Jag har ju gått upp i sömmen.

Jag var hos min psykolog idag. Har missat en del tider på sistone. Varit sjuk och fått avboka.
Idag tyckte hon att jag var ovanligt blek och såg trött ut. Jag är ju vansinnigt trött så det kan ligga nått i det.
Skönheten med att gå till psykolog är att man kan gnälla utan att uppfattas som gnällig. Och bara berätta vad som EGENTLIGEN tynger en. Sånt som man kanske inte pratar om alltid. Och hon kan se samband och sammanhang som jag själv inte tänkt på.
Jag berättade om de sista veckorna/månaden. Om hur fucked up jag varit/är. Mer glömsk än vanligt. Disträ. Lite ”borta”. Så jävla smärtpåverkad att jag inte varit kapabel att ta hand om något och någon – än mindre mig själv. Jag har självklart
sett till att mina barns behov tillgodoses – de har blivit lämnade/hämtade på dagis/skola, de har fått middag etc etc. Berättade att jag glömde veva upp rutan på passagerarsidan på bilen så att det ösregnade in. Att jag glömde ta ut en tampong som vi (läs: min pojkvän) ”hittade” några veckor senare (äckelvarning). Jag skojade inte när jag sa att jag var SÄNGLIGGANDE och kunde knappt andas…
Det har faktiskt varit riktigt illa däran.
Mer osocial än såhär kan man inte bli.
Min psykolog tycker jag ska börja på piller igen. De senaste pillerna jag fick utskrivet slutade jag ta. Jag måste medge att jag är skeptisk. De senaste två preparaten jag provat har inte haft någon verkan alls.

Men egentligen – är det så jävla konstigt att man kraschar mentalt när man har så mycket i sitt liv som jag haft det senaste 1,5 året? Tänk efter.. Alla turer till och från sjukhus, ambulanser till akuten, inläggningar, operationer. Soc-anmälan. Möten där. BUP utredningar, möten där. Medicineringar, mer fysisk sjukdom för mig och mer ambulans och ”vi vet inte vad som fattas dig” osv etc i all evinnerlighet. Det är det ena efter det andra, det avlöser vartannat. Hur mycket mer ska man orka?

Du är så stark! säger de flesta.
You have no fuckin’ clue…

Jag är inte starkare än någon annan.
Jag gråter också. Jag bryter också ihop. Skillnaden är kanske att jag helst gör det i hemlighet.
Guess what – jag är människa. Inte det minsta starkare än du, vill jag tycka.
Känns väl som att jag gått upp i sömmen och måste lagas. Innan dess måste jag lära mig att sy..

Du gillar kanske också...

2 svar

  1. Johanna B skriver:

    :( Hoppas medicinen du ska testa nu fungerar.

    Inte konstigt att du mått som du gjort.

    Nå du klarar det iaf och du ÄR stark. Du klarar livet trots smärtor och problem och det är styrka!

  2. Jessica skriver:

    Du är visst stark. Men styrka ligger inte i att inte gråta eller falla ihop. Styrkan ligger i att kämpa vidare och resa sig om och om igen. Utan den styrkan hade du antingen spenderat all din tid på sjukhuset eller varit död.

    Jag själv är inte direkt smärt tålig och efter vad du berättat så är jag säker på att jag legat drogad på sjukhuset 24/7 tills dom kunde åtgärda det

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.