ante omnis mea familia

Jag förfaller

Kära dagbok.

Denna veckan har varit helt sanslös för mig. Utan att jag egentligen haft extremt mycket att göra har det känts jobbigt för mig. Inte under tiden, men nu när veckan närmade sig sitt slut. Och det tar ut sin rätt och hinner ikapp för eller senare. Det är min gissning till varför jag mår som jag gör just nu.
Veckan har bestått av de sedvanliga tidiga morgnar med frukost till barnen, sätta på de kläder, lämna på dagis och lämna på skolan. Sen hem och plocka undan efter deras frukost, hänga tvätt eller annan hushålls göromål, göra mig i ordning och gå hem till
Emma för att sitta med Bonniers teori, innan jag övningskört till jobb. Jobbat mina timmar för att ta mig hem och natta mina barn. Dagen efter har sett likadan ut och så har hela veckan sett ut.
De flesta nätter i denna veckan har inte gett mig den sömn jag hade behövt för att klara dagarna till fullo. Ryggvärk och enorm värk runt ljumskar ner mot benen har gjort det omöjligt att kunna hitta en bekväm ställning att sitta eller ligga i. Så flera timmar av nätterna har gått åt att försöka sova ordentligt och hitta åtminstone EN ställning som int
e gör alldeles för ont. Nätterna är värst, efter att man varit i gång hela dagen.
Natten mellan torsdag och fredag väcktes jag mitt i natten av att min mobil ringde mitt i natten från dolt nummer. Min telefon brukar ALDRIG ringa mitt i natten. Så med sömndruckna ögon klickade jag bort samtalet. Men det fortsatte ringa och jag hade då ingen lust att svara i telefon mitt i natten, från okänt nummer. Jag har för övrigt ingen i min telefonbok med dolt nummer. Hade det varit någon nära hade jag självfallet svarat. Efter alldeles för många samtal fick jag stänga av ljudet och vibratorn på mobilen. Sen hade jag enorma problem att kunna somna om och låg och vände mig hur länge som helst. Så när klockan ringde på morgonen trodde jag att jag skulle krevera helt och övervägde att ringa dagis och skola för att skita i att lämna barnen. Men det gjorde jag inte. Jag gick upp – gav de frukost och kläder och lämnade dem på dagis och skola. Som en bra mamma gör.
På väg hem från skolan började mitt bäcken stråla och det var med nöd och näppe att jag kunde ta mig hem. Det var ingen teori inplanerad med Emma eftersom hon hade ett möte någon annanstans, och det passade mig just då perfekt. Det första jag gjorde när jag kom hem var att knäppa upp byxorna som spände över mina höftben, och la mig i soffan. Där låg jag relativt orörlig tills klockan slog 11.50 och det var dags att ta sig till bussen och jobb.
På jobb gick det åt helvete med det studs. Jag hade inte ens hunnit börja (jag var en halvti
mme tidig) innan det sket sig. Och ja, om jag hade lämnat mina privata problem hemma, min trötthet och min värk, hade jag kanske varit mer mottaglig för kritiken jag möttes utav. Kritiken var väl riktad och jag varken kunde eller ville säga emot. Jag erkände att jag dagen innan inte hade gjort nått vettigt i butiken. Jag höll med om att jag inte arbetar så effektivt i butiken och har knappt koll alls. Synd att det upplevdes som nonchalant att jag”bara höll med”. Men jag kände att ursäkter är överflödiga och det hade känts falskt om jag skulle börja förklara mig eller ursäkta mig när det varken finns god nog förklaring eller ursäkt. Och nä, man möter inte sådan kritik med ett leende och har en bra dag efter det. Klart jag tog åt mig, vem hade inte gjort det. Jag kände mig dum och visste att det inte räcker med ett “jag orkade fan inte göra mycket igår” – men jag sa det ändå. Så var det ju. Så jag kan inte påstå att de första minuterarna gjorde mig gladare precis. Sen fick jag frågan om jag sen skulle vara sur hela dagen. Men jag var inte så sur som jag var trött. Så jag sa som det var att jag helst inte ville prata, att jag var trött. Så jag tog och började städa en monter i ett tappert försök att ta till mig kritiken jag delgivits och inte bara stå sysslolös, men det gjorde jag inte heller bra. För jag hade ingen koll på kunderna i butiken, jag hälsade inte på kunderna, jag log inte åt kunderna, för jag stod bara med näsan i montern. Sen fick jag frågor om och om igen om hur det är med mig, vad är fel, är du sur och enträgna försök till konversation trots att jag hade bett flera gånger om lite space. Man behöver väl inte vara jätte pratglad varje dag..?  Jag hade sagt att jag var trött. Jag ville bara försöka göra mitt bästa på jobb men saken blev inte bättre av dessa envisa frågor och flåsande ner i nacken konstant. “Såhär kan det inte vara på jobb, du kan inte vara så trött, det syns i hela ditt ansikte, du ler inte, hälsar inte på kunder. Detta är ett serviceyrke och man ska lämna det privata hemma som vi pratat om innan, om du är trött kan du ringa på morgonen och sjuka dig…”
Efter några timmar av det rann det över för mig. Jag blev arg och röt till. Jag orkar då fan inte käfta i flera timmar. Hade det inte räckt med den tillsägelsen jag redan hade fått – and leave it be. Hade det inte räckt med frågan “Hur är det” – EN gång, and leave it be? Men flera timmars gnat.. det orkar jag inte. Inte privat och definitivt inte på  mitt jobb. Så jag sa till att låta mig vara, annars går jag. Jag tar min jacka och går och skiter fullständigt i resten.
Efter att jag piercat en kund frågade Cindy om vi skulle gå ut och ta en cigg. Jag sa nej för jag hade ingen lust att prata med henne (och hade redan haft min rast). Jo, för sen ska du gå hem, sa hon. “Då kan jag lika bra gå direkt” tyckte jag. Men Cindy sa att jag inte fick gå utan att prata med henne. Så jag gick med på det och följde med ut. Cindy ville förmodligen reda ut ett och annat men inte mycket kändes utrett. Det dröjde inte länge förrän jag brast ut i tårar och började gråta. Jag kände mig.. överfylld, helt plötsligt. Allt blev för mycket för mig. Jag hade tusen känslor inom mig och visste inte var jag skulle börja.
Jag kände att jag hade höga krav på mig själv – att jag ska jobba, inte gnälla för mycket, plugga teorin så jag får kortet innan bebisen kommer, ta hand om mina barn, ta hand om hemmet, utan att gnälla för mycket, jag ska ditten, jag ska datten – oavsett vad. Jag kände att Cindy hade höga krav på mig – att om jag ska jobba MÅSTE jag vara glad, MÅSTE le, MÅSTE hälsa hela tiden, annars får det va. Att oavsett vad jag gjorde eller försökte, så var det inte bra tillräckligt.
Och varje gång jag nämner att jag har ont så frågar hon direkt “ska du gå ner i tid" eller “vill du gå hem tidigare”, som om det vore därför jag nämner det. Jag VET att hon menar väl – jag VET att hon bryr sig och det är därför hon säger det, men det är ju inte därför jag berättat att jag har ont eller har sovit dåligt. Jag har redan sagt till henne, att jag säger själv ifrån när jag känner att jag inte klarar mer. När jag vill gå ner i tid osv.
Och jag vill inte älta hela tiden konstant om allt som är jobbigt. Jag vill försöka det bästa jag kan att fokusera på annat för att slippa tänka på att varje steg egentligen gör ont, att jag inte kan sova ordentligt, att det till och med är svårt att bara andas emellanåt för att jag blir andfådd bara av att resa mig från stolen. Jag vill gärna kunna göra det jag kan, utan att gnälla konstant. Men när jag väl gnäller vill jag kunna göra det med glimten i ögat och skämtsamt med ett “Inte lätt att vara en fetknåpp”.
Och jag hade önskat att det vore mer okej även i ett serviceyrke att vara trött vissa dagar och bara inte orka 110% utan att behöva ringa och sjuka sig för det och för att man inte orkar eller vill småprata och le hela dagen.

Så diskussionen med Cindy slutade med att hon frågade om jag skulle hem. Hon hade redan sagt det där inne så jag körde på det och sa ja. Hon frågade om jag ville ha en kram, och vi kramades. Sen gick jag till bussen i tårar och höll på att missa bussen som redan stod på andra sidan vägen så jag fick springa till bussen och fick förvärkar just som jag börjat springa. Självklart.. Väl på bussen grät jag hela vägen hem. Allt var mig övermäktigt och jobbigt. Jag vet egentligen inte vad. Hormoner? Överstressad? Eller bara mesig?
Men jag gråter VÄLDIGT sällan. Oftast ska det mycket till för att få mig att gråta men igår kunde jag inte sluta.
Jag hoppade av bussen, handlade hem det jag behöver under helgen för att slippa gå ut och sen gick jag hem och la mig på soffan och stannade där mer eller mindre till klockan 21 då jag gick och la mig – för trött för att orka mer, för trött för att bry mig. Phini hade redan gått och lagt sig en stund innan. Laaiti satt i soffan med mig. Så jag frågade honom om han ville sova hos mig och sen bäddade jag ner oss både, klockan 21 på en fredag kväll.

Jag vaknade och gick upp runt 7.20 i morse och hade sovit många timmar med en avstängd mobil. Pojkarna fick frukost och efter en stund tog jag ett bad och började gråta igen, helt utan anledning. Jag känner mig fortfarande enormt ledsen och jag vet faktiskt inte varför.

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

20 tankar om “Jag förfaller”

%d bloggare gillar detta: