attityden mot mig. Och sen vill jag skita högaktningsfullt i om vi befinner oss på dagis eller skola eller någon annanstans offentligt och publikt, för jag tänker inte dalta med mina  barn eller gå med på ett visst beteende för husfridens skull och där med basta. Sen får det vara hur pinsamt som helst, I don’t give a fuck.
Jag begär inte att Phini ska vara överdrivet gulligull mot morsan – jag förstår att han börjar slita loss från mamma.. han släpper min hand när vi kmmer in på skolgården och även om det gör ont i mitt mammahjärta så trugar jag inte honom, för jag förstår att han börjar bli stor och det kan vara lite pinsamt, men nånstans drar jag gränsen och det gjorde jag idag.

Och det är fan att sånt här kan sabba en hel dag för mig.. när vi inte skiljs åt på bra sätt. När jag hör min son gråta i bakgrunden när jag gå iväg, det kommer jag bära med mig tills jag träffar honom ikväll igen.

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

6 tankar om “Jag drog en gräns i morse.”