Jag har ju GJORT hans lilleman!

Ibland sover jag naken. Spritt språngande naken, in the nude, i min egen födelsedräkt. Och det är inget konstigt med det hemma hos oss. Mina söner har ju levt såhär sedan dagen jag klämde ut dem från min kropp så de vet hur en sargad kvinnokropp ser ut efter man har gått ner över 70 kilo i vikt, burit två människor i sin kropp och fött två välskapta barn efter konstens alla regler. De vet hur mammas lår dallrar i all sin geleiga härlighet med celluliter och gropar som en nylagd kulle och de har sett varenda bristning och ärr som vittnar om ett tufft liv. De har sett (nästan) alla piercings och alla tatueringar och kan säkerligen återberätta det mesta i detalj. Det är inget konstigt. När de träffar en kvinna de faller för när de blir äldre kommer de inte bry sig så mycket om några bristningar eller celluliter, för det ÄR ju så en riktig kvinnokropp ser ut, det är ju så de har växt upp.  Så det var inget ovanligt med det när Phini såg mig naken i morse. 
<KENOX S630  / Samsung S630> Som oftast annars vaknar Phini tidgare än mig och kryper ner i sängen bredvid mig och somnar om en stund. I morse vaknade vi bägge två till av väckarklockan och när jag steg upp ur sängen för att stänga av oljudet tittade Phini upp.
– Mamma, jag ser din snippa! utbrister ungen.
– Mmm. Det är väl inget konstigt med det, svarar jag.
– Näee.. svarar Phini och tänker efter några sekunder. 
Mamma, du får lov att se min lilleman, för du har GJORT den! sa Phini efter han kom ihåg vart han egentligen kommer ifrån frän första början.

Jag har ju försökt lära mina barn att man inte går och visar sina privata delar hur som helst. Jag vill ju helst inte uppfostra blottare? Men eftersom jag har GJORT Phinis lilleman så tycker han att det är okay att jag tittar på den. Barns logik, i all sin härlighet.

Idag har jag bestämt mig för att göra Flygande Jakob till middag. Det finns ju hundratals varianter på denna rätten men jag håller mig simpel med kyckling/bacon, grädde/chilisås och banan/jordnötter. Lite ris och grönsaker till det sen är maten på bordet lagom för hela familjen att sitta ner och äta. Och ni anar inte hur lycklig jag blir att maten numera blir uppäten istället för ett mindre lockande sopnedkastöde. Det som blir över från middagen får Martin med sig i en matlåda till jobb dagen efter. And I’m loving it. Och jag njuter av att han faktiskt lever efter min matlagning och verkar uppskatta det. Det kan nog bli bra, det här!

Du gillar kanske också...

2 svar

  1. Lorelai skriver:

    Men eller hur! Att gå från att laga mat ingen äter, mer tittar på sedan ratar. Oavsett vad det är för mat… så gå till att se den glufsas och älskas till minsta smula. :D Så skönt.

  2. Emma skriver:

    Barn är härliga *kjerlek*

Har du nån tanke? En åsikt? Lämna en kommentar så blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

WP2FB Auto Publish Powered By : XYZScripts.com