ante omnis mea familia

Jag har nog fan lyckas uppfostra en gentleman..!?

Det känns nog inte så mycket bättre. De senaste dagarna har jag mått lite kasst. Feber som kommit och gått, frossa emellanåt, lite spänd i huvudet och illamående. Jag tog mig till Svedala idag och var med på halva mötet och skippade grillningen innan jag körde hem igen med stopp i Arlöv för att lämna av Lotta och hennes barn. När jag väl kom hem till mina föräldrar där mina egna barn var for jag in på toa och la mig tvärs över och ulkade mig som en fyllesjuk sjöman och efter att magsäcken var tömd fortsatte kroppen att jobba emot mig och tömde magsäcken på all magsyra och det sved, ska ni veta.
Sen dess har jag fortsatt känna mig hängig. Jag tog hem mina barn och förberedde lite sen kvällsfika och kokade upp chokladsås som de skulle få till vaniljglassen som jag hade lovat dem och sen blev lilltösen nattad efter att jag borstat hennes två små tänder som inte ännu vuxit klart. Sen satte jag mig på balkongen, varm och sliten.

Phini kom ut och lyfte upp mina fötter som han la på en stol framför mig. Sen tog han tag i filten jag hade om mig och drog upp den och virade omkring mig innan han klappade mig på kinden och sa “Mamma jag tycker synd om dig”. Vilken fin kille jag har! Som det värmde i hela mig – vad FIN han är! Så omtänksam och kärleksfull! Har jag verkligen lyckats att uppfostra honom så? Fy fan vad jag är bra?
Sen bestämde jag mig för att ta ett skönt skumbad i mörkret – glödlampan inne i badrummet blixtrade till och la av med en smäll ikväll. Och pojkarnas gjorde samma sak häromdagen. I alla fall.. Innan jag skulle lägga mig i badet mådde jag plötsligt illa igen och kräktes igen och Phini stod bredvid och ropade till Laaiti “mamma kräker!!” som kom dit och kikade men tyckte inte det var nått speciellt med det. Han var mitt uppe i att kolla på film. Jag  satte igång kranen och Phini ville hålla mig sällskap. När jag skulle klä av mig höll han för ögonen och sa “Mamma säg till när jag kan titta. Jag vill inte se din snippa. Det ska jag bara göra när jag är vuxen och ska göra sånt med en tjej jag tycker om.” – HAHA, jag han har i alla fall hört vad jag har sagt åt honom!  
Sen så han satte sig på en pall bredvid badkaret och sa först, att högst upp på hans kärlekslista är Mamma. “Du är min bästa mamma!” sa han. Sen började han återigen att klappa mig på kinden och sa att han tycker synd om mig.

Och ännu en gång förundrades jag.. kan det vara så – att jag lärt honom det? Är det det som kallas uppfostran eller har jag bara TUR att min unge är så omtänksam och vill rå om sin mamma?

Lämna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

12 tankar om “Jag har nog fan lyckas uppfostra en gentleman..!?”

%d bloggare gillar detta: